tisdag 10 januari 2017

Det ska vara kul att träna

Borde ha klarat av ett gympass nån av de senaste dagarna, men det hände tyvärr inte. Ett pulsstyrt löppass blev det i eftermiddags i alla fall. Nästan 12 kilometer i och utanför Tibro satt riktigt fint. Nu skulle det verkligen sitta fint med benmassage...

Såg ni 90-plussarna på 'Fråga doktorn' på teve i går? Ett underbart reportage om ett gäng människor som tränade styrketräning tillsammans. Alla var över 90 år, någon 102 år. Det var häftigt att se! De hade kul och trivdes ihop. Det är så det ska vara när man tränar - det ska vara kul. Här gäller det att man hittar en balans i det man gör så att det verkligen är roligt varje gång. Inspirerad av det jag såg på teve längtar redan efter nästa styrketräningspass.

Dagens löpning var rätt kul faktiskt. Bara det att passera platser som Pökängsvägen och Pökan tar fram en form av min barnsliga förtjusning... Lite jobbig var löpträningen dock på sina ställen, då jag sprang ute på en del öppna fält på vischan. Målet var att hålla pulsen på max 145 slag per minut. Gick inte så bra på den första kilometern men sen lugnade den sig och gick betydligt bättre. Det blev ett skönt pass som gick hemifrån mor och genom delar av Tibro, Hörnebo, Hedvigsnäs, Kårtorp, Ruder och Kyrkefalla. En dryg timma senare var löpningen klar. Efter duschen blev det lunch och fika tillsammans med mor. Hon var sparsamt imponerad över mina löpfakta om stegkadens, steglängd och tid för markkontakt. Men när jag berättade om min medelpuls på 142 slag per minut tog hon fram sin anteckningsbok och berättade att hennes medelpuls minsan var 70 vid den senaste blodtrycksmätningen... :D



En bild över fälten mot Ruder, tagen i höjd med Framnäs.

Även denna bild är tagen från Framnäs, i rikning mot Hedvigsnäs.


onsdag 4 januari 2017

Första träningspassen för i år

Träningsåret 2017 har startat. Gjorde mitt första pass i går, och det blev ett slags dubbelpass på gymmet med intervallöpning på löpbandet följt av styrketräning. Svettigt å skönt. I dag blev det löpning utomhus i ett vintrigt Skövde.

Visst är det skönt ändå att vi har fått snö och vinter? Det hjälper till att göra tillvaron lite ljusare och snart kan man förhoppningsvis kasta sig ut på längdskidorna uppe på berget. Drömmen är att vi får så pass mycket natursnö så det blir åkbart på Blängsmossen. Minns min förmiddag där den 11 mars i fjol. Så underbart! Skidåkning kan inte bli bättre än så.

Men under tiden man drömmer om fina skidturer på berget får det enbart bli den vanliga träningen. Inte dumt det heller. Dagens löpträning var tänkt som lugn löpning - och denna lugna löpning resulterade i ett 5:15-tempo per kilometer i en mil. Det är liiite snabbare än vad jag egentligen kallar "lugn löpning". Men trots att jag är lite ur slag kändes det bra, så jag körde på.

Jag har varit ledig sedan annandag jul men nu är snart min ledighet slut. Börjar jobba på trettondedag jul - och då är väl de flesta är lediga. Känns sådär. Hade gärna varit ledig ett tag till. Men jag kan säkert räkna in ett och annat steg i helgen. Har ju min stegräknare på mig nu under januari för att se hur många steg jag egentligen tar på dagarna. Det blir några stycken.

Så här långt i år har jag fått ihop 66.000 steg (16.500 steg i snitt per dag). Det är mer än väntat. Men lediga dagar ger tillfälle för långa promenader med hunden och när vardagen är tillbaka med stillasittande arbete kommer nog det hela förändras en hel del. Då får promenaderna till och från jobbet hjälpa till.

En mils löpning i dag. En "Kent-mil" fick det bli... '999' ;)

Vi har en tjäder som trivs i vårt bostadsområde. Har varit här i flera dagar nu. Lite märkligt men än så länge ett trevligt inslag. Men om den är kvar framåt våren får man nog se upp. Då kan de bvli agresiva... Den här bilden tog jag direkt efter dagens löptur.

måndag 2 januari 2017

Hej 2017 - nu kör vi!!!

