måndag 8 maj 2017

Wings for Life i Kalmar - igen...

Såja, nu sitter jag vid datorn igen och skriver det första inlägget på ett par månader. Jag har precis varit ute på en promenad med hunden, och jag måste få berätta att jag gick och småskrattade för mig själv mest hela tiden. Varför? Jo, jag har en enorm träningsvärk i benen och jag kan knappt ta mig fram. En 90-åring går bättre än vad jag gör just nu...

Orsaken till träningsvärken heter Wings for Life World Run. I går for jag till Kalmar och efteranmälde mig till loppet. Bestämde mig för att delta när jag stod på Stortorget och insöp atmosfären. Jag var osäker in i det sista om jag ens skulle ställa upp, var mest med som sällskap åt en annan som skulle springa, men tänkte att det ändå kunde vara kul att vara med. Man springer ju för en god sak (loppet betalas av sponsorer och hela ens egna anmälningsavgift går till att nå framgångar i ryggmärgsforskningen) och man behöver ju inte springa mer än vad man orkar. Mållinjen hinner ju upp en till slut ändå. [läs mer här]. Det finns de som springer över startlinjen, svänger av efter 10 meter och sätter sig på Stadshotellets uteservering med en öl i hand och inväntar målgång där...




Eftersom jag själv inte är i så form, och har tränat alldeles för lite, så satte jag upp ett realistiskt mål inför loppet. 15 kilometer var jag rätt säker på att klara. Det är 6-minuters-tempo i en och en halv timma, så det kändes rätt lugnt. 18 kilometer var också möjligt - och om allt stämde så kanske, kanske skulle jag nå en halvmara. Men det funderade jag inte på med nått större allvar...

Startskottet gick och jag startade min pulsklocka i samma ögonblick. Då stod jag mitt i gröten av löpare och vi hade en bra bit fram till själva startlinjen där mätningen började och bilarna, som skulle ta upp jakten på oss, väntade. Till en början var det myrsteg framåt men efter en stund släppte det lite. Första kilometern blev långsam (6:43-tempo) men det tunnades ut mer och mer och ett mer normalt löptempo kunde ta vid.

Jag bestämde mig för att springa i ett för mig "behagligt ansträngande" tempo. Inte bli för bekväm i början. Det resulterar ofta i att man blir kvar i ett för långsamt tempo, och det ville jag inte. Ville testa kroppen och se vad den hade att ge. Jag lyckade hålla ett ganska jämt tempo runt 5 minuter per kilometer fram till 18 kilometer. Då stannade jag till för första gången och tog vatten och en bit banan vid en vätskestation. Innan hade jag bara druckit av mitt eget medhavda vatten från Vättern. Tempot gick ner till 5:40 då, och sen höll jag mig runt 5:20-5:40 resten av loppet.

Jag var rejält trött i benen. Pulsen snittade runt 87 procent av max. Under långa perioder låg den högre än så. Det kändes inte ansträngande (mer än i benen då) och flåset var kontrollerat. Jag hann 22,74 kilometer innan bilen (mållinjen) hann i fatt mig och jag hade varken motivation eller ork att spurta i slutskedet. Det var bara befriande och jag hade ju slagit mina mål med råge.

När jag tänker tillbaka på det senaste året och hur jobbigt det har varit - med bland annat vikande motivation och ork för träning - så är jag förbaskat nöjd med resultatet... Jag hoppas det vänder och jag kan satsa mer på både styrka och löpning. Kroppen mår ju så mycket bättre då. :)


Åter på Stortorget i Kalmar för en selfie efter loppet

Några fakta: 

Vädret var bra. Klar till halvklar himmel men blåsigt - nordlig vind, vilket gav motvind i början av loppet, sidvind på bron och medvind på de öppna ytorna på Öland. Solen sken hela tiden och det var sommarvärme på de platser det inte blåste. Då var det jobbigt. Jag trivs bäst då det är kallt! 0-8 grader är perfekt. Blåsten störde mig inte något. Gillade de kalla vindarna...

Min pulsklocka visade distansen 22,80 kilometer. Det berodde på att jag startade den samtidigt som startskottet. Då stod jag i startfållan ett antal meter från själva startlinjen där den officiella mätningen av distansen började. Tiden blev 1.59:00 (5:13-tempo) och tiden för halvmaran blev ca 1.49:20 (5:11-tempo). Officiell distans 22,74k.

torsdag 9 mars 2017

Anpassad träning

Nu har jag landat i ett beslut om hur jag ska träna (läs löpträna) under våren. Bakom mig ligger en tung vinter, där varken orken eller motivationen för träning riktigt infunnit sig. Men jag har trots allt lyckats hålla igång någon form av kontinuitet i mitt tränande - och jag har inte känt någon direkt olust över att träna, men ingen större lust heller...

