söndag 27 november 2016

Med lätt ångest nådde jag ett livsmål...

Det finns en brant gångväg uppför Billingen i Skövde, som i folkmun kallas för Strupen. Här ordnar IFK Skövde en tävling varje år - "Strupen upp" - som är ett "icke sanktionerat lopp" vars distans är 1.320 meter och innehåller hela 132 höjdmeter. Det är en rejäl utmaning och banrekordet är 5:19 (4:02-tempo), vilket är helt sanslöst snabbt i denna tunga backe. Själv har jag aldrig sprungit loppet men i går kväll skulle jag anta min alldeles egna utmaning i Strupen. Följ med nu på en häpnadsväckande lång berättelse om en dryg kilometers löpning...

Loppet "Strupen upp" börjar en bit före backen och avslutas med löpning en bit efter den mesta lutningen är över. Snittlutningen är 10 procent. Från det att själva backen börjar till dess man uppfattar att den slutar uppe på berget är det ca 1.200 meter. Det ger en medellutning på 12.7 procent. Ju längre upp man kommer desto tröttare blir man (av naturliga skäl). Samtidigt som man bara blir tröttare och tröttare ju högre upp man kommer så bjuds det på allt hårdare motstånd. Den blir helt enkelt brantare ju längre upp i backen man kommer - och det gör den extra jobbig. Efter nästan 1.100 meter i loppet, nås ett parti om ca 100 meter. Detta är den egentliga Strupen. Här ligger lutningen på drygt 17 procent, och har man då sprungit hela vägen dit så lovar jag att det känns i kroppen just här och sista biten upp.

Jag brukar få en lätt ångest inför ett träningspass i Strupen. Därför föredrar jag att bestämma mig för träning där precis innan det är dags att ge sig ut. Så gjordes i går, och då var det bara under de tre kilometerna av uppvärmning som ångesten infann sig. Det är lätt att förivra sig i början av backen, innan man har hunnit bli riktigt trött. Tar man i för mycket i början då tar man lätt slut en bit upp. Kan bli svårt att komma igen efter det. Men med träning, träning, träning och åter träning, så lär man sig så småningom hur krafterna ska disponeras. Första gången klarade jag av ca 600 meter innan jag tog slut och var tvungen att gå. Jag var för otränad och alldeles för optimistisk. Sprang för fort helt enkelt.

För ett år sedan klarade jag av några få meter över kilometern innan jag fick ge upp och gå. Och nu, ett år senare, var det alltså dags att göra ett nytt försök att springa hela vägen upp - hemska 1.320 meter väntade i mörkret. Men hur skulle det gå? Pannlampan gick på helljus shortsen satt utanpå tightsen (för första gången) och jag var någorlunda mentalt förberedd.

Tänkte börja med samma tempo som på uppvärmningen, ungefär 6:05-6:15-tempo. Efter 300 meter låg tempot runt 5:50 - men det kändes okej och inte alltför snabbt. Efter ungefär 700 meter kände jag att tröttheten började att sätta in ordentligt, och då kom tankarna om att inte ens kilometern skulle nås innan det var dags att kapitulera. Men jag lugnade mig, tog mig vidare och lyckades passera den magiska punkten (platsen för mitt tidigare distansrekord i Strupen upp) och vidare  genom hårnålskurvan till själva Strupen - den riktiga ni vet, där lutningen är drygt 17 procent...

Nu lät jag verkligen som ett riktigt gammalt ånglok. Stönade och stånkade! Jösses vad slut jag var. Ingen fara med benen eller så, men flåset... Puh. Lyckades ta mig förbi den värsta delen och nu var det bara den där sista, korta knycken längst upp som skulle övervinnas. Jag vill inte påstå att det gick på ren vilja - för jag ville verkligen stanna och ge upp där och då. Det var KÄNSLAN i kropp och själ som gav mig energi och fick mig att lyckas sista biten! När det planade ut på asfalten där uppe, så kunde jag trycka på lite mer fram till klockan sa att jag nått 1.320 meter. Pulsen var nära mitt max, och lyckan var total då Strupen besegrats. Ett personbästa i löputhållighet Men ett livsmål? Hahaha, nja... Men definitivt ett mål vad gäller min löpning.