Hej där! Har ni haft en bra nyårshelg? Har det blivit några nyårslöften? Nytt år och omstart för många ger tillfälle att uppfylla de där drömmarna man har. Gå ner i vikt, sluta röka, träna mer eller göra den där drömresan kanske...

Själv brukar jag inte ge några nyårslöften. Vill jag förändra något så bestämmer jag mig och kör på - oavsett tid på året. Men jag har påbörjat en sak nu vid årsskiftet, nämligen att låta pulsklockan sitta på handleden under hela januari månad. Min tanke är att mäta hur många steg jag tar per dag. 12.000 steg motsvarar en mil ungefär, och det är ju där jag normalt vill befinna mig (i snitt per dag under en vecka, dvs totalt 84.000 steg per vecka). Jag ska inte förändra något - bara gå mina vanliga promenader med hunden, till affären eller jobbet. Se var jag hamnar. De två första dagarna har i alla fall passerat 12.000 steg per dag.

På nyårsaftonen var jag i Göteborg och sprang Sylvesterloppet (10 km). Härligt löpväder för att vara nyår; runt 8-10 grader varmt, vindstilla, grå himmel och uppehåll. Banan var flack och egentligen en riktig "pers-bana". Men med tanke på hur sjuk jag var strax före jul (och långsam återhämtning) så var det inte tillfälle för att ens försöka persa. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt. Inte riskera min hälsa utan bara njuta av att få vara med och ta mig i mål. Så blev det också.  Jag joggade runt de två varven i centrala Göteborg (Heden, Avenyn, Gårda, Svenska mässan och Skånegatan). Jag brydde mig inte att jag bromsades upp i stora klungor eller att jag fick ta en och annan omväg när jag skulle springa förbi.

Några få kilometer-sträckor låg till och med på tider under fem minuter och den allra sista kilometern blev den snabbaste. Då tryckte jag på en del och sprang förbi hur många som helst. Det var en underbar känsla och det fanns massor av ork kvar i kroppen. Ett sekundärt mål var att klara loppet på en tid under timman och det gjorde jag med god marginal: 51:47. Jag kan inte annat säga än att jag är toknöjd med genomförande, känsla och tid - speciellt med tanke på att jag varit sjuk, orkeslös, inte hämtat mig helt och inte kunnat träna på länge...

Nu ligger 2017 framför oss. Hur är det då med målen inför detta år? Hade tänkt mig att försöka nå några av de mål jag inte nådde under 2016. Löpning 30 kilometer på 2.45 (5:30-tempo) liksom ett långpass på 35 kilometer kanske. Håll tummarna för att kroppen ska klara det. Strupen fixade jag ju joggandes hela vägen upp förra året (underbart). I år hoppas jag på en tid under åtta minuter på de 1.320 meterna i den branta och mycket ansträngande uppförslöpningen. Sen har vi ju ett annat trevligt inslag vintertrid - Vinterspringet. I år infaller tyvärr fyra av de sex vinterspringen på helger då jag jobbar. Det gör det omöjligt att få varken medalj eller pokal för deltagandet. Typiskt. Vi får se vad det blir av det hela.

Jag är faktsikt inte anmäld till några lopp i år. Det kommer säkert att bli något men vad vet jag inte än. 2016 års summering av löpning blev totalt 1.339,96 kilometer (avrundar till 134 mil) vilket jag ändå är nöjd med. Vad kan det bli i år? Än har jag inte varit ute på nått löppass men i morgon blir det nog ett. Motivationen är sådär just nu. Kroppen har inte återhämtat sig helt - men det är bara att kämpa på för att hitta glädjen igen. När man har varit i en svacka är det uppförsbacke som väntar innan det börjar plana ut och gå lättare igen. Bara att bita ihop! Hej 2017 - nu kör vi!!!


Kanonväder i slalombacken i Skövde i kväll...

torsdag 29 december 2016

2016 - ett riktigt skitår!

Världsläget är spänt. Se bara på det fruktansvärda som händer i Syrien. Donald Trump och Brexit ger många frågetecken för framtiden. 2016 gav oss också ett tomrum då ovanligt många (stora) artister lämnade arenan. För egen del så har det gått åt skogen med min träning. I år har den verkligen inte flutit på som jag hade önskat. Det har blivit alltför många avbrott pga sjukdom som sedan följts av återhämtning och rehab. Har det inte varit förkylning så har det varit problem med magen eller ryggen. Långtifrån allvaret gällande världsläget - men just nu går det bara utför med gubben...

