En Mil om Dagen

 Kikar in här på bloggen för att berätta att träningen flyter på rätt bra nu (peppar, peppar). Styrketräning, löpning och skidgång hör till de mer frekventa träningspassen. Däremellan promenerar jag en hel del, mest för att det är rogivande. Kör efter ett eget upplägg, vilket fungerat fint så här långt. På mina löppass är jag inte rädd för att lägga in korta inslag med gång. En del kanske skäms för det, men inte jag. Mina löpträningspass inleds och avslutas ofta med 5-10 minuter rask promenad. Tycker det är ett skonsamt sätt att värma upp och varva ned på. Nu i november funderar jag på om jag ska köra efter Garmins "Dagliga förslag" ett tag. Garmin brukar föreslå 5-6 pass per vecka, men så ofta har jag inte tänkt att springa. Kanske minskar jag till två löpträningar per vecka ett tag, och kör två styrketräningspass också? Får se hur det blir. Styrketräningen är ju viktig trots allt. Snittar ungefär ett pass i veckan + pilates och HIIT-pass ibland. I dag körde jag ett Maffeton...

Jag orkar egentligen inte skriva just nu, för långlöpningen tog all energi från kropp och själ. Men jag skulle gärna vilja berätta att jag fixade "superlånglöpningen" i kväll. Personligt distansrekord med drygt 2 kilometer gav totalt 35 kilometers löpning med intervaller efter 15 kilometer. Det känns jättebra att ha fixat en sådan här lång löpning. I 25 graders värme dessutom. En riktig långfredag... Sprang på järnvägsbanken mot Varnhem och hamnade så småningom i Höjentorp nära Eggby i Skara. Där vände jag och sprang samma väg tillbaka hem. Det tar på muskler och krafter när man springer över Billingen. Först upp, sen ner, sen upp igen för att sedan få avsluta med nedför. Det blev många höjdmeter och dessa känns i benen nu - och det lär kännas ordentligt i morgon. Men jag fixade det!!! :) Nu ska jag fundera på om jag ska ställa upp i Helsingborg Marathon den 31 augusti eller inte. Beror på hur kroppen reagerar de närmaste dagarna... Färdig på mer än ett sätt ...

Det har gått så där med mina träningsplaner. Ja, inte alls egentligen... Hela veckan har varit ofrivilligt  träningsfri men i dag stack jag ut på en riktigt lång löptur. Den längsta jag gjort faktiskt - min egen "världens längsta löpning", och det kändes bra att kunna fixa hela veckans löpning på ett enda pass. Stefan är grym på långa sträckor, och ett trevligt sällskap, så han hängde på denna tidiga söndagsmorgon. Vi hade bestämt oss för att försöka genomföra tre riktigt lugna mil. Jag sprang hemifrån till Arena Skövde och därifrån sprang vi gemensamt upp för Billingen på Lerdalavägen. Det är en tuff stigning men vi gick bitvis för att undvika att samla på oss för mycket mjölksyra i benen. Tror att det var ganska klokt för min del, då det var ett tag sedan jag sprang så här långt. Planen var att svänga av från Lerdalavägen ("Raka Linan") och in på Hallanvägen, men där vi fick se hur isig och slaskig den vägen var. Vi bestämde oss istället för att fortsätta...

Nu ska jag försöka ta tag i min träning (för femtioelfte gången) igen... Har ju framförallt problem med att komma iväg till gymmet för styrketräning, så nu har jag bestämt mig för att testa en annan metod för att komma dit. Mer om den metoden sen. I dag har vi firat mor som fyller 90 år nästa vecka. Hela familjen var där och uppvaktade henne. Själv sprang jag de dryga två milen dit. Det var besvärligt att springa i dag. Det blåste en iskall motvind hela vägen och snöflingorna kändes som is-taggar i ansiktet. Några löpglasögon har jag inte heller så jag fick liksom springa och titta med ett öga i taget. Som han med "klockspelet" ni vet... Det var jobbigt! Det var första gången jag sprang på riksväg 49. Man måste vara uppmärksam på bilarna man möter. Samspel och hänsyn i trafiken är viktig och jag såg till att vara utanför asfalten vid varje möte. Det gick faktiskt riktigt bra att springa i det hårt packade gräset vid sidan om vägen. De flesta bilister höll sitt spår...