Att jag har lyckats jogga hela vägen upp är ett ett bra delmål och på den här vägen ska jag fortsätta. Inte jaga tiden utan hitta formeln för att klara löpningen hela sträckan. Tiden kommer att ge sig per automatik. Pulsträning kanske? Tempo i form av intervaller, etcetera.  Kanske vågar jag delta i tävlingen om ett par tre år eller så? Är det någon som undrar över tiden? Tangerade i stort sett mitt personbästa i Strupen. Förra gången måste jag ha sprungit ganska snabbt fram till drygt 1.000 meter (sen fick jag ju gå en bit innan jag orkade jogga upp sista biten). DÅ fick jag 8:46,1. Gårdagens löpning gav tiden 8:46,6. Retligt nära ett personbästa. Riktigt retligt! Det var nog shortsen som sinkade mig, så nästa gång blir det inget alls över tightsen... :) ;)


En bild på Strupen åt fel håll, tagen tidigare i veckan. När jag hade kommit förbi krönet från andra hållet, var jag som tröttast, men hade också på känn att jag skulle klara löpningen hela vägen upp.


BONUSBILDER: Från lördagskvällens "Stad i ljus" i Skövde.

Isskulptur. Någon såg en kvinna, en annan en drake...

Rådhusgatan och Hertig Johans torg

Isskulptur som smälte. Oh, reindeer...

Rådhusgatan mot Sandtorget

Skövdes skyddshelgon, S:a Elin, i ett hjärta av is

Avslutar med en bild över hela Skövde city i ljus. Bilden togs ett par minuter efter att jag besegrat Strupen.

onsdag 23 november 2016

På menyn: Långlöpning!

På kvällens meny fanns gym, långlöpning eller vila. Gym var mest angeläget. Långlöpning skulle vara en bra start på min träning inför målet att klara 35k i år. Vila var väl i princip helt uteslutet...

Valet föll på långlöpning. Micke frågade redan i går om jag ville hänga med honom och Jörgen på en eventuell långrunda, och så fick det bli. Vi träffades strax efter fem å drog iväg nedför Billingen, mot sjukhuset och sen genom Södra Ryd och mot Trädgårdsstaden.

Micke och Jörgen pratade en hel del skidåkning och vallning. Begriper mig inte på det där så värst mycket, så jag höll tyst och tänkte på löpningen istället. Hade jag rätt kadens? Vad låg pulsen på? Jag tyckte det gick bra. Stegfrekvensen låg runt 165 spm för det mesta. Kortade stegen när jag kunde, och för den nördige (som jag) kan berättas att snittet blev 166 spm, pulsen på 134 bpm och tempot per kilometer 6:13.

När man är ute och springer länge och lugnt kan man avhandla många saker. Allt från träningsupplägg till minnen från barndomen. Vi hann med både ock å tiden bara försvann. Vi var rörande överens om hur viktigt det är att lyssna på sin kropp när man tränar och att anpassa sin träning efter vad den säger. Ingen av oss trodde riktigt på att slaviskt följa färdiga träningsprogram eller bara läsa till sig kunskap och sen köra på. Kunskapen är en bra grund men man måste få den att fungera i praktiken också. Köra på känsla! Blir det till exempel för många tuffa pass kommer skadorna och man bränner snart ut sig. Särskilt om man är i vår ålder...