I grund och botten tror jag att hälsan har varit boven i dramat (läs mer längst ner). När kroppen inte riktigt orkar, och inte heller svarar, påverkas motivationen. Det blir liksom inte roligt längre. Men jag har tyckt det varit skönt att köra på ändå. Gjort vad jag kunnat trots de upplevda motgångarna. Snart väntar även pollenallergisäsongen och det är ingen rolig period för en löpare. Nåja, så här långt har jag INGA lopp inplanerade i år, och så får det förbli så länge. Tänker ta beslut allteftersom. Ett beslut om hur jag ska träna under våren har jag i alla fall tagit, och det blir en hel del "lättare träning" med låg puls. Tror det kan vara rätt väg till något positivare.

Körde ett lågpulspass redan i dag. Hade bestämt mig för en timmes löpning där enbart pulsen fick vara styrmedel. Pulsvarningen på klockan var inställd på 135 slag per minut, och där omkring låg jag passet igenom. Det kändes oerhört skönt och jag fick ihop en mil i snöslasket på strax över timman. Och så här kommer alltså min träning att fortsätta i vår. Tanken är att ligga runt 70-75 %  av min maxpuls när jag är ute och springer, och blanda passen mellan långa och korta distanser. Jag tänker mig även backträning med låg puls, snabba intervaller som avbryts så fort pulsen går upp för högt, och så vidare. Variationen är viktig för att det ska vara kul. 

Träning med låg puls passar mig fint och det känns bra att ha plockat upp den här formen av träning igen. Den har många fördelar (minskad skaderisk till exempel) och det behöver nödvändigtvis inte betyda att det är långsam löpning som vi talar om. Kroppen lär sig använda fett som bränsle och bygger upp fler blodkärl som hjälper till att transportera ut nödvändigt syre till musklerna. Jag har tränat så här förr och med tiden klarar man av att springa allt snabbare med samma låga puls. En riktigt bra grundträning.

Även om det mesta av min löpträning kommer bestå av låg puls, så ska jag lägga in några högintensiva pass ibland. Kroppen måste få känna på lite fart också och hjärtat behöver utmanas. Det gäller att inte hamna i ett och samma tempo. Framgent tänker jag öka mängden löpning om allt känns bra. Som ett komplement till detta blir det styrketräning och i den bästa av världar byter jag ibland ut löpningen mot simning, cykling eller rullskidåkning. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Löpning är ju trots allt det bästa...

Ska försöka uppdatera både här och i andra sociala medier om hur det går. Blir det några framgångar? Säckar jag ihop? Kolla in Facebook, Instagram eller Twitter för mer info. Länkar finns i högerspalten i denna blogg.



Några av de fysiska problem jag dras med just nu:
  • Smärta i hålfoten till och från
  • Permanent känselbortfall i båda låren (kan bero på ytterligare diskbråck längre upp i ryggraden)
  • Diskbråck i ländryggen
  • Smärta i skuldror, höger överarm, hela axelpartiet samt nacken
  • Hörselgångsinflammation till och från, ständiga öronbesvär 
  • Spänningshuvudvärk (troligtvis pga smärtan från axelpartiet/nacken)
  • Tinnitus

Detta sammantaget påverkar sömnen och givetvis det allmänna välmåendet. Men det är bara att köra på, va? Anpassa sig... ;)

söndag 5 februari 2017

Steg för steg

"One small step for a man, one giant leap for mankind" är nog ganska stora ord att ta till när man ska tala om den stegräkning jag gjorde i januari - men många steg blev det och lite intressant var det att se hur mycket man faktiskt går på en dag och en månad. Neil Armstrongs kända ord ekade ändå en del i mitt huvud.

Mitt syfte med stegräkningen var enkel - jag ville se hur mycket jag går varje dag. Slängde iväg en förfrågan till Ola också. En fråga om att anta utmaningen i att räkna steg under januaris 31 dagar och jämföra antalet steg med varann i ett peppande och utmanande syfte, utan en alltför stark känsla av att detta var en tävling. Sedan rullade detta på under hela månaden och stegräknaren (min pulsklocka) satt på handleden och räknade hela tiden. Ovant för en som normalt aldrig bär klocka, men det gick bra.

Mina misstankar om att jag tar rätt så många steg varje dag stärktes dag för dag. Jag tar sällan bilen till affären för jag bor så nära. Det är inte långt till gymmet eller ner till stan, så det blir promenader till dessa ställen också. Hunden kräver sitt och jag går ofta till, från och på jobbet. Lägger man sen till allt övrigt (det man rör sig i lägenheten, löptränar, m.m.) så samlas stegen på i en väldans fart. Ordspråket "Det man inte har i huvudet får man ha i benen" stämmer väl in på mig. Av alla steg jag tog i januari var säkert tiotusen av dem gjorda på grund av min glömska, snurrig och disträ som man är...