Hallå alla glada bloggläsare! :) Innan jag nämner något mer så vill jag puffa för mitt inlägg om 2018. Där kan du även läsa om ett av mina spännande mål för 2019.  Klicka HÄR för att komma till inlägget... Mina senaste löpträningar har varit så kallade lågpulspass. Jag har tänkt mig att det ska bli en del sådana nu i vinter och under våren. Bara hälsan är med å så... Det är många gånger som jag sagt till mig själv att köra mer lågpuls, men på ett eller annat sätt så har jag fallit in i någon slags mellanmjölksträning igen - dvs lite för hårt för att vara till samma nytta som lågpulsträningen ger (den är skonsam, bygger blodkärl och lär kroppen använda fett som bränsle) och inte tillräckligt hårt för att göra nytta för vare sig konditionen eller syreupptagningsförmågan (VO2-Max). I går sprang jag i alla fall nästan nio kilometer med pulsen runt 78 % av min maxpuls. Det är på övre gränsen för låg puls för mig. De närmaste månaderna blir det fortsatt mest distanspass mellan 5-15...

Benen har varit som ett par betongpelare och vid fästet av det yttre sidoledbandet i vänster vadben har det smärtat ordentligt. Under ungefär tjugofyra timmar kunde jag knappt gå - men i går lämnade jag den nittioåriga gubbens kropp och blev typ åttio istället. I dag känns det ännu bättre och jag är nog runt sextiofem nu. I morgon onsdag vågar jag mig kanske på en löprunda igen. Fast en kort då.  Orsaken till detta dygnslånga lidande var en lång söndagstur på Billingen. Tillsammans med Stefan sprang jag upp på berget och rakt över Sjömossen mot Öglunda och Hallanvägen. Vi fortsatte på den vägen mot Ljungstorp och sedan vidare till Svarvarebacken och åter till Skövde. En nätt liten runda på 26 kilometer och nästan 300 höjdmeter. På Hallanvägen mötte Ola (till vänster) upp. Stefan "micket nöjd"... Men distansen var längre än vad min kropp klarade av. Det längsta jag hade sprungit i år innan detta var 17 kilometer. Nu ökade jag distansen med nio kilometer och det blev...

Dags att säga hej här igen... Det har varit en hektisk vecka med jobb och en massa spännande livsmöten. En del träning har jag hunnit med också - ett par lågpulspass i löparskorna och ett styrketräningspass på gymmet. Och massage! Den sistnämnda var riktigt go - och väldigt välbehövlig. I tisdags skulle jag precis som i måndags jobba från lunch till kvällen. Men innan jobbet ville jag hinna med både löpträning och en lång promenad med Selma (min hund), så det blev en kombination. Selma fick sin långtur och hon fick bestämma tempot. Vi gick långsamt, vi gick fort och vi småjoggade ibland. En dryg mil blev det och hon tycktes trivas bra med det. Hon är ju inne på sitt tionde år så man får ta det lite lugnt med henne. Jag fick min träning på den här långpromenaden och summerade ihop ett bra träningspass i alla fall. Torsdagen var sedan länge vigd för en tur till Karlstad . Därför tog jag torsdagslöpningen redan på onsdagen. Jag ville ha Karlstad-dagen fri från träning. I och för...

Den gångna helgen blev riktigt bra vad gällde löpträning. Lördagens pass kan du läsa om här och söndagens löpning tänkte jag berätta om nu. För jag hade bestämt mig för att testa ett längre pass den här gången. Förhoppningen var 15 kilometer i ett svep - men jag hade lovat mig själv att avbryta om kroppen inte ville vara med. Även på detta pass struntade jag i puls och tempo. Ville mala på med låg ansträngning bara för att klara distansen. Småjoggade fram på fina vägar och stigar, på asfalt och grus, uppför och nedför. Kroppen var med hela tiden och när jag nådde en riktigt brant uppförsbacke, då gick jag istället. Allt för att behålla samma ansträngning under hela träningspasset. Upplevelsen att löpningen kändes lätt var väldigt skön. Att det inte gick så fort spelade ingen roll. Fixade de 15 kilometerna och lite till. Det var en delseger i sökandet efter formen. Årets (hittills) längsta löpning är nu genomförd... Till sist vill jag gratulera Frankrike till VM-guldet i fotbol...