När vi hade sprungit igenom Trädgårdsstaden fortsatte vi upp till Mariestadsvägen och ner till Mörkekorsningen. Därifrån genom Garpaparken och upp mot Billingssluttningen igen. Ett jättebra pass på drygt 16k (jag sprang lite till och fick ihop drygt 17k) med låg puls för det mesta. Och väldigt peppande att springa långt tillsammans med dessa trevliga herrar. Tiden gick som sagt väldigt fort - speciellt när man har någon att prata med, även om jag mest lyssnade i kväll... ;)

Jag, Micke och Jörgen vid första vätskepausen i Södra Ryd. Gubbar som lubbar och 60-talisterna rockar fett! :)

Tidigare under dagen hade jag och Selma gått ett par långa promenader på nån dryg mil sammanlagt - bland annat på Billingen (bilden). Funkade bra som uppvärmning inför kvällens löpning... 

söndag 20 november 2016

Löpning och Kent i Gävle

Efter cirka 80 mil vid ratten den här helgen så är jag åter i hemmets lugna vrå. Pustar ut efter en bra helg i Gävle, med Kents konsert i avskedsturnén som själva höjdpunkten. En helt fantastisk konsert - men inget avsked av Kent än för min del. Jag ska se en konsert till innan det blir dags att uppleva den allra sista Kent-spelningen på plats i Stockholm den 17 december.

Men eftersom det här först och främst är en blogg om träning så ska jag givetvis berätta lite om vad jag gjorde mer i Gävle. Hade packat med mig kläder och skor för löpning, bara för att vara förberedd om lusten för träning infann sig. Men först var det dags att checka in på hotellet, vila lite och sen ge sig ut å titta på stan. Jag har varit i Gävle ett par, tre gånger tidigare - men bara som hastigast. Nu fick jag chansen att se lite mer.

Konserten med Kent skulle vara i Gavlerinken arena, så efter "stadsvandringen" bytte jag om till löparkläder (vita kepsen bakåtvänd såklart) för att ge mig ut på en rekrunda. Att lära sig en ny stad genom löpning är perfekt och just den här sena eftermiddagen hade jag ett enda syfte; att hitta en bra gångväg från hotellet till arenan. Å få träna förstås... Hade kollat lite på kartan innan och vägen verkade inte vara så svårnavigerad. Det var den inte heller och efter knappt tre kilometers löpning var jag där. Tog i princip samma väg tillbaka, plus lite till, och fick ihop sju kilometer totalt. Löpningen kändes fint och jag snittade strax över 5-tempo. Känns bra att kunna springa snabbt utan någon större ansträngning. Tänkte mycket på kadensen, dvs steg per minut.

Resten av kvällen blev väldigt lyckad. Vi tog en rask promenad till Gavlerinken, där vi fick se en helt grym konsert med Kent och tog oss sen lika lätt tillbaka till hotellet. Vi slapp de långa bilköer som uppstod efter konserten. Ja, "Mannen i den vita kepsen" fick rätt många kilometer i benen under lördagen. Mycket fint, mycket fint - som en viss arbetskollega, tillika Kent-fantast, skulle ha sagt...

Här är jag redo för Kent

Kent Avskedsturnén i Gävle

Innan allting tar slut


torsdag 17 november 2016

Billingen överraskar

Tänk att man fortfarande kan hitta nya fina stigar och vackra platser alldeles i närheten av där man bor. Jag har alltid gillat att vara ute och röra på mig i skog och mark och här hemma är Billingen är en favoritplats för både löpning och vandring. Det var inte så längesedan jag fann en riktigt fin stig på bergssluttningen och i dag var det dags att finna en höjdare till.

Eftersom jag ska jobba i kväll så bestämde jag mig för att slå ihop promenaden med hunden med ett träningspass. Det blev en "promenadjogg" upp på berget och sen söderut, en runda på 7 kilometer. Vi lunkade sakta fram på Billingeleden via Våmbs ängar i riktning mot Simsjön - och där fick jag för mig att följa det sidospår som viker av västerut från leden och rakt upp mot branterna (blå/orange skyltning). Efter bara några meter blev det riktigt brant - men belöningen skulle snart komma...