När de 31 dagarna var till ända summerade jag 633.931 steg (49 mil), vilket gav mig ett snitt på 20.449 steg (nästan 16 kilometer) per dag. Ola fick för övrigt ihop 440.849 steg. Inte dåligt det heller och sammanlagt fick vi tillsammans ihop över en miljon steg. Jag kan nog fortsätta att blogga under mitt alias "En Mil om Dagen" med gott samvete. Eller vad tycker ni?

Ola och jag avslutade stegutmaningen med en löptur tillsammans. 


Avslutningsvis ska jag redovisa lite statistik från mitt träningsår 2016. Ett år som långtifrån blev något toppår men som gav mig en insikt om att man måste våga vila också. Speciellt när sjukdomar och annat elände avlöste varann. Nu får vi se hur 2017 blir. Gör som i stegutmaningen - tar det steg för steg, dag för dag. Men nu är det dags för några fakta från 2016 (2015 i jämförelse inom parentes):

Löpning
Distans: 1.339,96 km (1.716,16)
Medelfart: 9,8 km/h (10,0)
Medelpuls: 136 bpm (136)

Styrketräning
Antal: 40 gånger (83)
Tid: 27.42:53 (76.09:06)

Skidor (vanliga eller rullskidor)
Distans: 58.21 km (68,20)
Medelfart: 8,8 km/h (9,8)
Medelpuls: 128 bpm (134)







måndag 16 januari 2017

Vilken bra helg det blev...

Nu är det vardag igen men vilken helg det varit. Fint vinterväder, ledighet och massor av utomhusaktiviteter. Precis så som jag vill ha det...

I fredags var jag och Selma ute en sväng på förmiddagen. Vi gick upp på berget och inspekterade skidspåren (konstsnö) och en av skidåkarna berättade att det var kanonfina spår. Man blev allt lite sugen på att ta på sig skidorna och göra de andra åkarna sällskap. Eller snarare, jag skulle nog bara få se dem dra iväg en efter en och möjligtvis få lite kontakt var gång de skulle varva mig (hahahaha). Men det såg bra ut i spåren. Kul att kommunen äntligen fått lite ordning på spår och skidbacke.



Fredagens promenad var ganska lång men på lördagen blev det en riktig långpromenad. Selma var pigg å på gott humör, så vi gick återigen upp på berget. Den här gången tog vi sikte på platsen för Walls stuga (stugan finns i och för sig inte längre kvar) långt in i skogen intill Blängsmossen, en bra bit hemifrån. I skogen kunde Selma gå lös men vi hade problem med halkan båda två. Ett lätt snöfall hade gjort de isiga vägarna förrädiska och benen for iväg då och då. Som väl var klarade vi oss utan fall och benbrott å efter ett kort stopp vid platsen för stugan vände vi hemåt igen. Stannade till vid Billingens bandybanan där dottern och hennes kompis tillbringade dagen på skridskor.









Billingen blev min plats även för söndagsaktiviteten. Nu stod långlöpning på programmet och jag ställde in siktet på Hallanrundan. En fin liten runda på tre mil... I över ett år har jag haft i bakhuvudet att jag skulle försöka fixa distansen på en tid under 2 timmar och 45 minuter, dvs snitta varje kilometer i 5:30-tempo eller bättre. Men vid ett sådant försök skulle jag skippa den långa, sega backen på Lerdalavägen upp till Åsbotorpsvägen - och istället börja uppe på berget. Så att försöka mig på att klara av den tiden, den här gången, var uteslutet. Backen låg framför mig, skoningslös, från Kapellvägen och sedan 2,6 kilometer uppförslöpning tills stigningen tar slut vid Åsbotorpsvägen.

Jag hade sprungit ungefär en kilometer innan jag nådde nämnda backe. Det är en tuff start på en tremilarunda, men man har ju inte hunnit bli så trött så tidigt i löpningen. När jag hade sprungit några hundra meter upp på Lerdalavägen var jag ändå rejält trött. Lovade mig själv att jag skulle få vila, bara jag hade kommit förbi den där vägen en bit längre fram. Okej, det gick bra dit, krafterna fanns kvar och jag fortsatte att mala på uppför. Satte ett nytt mål för när jag skulle få vila mig. Men jag fortsatte förbi den platsen också och tänkte på längdskidåkarna som kämpade med maxpuls uppför slalombacken förra helgen. Jag låg långt ifrån min maxpuls, så nog skulle jag fixa det här. Jodå, jag lyckades faktiskt ta mig hela vägen upp (6:10-6:20-tempo). Så här i efterhand är jag oerhört nöjd med att jag inte vek ner mig...