Hej på er ! Hur har ni det i det sköna vårvädret? Som ni såg i förra inlägget så blommar det lite här och var i Skövde just nu. Fjärilarna börjar synas också. I går såg jag både citron- och nässelfjärilar ute i skogarna. I de sociala medierna kan man följa vårens ankomst runt om i Sverige, via olika konton och bloggar som delar med sig av diverse vårtecken. Det är kul och det märks verkligen att även människor "blommar ut" nu när solen stiger allt högre på himlavalvet. De flesta blir glada. Vi har nog alla längtat efter våren, och i går fick vi ju till och med en försmak av sommaren här. Vid Skövde flygplats var den högsta noteringen 25,0 grader. Läste att toppnoteringen i Sverige blev 27,2 grader (Oskarshamn), och den är tydligen den näst högsta april-temperaturen under det här årtusendet (Markaryd fick 28,8 grader i april år 2000). Och i Malmö och Lund har det till och med redan blivit (meteorlogisk) sommar... Men nog om vädret. Nu ska vi snacka löpning och löpt...

I detta blogginlägg, nummer 500, blir det massor av snack om backträning, lopp och olika lutningar i backar häromkring och längre bort. Är ju inne i tanken att träna en del i backar nu - och det har jag också gjort i mina senaste pass. I går blev det till och med ett kombinerat backpass med distans- och tröskellöpning. I fredags berättade jag om motbacke-loppet "Oslos bratteste". Löpning uppför har lockat mig länge samtidigt som jag får världens ångest inför tanken att springa långt i ett brant motlut. Benen och flåset tar slut på nolltid och upplevelsen blir fruktansvärd. Jag är nog inte skapt för dylika utmaningar för hjärnan skriker "sluuuta" redan innan start, men av någon konstig anledning lockar det mig. I Oslo-loppet springer man upp i en backe som till en början har 22 procents snittlutning. Det är lika brant som i Strupen här i Skövde - i alla fall i den delen som går från stigen mot Rhododendron-dalen och sedan 100 meter upp till den kommande högerkurvan...

I kvällens inlägg tänkte jag ta upp en del om framtiden. Vad väntar egentligen? Hur kommer det att gå? Låt oss ta fram kristallkulan och kika lite...  Som ni ju vet så har det inte varit riktigt som vanligt det senaste. Men nu vill jag inte tjata mer om det, så har du missat något får du backa bland inläggen och läsa igenom allt gnäll som finns där. När du gjort det ska vi blicka framåt här istället - för det finns nämligen några mål till som jag tänkte att jag skulle nå i år. I början av november är det dags för Kullamannen Dödens Zon (21-24 km och 1.000 höjdmeter) , ett traillopp som lär bli en riktig utmaning för min del. På grund av allt som har hänt så har jag hamnat rejält på efterkälken vad gäller träning i skog och mark, men nu när oktober är här ska jag se till att köpa mig ett par trailskor och sen ge mig ut på Billingen och träna "hårt". Gissa vad som väntar då? Jo, löpning på en massa små, steniga och rotfyllda stigar. Genom våta myrar, uppför branta klipp...

Lämna skidorna hemma! Nu går det hur bra som helst att springa på Hellner-milen (grönt spår) på Billingens fritidsområde. Bara lite småblött på ett och annat ställe men egentligen knappt värt att nämna. Dagens långpass blev kortare än tänkt. Jag ville spara lite på benen då jag hade en lätt föraning om smärta i vänster knä. Jag har lätt att dra på mig överbelastningsskador och när jag kände av detta efter fredagens intervaller så ville jag ta det lugnt. Började med att springa upp på berget via Norra Bergvägen och Alphyddevägen. I de brantaste delarna går det såklart lite långsammare men när jag kom upp och fortsatte ut på milspåret så kunde jag hålla ett jämt kilometertempo. Pulsklockan låste jag och höll gömd under tröjan hela passet. Njöt bara av löpningen, solskenet och massor av fågelkvitter... Det rullar på bra med träningen just nu. Det känns bra i kroppen. Den här veckan har jag redovisat nästan 6 mils löpning. Lägger man sen till promenader med hunden, coaching och lit...