En spännande väg uppför med trappa, räcken och allt

När vi kom upp såg jag att stigen fortsatte söderut igen, alldeles utmed branten i öster. Löven i träden var sparsamma och man anade en fantastisk utsikt där bakom. Lite här och var fanns bänkar i form av halva stockar och plankor. Plötsligt kommer jag fram till en helt öppen plats och slås av en enorm utsikt över hela Skövde. Närmast såg jag Våmbs ängar, Hentorp och golfbanan. Lite längre bort Cementa och resten av stan. Utan att se detaljer så sträckte sig utsikten från Ryd i norr till Skultorp i söder. Ja, egentligen stora delar av östra Skaraborg. I horisonten från Töreboda, Karlsborg, Hjo, Tidaholm och vid klart väder kanske delar av Östergötland. Häpnade över denna upptäckt, faktiskt en mer imponerande utsikt över Skövde med omnejd än från nån annan plats på Billingen som jag sett hittills. När jag tagit några bilder så joggade vi vidare mot vändplanen på den skogsväg som går från sista skarpa kurvan uppför Simsjövägen. Där vek vi av nedför igen och anslöt oss till den ordinarie Billingeleden igen.

Stigen ringlade sig söderut med branterna på min vänstra sida

Vacker utsikt över Våmbs ängar och Skövde. Lite till höger om stocken som sticker upp syns Våmbs kyrka och Cementa.

Fina förutsättningar för fika

Jag kan inte annat att rekommendera var och en av er att upptäcka denna fina plats på Billingen. Tänk att ta med lite fika å bara sitta där och njuta av utsikten i några timmar en skön sommardag. Då får kikaren vara med också. Å tänk att jag inte kände till den här platsen som ligger så nära mitt hem. Otroligt så mycket fint det finns alldeles runt knuten, bara man ger sig ut och upptäcker... :D

Stigen sträcker sig på ett ungefär enligt den orange markeringen i det svarta inringade området. Röd markering är ordinarie Billingeleden. 

måndag 14 november 2016

Hej på er!

Hur går det för er med träningen? Tar det emot nu när det blev vinterlikt eller sporras du av det? Skidåkning på både längden och utför brukar ju vara helt underbar - men knappt hann entusiasterna glädjas förrän snön började smälta bort. Lite synd...

För egen del har det bara blivit löpning och styrka. I går sprang jag fem kilometer med störst fokus på stegkadens. Ville hamna på 170-180 spm för att se hur det kändes. Det funkade bra och kändes helt naturligt - även om man fick tänka på det en del. Å rundan snittades i 4:40-tempo, vilket ju är helt okej för en gammal gubbe som är lite ur form. Får hoppas på att det är bättre framåt årsskiftet. Nu är det nämligen klart att jag ska springa Sylvesterloppet i Göteborg på nyårsafton.

För er som väntar på min "race report" från Kullamannen Dödens zon får ge er till tåls ett tag till. Inlägget är i stort sett klart, det är bara texten som ska slipas och några bilder som ska läggas till. Sen blir det en lååång rapport - med "trams" eller "inspiration"? Ni avgör! :) ;)


Snön gjorde Skövde lite ljusare. Här en bild från järnvägsbanken genom Våmbskleven.


söndag 6 november 2016

En fantastisk förmiddag på Kullaberg

Alla helgons dag är en dag för att hedra och minnas våra nära och kära som inte längre finns med oss. Men för nära 1.700 löpare var det också en dag med en tuff utmaning på Kullaberg. Jag var en av dem - och även om mitt mål enbart var att överleva "Dödens zon" och klara hela banan på mindre än maxtiden fyra timmar, så blev det en sekundjakt på slutet...

På vägen till Skåne i fredags stannande jag till vid fars grav och la dit en krans och tände ett ljus. Alla helgons dag är en fin högtid där ljusen på våra begravningsplatser brukar lysa i tusental. Jag tycker det är oerhört vackert och även om jag tänker på min far i stort sett varje dag så blir ändå den här dagen något speciellt. Jag har absolut inget emot Halloween. Vill man "spöka" på ett snällt sätt, festa och ha lite trevligt så är det helt okej, tycker jag. Men Halloween ska absolut inte förknippas med Alla helgons dag och inte heller firas då. Alla helgons dag är verkligen till för att minnas och hedra de döda.