Året började med en rejäl förkylning (influensa?) och nu i december åkte jag på en rejäl magsjuka med feberfrossa och total utslagning. Däremellan har jag haft både ryggskott och mer magproblem. Nu återhämtar jag mig men nån riktig träning har det inte blivit på elva dagar nu. Fyra kilo försvann också. Det känns för jäkligt och det är tufft att komma igång efter varje gång. Skulle inte ha något emot om den här negativa trenden vänder snart. En längre period utan att vara sjuk vore fint.

Men, men - så här långt har jag i alla fall fått ihop 132,9 mils löpning i år. Vid samma tidpunkt förra året hade jag sprungit 170,4 mil. Det är 37,5 mils skillnad, vilket motsvarar sträckan mellan Skövde och Ystad. Fast nu är ju inte mängden träning allt. Det viktiga är upplägget. Men jag vill inte påstå att det funkar där heller. Jag har t ex hamnat i en riktig svacka vad gäller styrketräningen, å fastän jag borde ha hur lätt som helst att motivera mig att köra på hårt där så är det något som bromsar mig. Detsamma gällde mina försök att ta mig ut på rullskidorna i somras. Det har inte blivit som jag tänkt mig.

Just nu har jag svårt att se hur jag ska ta mig ur det här negativa. Det är tufft att börja om gång efter gång. På nyårsafton är det dags för Sylvesterloppet i Göteborg och risken är stor att det inte blir av alls för min del. Möjligtvis att jag åker ner och joggar mig igenom loppet, bara för att... Det är ju rätt trevligt att springa lopp ändå. Ska se om jag orkar ta mig ut på nån form av träning i dag. Skulle behöva det.

Det är en del mål för året som jag inte har nått. Som att springa 35 kilometer i ett svep t ex. Eller 30 kilometer i 5:30-tempo. De målen tar jag med mig till 2017 istället. Jag stänger det här inlägget med att se tillbaka på något positivt från 2016; Minns en kväll i juni på Pansarvallen här i Skövde. Efter uppvärmning och några korta, snabba intervaller, sprang jag fem kilometer på grusbana på personbästatiden 20:21. Det var så himla häftigt. Eller nu i höst då jag lyckades jogga hela "Strupen upp" i ett enda svep. Inte så snabbt men ändå. Det, liksom när jag lyckades ta mig igenom loppet Kullamannen Dödens zon, var en seger för mig. :)



Till sist önskar jag alla läsare ett riktigt 

Gott Nytt År!!!


En bild från den 17 augusti 2016. En bild som förmedlar självförtroende och god form. Hade just genomfört ett riktigt bra träningspass och såg fram emot SLA-loppet den 10 september. Så kom ryggskottet dagen innan loppet och jag kom aldrig riktigt tillbaka under hela hösten...




onsdag 21 december 2016

Årets kortaste dag...

...och årets kortaste pass!

Dagens solståndslöpning blev en riktigt kort historia och innehöll minimalt med löpning. Varför detta då? Jo, i lördags fick jag känningar av att något i kroppen var fel. På kvällen (mitt under Kents sista konsert i avskedsturnén) blev det än mer påtagligt då något fick mig att bli mer och mer orkeslös. Från det att jag kom tillbaka till hotellet på lördagskvällen och till i går eftermiddag har jag i princip sovit hela tiden.

Men i dag var jag äntligen lite bättre, och hunden behövde ju få komma ut, så "Solståndslöpningen" fick bli en kort promenad (974 meter). Får vara nöjd med att den blev av överhuvudtaget. Vintersolståndet inföll mitt i passet, när klockan var 11:44, och jag kunde fira femårsjubileum och det 11:e "Solståndsloppet" i rad. Tjo-hoo!

Så här fint var inte vädret i dag (arkivbild).


Träning i Kents anda i lördags morse (samma dag som jag blev sjuk). Mer om Kents två sista konserter bjuder jag på senare. Kolla in min andra blogg - It´s all over the place...


onsdag 7 december 2016

Premiär för Tibro-milen

För ett bra tag sedan satt jag hemma och skissade i datorn för att få till en lättsprungen runda i Tibro. Förutsättningarna är bra där - det är flackt och det finns inga jobbiga backar att tala om. I dag upplevde jag den uppritade rundan på riktigt...