Fast besluten att bli uthålligare och snabbare på längre distanser fortsätter jag nu formtoppningen inför Wings for Life World Run om 38 dagar. De senaste sju dagarna har jag sprungit längre än någonsin - 66,57 kilometer - typ En Mil Om Dagen... Jag kan inte minnas att jag sprungit så långt på en sjudagarsperiod tidigare. I dag var målet att springa långt i A1-zonen (max 78 procent av maxpuls). Till en början gick det bra att springa ganska fort men så snart det gick uppför så stack pulsen upp snabbt. Och ju längre jag sprang desto svårare var det att hålla tempot med samma låga puls - då blev det några sträckor med promenader för att hålla pulsen på rätt nivå. Fick ihop drygt 22 kilometer i solskenet och medeltempot blev 5:33/k. Nu var ju inte det här något försök att hålla högt tempo men faktum är att den här löpningen hade tagit mig nästan 19k i Wings for Life. Om jag inte skulle hålla ner pulsen hade jag nog hunnit lite l...

Ett av mina absoluta favoritträningspass är de långa passen med låg puls. Att få springa länge ute i naturen och bara mala på med låg ansträngning är verkligen jättehärligt! Egentligen är det inga bra förutsättningar för att springa i spåren på Billingens fritidsområde än. Det är mycket snö och is kvar i skogen - och där det är barmark är det ganska vått och lerigt. Men det hindrade mig inte att knyta på skorna å springa upp genom skogen och ta sikte på den gröna milen. Gött att slippa asfalten som omväxling. Pulsklockan var inställd på att varna mig innan pulsen gick in i min A1-zon (68 procent av maxpuls). Så fort den gjorde det lugnade jag mig, ibland fick jag gå och i de värsta uppförsbackarna fick jag till och med stå still en stund tills pulsen gick ner till rätt nivå igen. Varför träna på det här sättet då? Ja, för det första har jag faktiskt inte löptränat så värst ofta med SÅ låg puls. När jag kör lågpulslöpning brukar det mest vara i A1-zonen (68-7...

Nytt år - nya möjligheter. Som ett oskrivet blad ligger det framför oss och väntar på att bli fyllt med händelser och öden. Vi kanske har vissa planer för året men ingen av oss vet väl egentligen vad som väntar. Men klart är att våra beslut och gärningar kommer spela stor roll i vad som sker. Mitt träningsbeslut i dag var att springa länge med låg puls (runt 132bpm). Slängde ut ett sms till löpgruppen för att se om nån ville hänga med. Det var det! Stefan var också sugen på att springa långt och länge så vi bestämde oss för att ta en runda på tre mil. Det är bland det längsta jag har sprungit och det var bra mycket längre än det längsta som Stefan hade sprungit förut. Vi möttes i det gråkalla vintervädret utanför Arena Skövde, slängde några ord och joggade sedan långsamt iväg på de snöbeklädda vägarna. Det hade kommit lite snö på morgonen och det hade blivit småslaskigt, så mina skor blev snart ganska blöta - speciellt den vänstra. Vi joggade via Norrmalm, H...

Just nu funkar inte löpningen så bra. Det är tungt och gårdagens tröskelträning var väldigt ansträngande och jobbig. För att inte tala om dagens långpass... Men jag har några teorier om varför det är som det är. Tröskelpassen brukar vara jobbiga, det vet jag. Kilometer-tempot ligger oftast runt 4:45/4:50 men jag struntar i tiden och kör mest på känsla - där en ansträngning som ligger nära precis vad jag orkar i tre gånger tio minuter får gälla. Den första intervallen blev den snabbaste (4:21-tempo) och de två efterföljande hamnade strax under 4:45-tempo. Inte så viktigt som sagt men en fingervisning ändå. Istället för fem minuters vila mellan varje intervall så utmanade jag mig själv med endast tre minuter. Nöjd med passet var jag men tyckte nog att jag kunde haft lite mer ork kvar efter löpningen. Har ju ändå lyckats med att springa runt 4:30-tempo 45 minuter i sträck förut. Då borde jag klara tio minuter. I dag var jag ute på veckans långpass. En...