Ett snällt spöke fångat på bild på Billingen tidigare i veckan...

Just denna Alla helgons dag hade jag även Kullamannen Trail på Kullaberg i Skåne i mina tankar. Dödens zon hette loppet - en nätt liten runda på 21 kilometer. Inget vanligt traillopp heller, utan ett lopp som bjöd på storslagen natur och ett helt underbart landskap med utmanande terräng och några otroligt branta stigningar med totalt 1.000 höjdmeter sammanlagt. En rejäl utmaning med andra ord!

Mitt enda mål i loppet var som sagt att ta mig runt. Det målet passade mig perfekt den här hösten, som mest bestått av eländes elände. Bara ta det lugnt och se till att jag skulle klara av det på mindre än fyra timmar. Trots min avslappnade inställning pirrade det ganska rejält i magen timmarna innan starten 08:40. Och så värst mycket frukost fick jag inte i mig på morgonen heller. Men vad gjorde det? Jag hade ju ätit en jättegod vietnamesisk sallad kvällen innan - det hade jag aldrig ätit förr... Hur dum får man vara egentligen?! Äta oprövad mat timmarna innan ett lopp. Magen var orolig hela natten. Det blev flera toalettbesök på morgonen innan den 45 minuter långa bilfärden till Mölle tog vid. Magen bubblade betänkligt och toalettbesöket vid starten blev inte roligt det heller.

En bild från hamnen i Mölle som vittnar om att Skåne inte bara är platt...

Minuterna före start
Bannade mig själv men det var bara att gilla läget. Vi skulle ju springa i skogen... Ja, ni fattar. Tävlingsledningen hade dagarna innan varnat för vädret, men vi som sprang loppet på morgonen och förmiddagen hade tur. Jag måste nog säga att det var perfekta väderförhållanden. Grådisigt, uppehåll och inte nån vind att tala om. Men det hade regnat på natten och tidiga morgonen så det var lerigt och halt på sina ställen - det blev en utmaning som faktiskt var riktigt rolig. Jag tog mig med viss möda runt Kullabergs dramatiska natur och magen höll sig lugn hela loppet. De nyinköpta trailskorna gjorde verkligen sitt jobb - men jag blev lite besviken när jag såg att de hade gått sönder på ett ställe. I övrigt superbra grepp i leriga upp- och nedförsbackar och klippor.

En reva på högersidan av vänsterskon vittnar om att det var ett tufft lopp ;)

Jag hade ingen koll på tiden förrän jag kom in i Mölle. Visst, jag hade kollat en gång när jag sprungit en dryg mil. Då visade klockan på 1.43 (!) Ungefär samtidigt som första man sprang i mål i "Döden". Om jag skulle gissat min tid på väg in i Mölle så hade jag trott att den låg runt 3.15 ungefär. Jag blev jätteförvånad när jag såg att pulsklockan visade på 2.55 en knapp kilometer före mål. Nu blev det plötsligt intressant att fixa loppet under 3 timmar. Men skulle det gå?

På trötta ben ökade jag tempot med hamnen och målet i sikte. Sneglade på klockan, tittade mot målet igen. Skulle jag fixa det? Kom in i ett parti där målet inte syntes. Jag var ärligt talat väldigt tveksam och kroppen var trött och benen kunde inte leverera speciellt mycket. Fick tankar om min passering vid Kullens fyr. Där tog jag det lugnt. Åt och drack. Tog några bilder. En selfie, en selfie till. Njöt av utsikten, sms:ade och sen lunkade jag lugnt vidare. Precis så som jag ville ha det i loppet! Men skulle nu detta ställa till det i mitt hastigt nyuppkomna mål? "Nä, det går inte", tänkte jag. "Eller kanske? Äsch, tiden kvittar men det vore kul..." När det var ett par hundra meter kvar hade jag kontakt med målet och koll på tiden. Då visste jag att jag skulle fixa det, bara jag behöll tempot. Korsade mållinjen och min klocka stannade på 2.59:29. Tiden i loppet blev 2.59:31. Vilken överraskning!!!