När jag först skapade denna bana var min tanke att den skulle ge bra förutsättningar för snabb löpning på träning. Jag ville få ihop en mil utan några större höjdskillnader (en kontrast till mina vanliga löppass i Skövde som ofta innehåller ganska många höjdmeter) och då föll valet på Tibro. Jag är ofta i Tibro, så mina möjligheter för träning där är stora. Och då jag var där just i dag blev det också ett träningspass - men den här gången ett lugnt pass med låg puls.

Fast som sagt - det var inte bara träning som gällde utan även en koll på hur banan blev i.r.l. Start och mål hade jag valt att lägga vid parkeringen för Sportparken och Fågelviksgymnasiet. Enkelt att hitta till, om vi skulle bli några stycken som ska springa rundan tillsammans, och gott om parkeringsplatser dessutom. Om man ska ge en enkel beskrivning av banan så kan man säga att man mest springer i ytterkanterna av samhället. Rundan innehåller bara några mindre, och rätt så lätta, upp- och nedförsbackar. En trevlig runda, tycker jag, som passerar platser som ån Tidan, Kvarnen med den gamla stenbron, Ånaplan och Mini-zoo. Rundan gav jag det fyndiga namnet "Tibro-milen".

Själva träningen blev ett lugnt löppass med ganska låg puls. Precis lagom träning - man fick jobba på, men utan att det blev alltför hårt. Hjärtat bestämde intensitet och tempo. Hjärnan bestämde kadensen. Jo, jag fokuserade hårt på att hålla mina 170 steg per minut även denna gång. Så kommer det fortsätta och nästa gång testar jag att ta hjälp av pulsklockan för att hålla kadensen. Har redan ställt in den på att varna då stegen blir färre än 170 steg i snitt per minut. Till slut ska väl 170-kadensen bli en naturlig del av min löpning.

Nästa träningspass blir tidigast på lördag och inte i Tibro. Men jag hoppas det kan bli något tillfälle i vinter då några av er hänger med mig och springer "Tibro-milen". Inga krav på att springa fort eller så - bara för att det kan vara kul att springa på nått annat ställe än de vanliga platserna vi har här i Skövde...

Tibro-milen, lite banfakta: 10k, höjdstigning 26 meter, höjdminskning 28 meter.
Dagens träning, några träningsfakta: Lågpulsträning (A1-zon/max 145bpm), 53:44 (5:22-tempo), medelpuls 144, medel löpkadens 170.


En belåten gubbe efter träningspasset

När träningseffekten visar på 3.0 och uppåt, då vet jag att jag har jobbat bra...

Promenad med Selma i Sportparken efter träningsrundan. Hon hade sovit middag hos min mor då jag var ute och sprang...

söndag 27 november 2016

Med lätt ångest nådde jag ett livsmål...

Det finns en brant gångväg uppför Billingen i Skövde, som i folkmun kallas för Strupen. Här ordnar IFK Skövde en tävling varje år - "Strupen upp" - som är ett "icke sanktionerat lopp" vars distans är 1.320 meter och innehåller hela 132 höjdmeter. Det är en rejäl utmaning och banrekordet är 5:19 (4:02-tempo), vilket är helt sanslöst snabbt i denna tunga backe. Själv har jag aldrig sprungit loppet men i går kväll skulle jag anta min alldeles egna utmaning i Strupen. Följ med nu på en häpnadsväckande lång berättelse om en dryg kilometers löpning...

Loppet "Strupen upp" börjar en bit före backen och avslutas med löpning en bit efter den mesta lutningen är över. Snittlutningen är 10 procent. Från det att själva backen börjar till dess man uppfattar att den slutar uppe på berget är det ca 1.200 meter. Det ger en medellutning på 12.7 procent. Ju längre upp man kommer desto tröttare blir man (av naturliga skäl). Samtidigt som man bara blir tröttare och tröttare ju högre upp man kommer så bjuds det på allt hårdare motstånd. Den blir helt enkelt brantare ju längre upp i backen man kommer - och det gör den extra jobbig. Efter nästan 1.100 meter i loppet, nås ett parti om ca 100 meter. Detta är den egentliga Strupen. Här ligger lutningen på drygt 17 procent, och har man då sprungit hela vägen dit så lovar jag att det känns i kroppen just här och sista biten upp.