Dagen efter längstalöpningen... Oj, vad det känns i benen. Jag kan gå men det har varit med vissa besvär faktiskt. Hahaha - "stôlleprov" - som Emil i Lönnebergas pappa skulle ha sagt. Ökningen med fem kilometer från mitt tidigare längsta löppass var kanske i mesta laget egentligen. Skulle nog ha hållit fast vid planen att bara köra 28 kilometer - men vad tusan, allt kändes ju bara fint! Bara att köra, tänkte jag då. Det blev en klass 3-varning på träningsvärken i morse men nu känner jag att smärtan släpper ur benen mer och mer. I kväll degraderar jag därför det hela till en klass 2-varning inför morgondagen. Utvecklingen är positiv men restriktionerna, där löpvila och aktiv vila (promenader, rullskidor och styrketräning), gäller till minst slutet av denna veckan. För övrigt har dagen varit bra med besök hos mor och långfika med en ungdomskamrat. Det var riktigt roligt att ses över en kopp kaffe å minnas tillbaka på svunna tider och lösa livets myst...

Jag erkänner - det är lite halvgalet det här. Att ut å springa just när ett solstånd sker... Men det har blivit en grej och dagens solståndslopp var det åttonde i rad för min del. Hela dagen har växlat från strålande sol å värme till ösregn med hagel och åska. Å sen tillbaka igen. Så hur vädret skulle bli mellan 17:38 - 19:38 då mitt Solståndslopp skulle gå var omöjligt att veta. De svarta molnen runt om Skövde såg ganska så hotfulla ut men solen lyste fint när det var dags att starta. Som sällskap hade jag Anna - vi springer ungefär lika och hon är en väldigt trevligt person att springa med. Vi trivs bra med att springa ihop. Exakt 17:38 gav vi oss iväg från OKQ8 vid Gamla Kungsvägen i Skövde. Tog riktning söderut och svängde av till järnvägsbanken mot Våmb och sedan mot Hentorp å Simsjön. Just vägen upp mot Simsjön bjuder på en ganska kraftig stigning uppför Sydbillingen och här gick pulsen upp en del trots att jag medvetet lättade på den redan låga farten....

Lite kaxig rubrik, eller? Men faktum är att detta var mitt minst ansträngande lopp någonsin, samtidigt som det var det snabbaste Göteborgsvarvet jag gjort. Och det här säger jag inte för att skryta på nått sätt. För jag fick också med mig en väldig tråkig erfarenhet - jag hade en sån där dag då jag inte kunde ge allt... Det är inte kul när man redan kvällen innan känner att det är något fel i kroppen. Gick och la mig med en orolig mage, huvudvärk och lätt illamående. Kroppen gjorde ont och signalerade influensaliknande symtom. Kinderna blossade å kändes svullna och ögonen brände. Jag var trött, förbaskat trött, både mentalt och fysiskt. Efter nattens sömn kändes det lite bättre - men långtifrån bra. Huvudet var tungt och hela jag var seg som knäck. Tankar om att ställa in kom - men jag avfärdade dessa dumheter snabbt. Men jag blev tveksam igen... Var det halsont jag kände? Dottern hade ju precis varit sjuk med halsont och hosta. Hade jag blivit smitt...

Om man inte tycker att plankan och 7 kilometers promenad räcker samma dag, så kan man ju alltid lägga till en löprunda på 21 kilometer också... Och det var just precis vad jag gjorde i dag också. Anna hade tänkt ut en lång runda som vi skulle springa med låg puls. Mitt eget mål var minst två timmar och just den låga pulsen. Hur fort jag sprang eller hur långt var mindre viktigt. Vi sprang en ganska kuperad bana, och när vi efter 15 kilometer sprang uppför Södra Bergvägen satte Anna in en liten stöt och sprang på i bra tempo. Min så långt låga puls rusade upp i 160 och jag flåsade bra fint när vi nådde toppen. Jag tänkte att "om Anna ställer upp i nått backlopp så kommer hon att äga där, jag kommer inte vara i närheten av hennes kapacitet uppför" - men det sa jag aldrig till henne. Efter 20 kilometer sprang vi åt varsitt håll (efter att växlat några ord på en kort promenad och sen en kram - det var ju ändå "Alla hjärtans dag"), och jag ...