Det var inte bara jag som tog en paus vid Kullens fyr, längst ut på Kullaberg

Det blev en sefie vid Kullens fyr innan jag gav mig nedför en brutalt brant backe. Sist jag var här gick jag på kryckor. Då kunde jag inte ta mig ner för den backen...
Måste säga att jag gärna återkommer till Kullamannen Trail igen. Så imponerad av hela arrangemanget och naturen. Och just nu känner jag att jag verkligen gillar den här formen av motion/tävling. Jag är långtifrån att behärska det men det är kul! Och speciellt imponerad är jag av de som sprang Ultra-loppet. Tre varv på samma bana som jag sprang. Några kända Skövdeprofiler var där; Sofia Smedman och Rasmus Persson. Båda gjorde helt otroliga lopp (Sofia på 8.04:02 = plats 4 och Rasmus på 7.07:53 = plats 6) i Ultra. Det är svårt att fatta att man kan ta sig fram så snabbt, så långt, på en sån bana. Hatten av!



I min race report får ni veta mer om det som jag tyckte var det mest besvärliga partiet





onsdag 26 oktober 2016

Träningsråden ebbade ut i uppförsbacken

Det har passerat ett par dagar utan träning, så i kväll var det dags. Tillsammans med Åsa och Jacob blev det intervaller i backe - även denna gång vid Ryds grottor.

Nu vill jag väl inte påstå att jag varit helt overksam på mina vilodagar heller. Promenaderna med Selma blir många och långa å gärna uppför berget. Det gäller att passa på att fixa några (icke dokumenterade) höjdmeter i smyg... På tal om Selma. I dag var vi hos veterinären för andra gången på kort tid. Hon blev halvt sövd och fick vara där hela förmiddagen. Vid lunchtid hämtade jag en lätt desorienterad och matt liten Selma. Hon har inte riktigt varit sig själv på hela dagen men det ska förhoppningsvis bli bättre i morgon. Annars började onsdagen bra med solsken för första gången på (som det känns) väldigt länge.

Nåväl, träningen då? Åsa och Jacob hämtade upp mig här hemma och sen körde vi till Hasselbacken för att ta en uppvärmningspromenad därifrån till den branta delen av backen mot Ryds grottor. Jacob ville gärna ge mig "goda råd" om hur jag skulle lägga upp min framtida träning, men råden blev allt färre ju högre upp i backen vi kom - för att till slut ebba ut helt och hållet.
Jag hade bestämt mig att köra med låg puls, och så blev det. Därmed genomfördes passet till största delen med lätt jogg och gång. Vi jobbade på allihop och jag tycker att det blev ett riktigt skönt och bra pass. Jag tror att Åsa och Jacob tyckte det med. Vi skildes åt vid bilen och jag valde sen att springa upp på Hasselbackens grusväg mot Lerdalavägen och vidare in på diverse skogsstigar mot Åsbotorpssjön. Pannlampan kom till nytta igen och väl hemkommen summerade jag ihop 9,5 kilometer, 9:22 i medeltempo och 594 höjdmeter. Härligt!

"Trams-bloggaren" har sagt sitt för i dag. Tack Åsa och Jacob för ett bra pass.


Bra start på dagen! Solen visade sig...

Selma var inte riktigt sig själv i dag. Ett besök hos veterinären, där hon blev halvt sövd, tog henne ur balans. 

Jacob och Åsa på väg upp på grusvägen som leder till Ryds grottor...

...och här är jag precis intill nämnda grottor...