Jag brukar få en lätt ångest inför ett träningspass i Strupen. Därför föredrar jag att bestämma mig för träning där precis innan det är dags att ge sig ut. Så gjordes i går, och då var det bara under de tre kilometerna av uppvärmning som ångesten infann sig. Det är lätt att förivra sig i början av backen, innan man har hunnit bli riktigt trött. Tar man i för mycket i början då tar man lätt slut en bit upp. Kan bli svårt att komma igen efter det. Men med träning, träning, träning och åter träning, så lär man sig så småningom hur krafterna ska disponeras. Första gången klarade jag av ca 600 meter innan jag tog slut och var tvungen att gå. Jag var för otränad och alldeles för optimistisk. Sprang för fort helt enkelt.

För ett år sedan klarade jag av några få meter över kilometern innan jag fick ge upp och gå. Och nu, ett år senare, var det alltså dags att göra ett nytt försök att springa hela vägen upp - hemska 1.320 meter väntade i mörkret. Men hur skulle det gå? Pannlampan gick på helljus shortsen satt utanpå tightsen (för första gången) och jag var någorlunda mentalt förberedd.

Tänkte börja med samma tempo som på uppvärmningen, ungefär 6:05-6:15-tempo. Efter 300 meter låg tempot runt 5:50 - men det kändes okej och inte alltför snabbt. Efter ungefär 700 meter kände jag att tröttheten började att sätta in ordentligt, och då kom tankarna om att inte ens kilometern skulle nås innan det var dags att kapitulera. Men jag lugnade mig, tog mig vidare och lyckades passera den magiska punkten (platsen för mitt tidigare distansrekord i Strupen upp) och vidare  genom hårnålskurvan till själva Strupen - den riktiga ni vet, där lutningen är drygt 17 procent...

Nu lät jag verkligen som ett riktigt gammalt ånglok. Stönade och stånkade! Jösses vad slut jag var. Ingen fara med benen eller så, men flåset... Puh. Lyckades ta mig förbi den värsta delen och nu var det bara den där sista, korta knycken längst upp som skulle övervinnas. Jag vill inte påstå att det gick på ren vilja - för jag ville verkligen stanna och ge upp där och då. Det var KÄNSLAN i kropp och själ som gav mig energi och fick mig att lyckas sista biten! När det planade ut på asfalten där uppe, så kunde jag trycka på lite mer fram till klockan sa att jag nått 1.320 meter. Pulsen var nära mitt max, och lyckan var total då Strupen besegrats. Ett personbästa i löputhållighet Men ett livsmål? Hahaha, nja... Men definitivt ett mål vad gäller min löpning.

Att jag har lyckats jogga hela vägen upp är ett ett bra delmål och på den här vägen ska jag fortsätta. Inte jaga tiden utan hitta formeln för att klara löpningen hela sträckan. Tiden kommer att ge sig per automatik. Pulsträning kanske? Tempo i form av intervaller, etcetera.  Kanske vågar jag delta i tävlingen om ett par tre år eller så? Är det någon som undrar över tiden? Tangerade i stort sett mitt personbästa i Strupen. Förra gången måste jag ha sprungit ganska snabbt fram till drygt 1.000 meter (sen fick jag ju gå en bit innan jag orkade jogga upp sista biten). DÅ fick jag 8:46,1. Gårdagens löpning gav tiden 8:46,6. Retligt nära ett personbästa. Riktigt retligt! Det var nog shortsen som sinkade mig, så nästa gång blir det inget alls över tightsen... :) ;)


En bild på Strupen åt fel håll, tagen tidigare i veckan. När jag hade kommit förbi krönet från andra hållet, var jag som tröttast, men hade också på känn att jag skulle klara löpningen hela vägen upp.


BONUSBILDER: Från lördagskvällens "Stad i ljus" i Skövde.

Isskulptur. Någon såg en kvinna, en annan en drake...

Rådhusgatan och Hertig Johans torg

Isskulptur som smälte. Oh, reindeer...

Rådhusgatan mot Sandtorget

Skövdes skyddshelgon, S:a Elin, i ett hjärta av is

Avslutar med en bild över hela Skövde city i ljus. Bilden togs ett par minuter efter att jag besegrat Strupen.