Sen rullade det på däruppe på berget. Naturen och vägarna bjöd på vinter. Framför mig såg jag månen på väg ner och bakom mig var solen på väg upp. Solens strålar mötte trädtopparna men det tog lång, lång tid innan jag fick ta del av dess strålar själv. Men det var oerhört vackert! Stannade till några gånger för att föreviga detta med min mobilkamera.









Lyckades hålla jämn fart och de flesta kilometertider låg nu runt 5:30 och bättre. Kroppen kändes bra och första milen gick på 55:13. Den andra milen var också helt okej och fick tiden 53:52 (totalt 1.49:05), troligtvis pga att det inte fanns några riktigt jobbiga uppförsbackar att tala om. Halvmaradistansen landade runt 1.55, kroppen kändes bra och tempot var väldigt jämt. Jag låg en knapp minut före tidsschemat för att klara mig under 2.45 - och tankarna om att det ändå fanns en chans blev mer och mer aktuella. Framför mig hade jag Billingen med en hel del uppför igen, en lätt snöbeklädd och oplogad järnvägsbank samt ett par ben som hade tagit mig igenom 21,1 kilometer i hyfsat högt tempo...

Min enda tanke var att inte förivra mig och inte heller att stanna och ta några fler bilder. Bara hålla samma tempo som jag gjort tidigare. Det blev aldrig riktigt jobbigt och jag höll mig inom min komfortzon. Benen kändes smått stumma men konditionsmässigt kändes det som jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Sista milen på 54:54 och sluttiden på 2.43:59. Coolt! Jag blev positivt överraskad av detta faktum och kroppen var fylld av endorfiner. Tog det lugnt med lite nedvarvning den sista kilometern hem. Vilken bra helg det blev! Denna vecka kommer bestå av en hel del träningsvärk... Gött!!! :)

tisdag 10 januari 2017

Det ska vara kul att träna

Borde ha klarat av ett gympass nån av de senaste dagarna, men det hände tyvärr inte. Ett pulsstyrt löppass blev det i eftermiddags i alla fall. Nästan 12 kilometer i och utanför Tibro satt riktigt fint. Nu skulle det verkligen sitta fint med benmassage...

Såg ni 90-plussarna på 'Fråga doktorn' på teve i går? Ett underbart reportage om ett gäng människor som tränade styrketräning tillsammans. Alla var över 90 år, någon 102 år. Det var häftigt att se! De hade kul och trivdes ihop. Det är så det ska vara när man tränar - det ska vara kul. Här gäller det att man hittar en balans i det man gör så att det verkligen är roligt varje gång. Inspirerad av det jag såg på teve längtar redan efter nästa styrketräningspass.

Dagens löpning var rätt kul faktiskt. Bara det att passera platser som Pökängsvägen och Pökan tar fram en form av min barnsliga förtjusning... Lite jobbig var löpträningen dock på sina ställen, då jag sprang ute på en del öppna fält på vischan. Målet var att hålla pulsen på max 145 slag per minut. Gick inte så bra på den första kilometern men sen lugnade den sig och gick betydligt bättre. Det blev ett skönt pass som gick hemifrån mor och genom delar av Tibro, Hörnebo, Hedvigsnäs, Kårtorp, Ruder och Kyrkefalla. En dryg timma senare var löpningen klar. Efter duschen blev det lunch och fika tillsammans med mor. Hon var sparsamt imponerad över mina löpfakta om stegkadens, steglängd och tid för markkontakt. Men när jag berättade om min medelpuls på 142 slag per minut tog hon fram sin anteckningsbok och berättade att hennes medelpuls minsan var 70 vid den senaste blodtrycksmätningen... :D



En bild över fälten mot Ruder, tagen i höjd med Framnäs.

Även denna bild är tagen från Framnäs, i rikning mot Hedvigsnäs.


onsdag 4 januari 2017

Första träningspassen för i år

Träningsåret 2017 har startat. Gjorde mitt första pass i går, och det blev ett slags dubbelpass på gymmet med intervallöpning på löpbandet följt av styrketräning. Svettigt å skönt. I dag blev det löpning utomhus i ett vintrigt Skövde.

Visst är det skönt ändå att vi har fått snö och vinter? Det hjälper till att göra tillvaron lite ljusare och snart kan man förhoppningsvis kasta sig ut på längdskidorna uppe på berget. Drömmen är att vi får så pass mycket natursnö så det blir åkbart på Blängsmossen. Minns min förmiddag där den 11 mars i fjol. Så underbart! Skidåkning kan inte bli bättre än så.

Men under tiden man drömmer om fina skidturer på berget får det enbart bli den vanliga träningen. Inte dumt det heller. Dagens löpträning var tänkt som lugn löpning - och denna lugna löpning resulterade i ett 5:15-tempo per kilometer i en mil. Det är liiite snabbare än vad jag egentligen kallar "lugn löpning". Men trots att jag är lite ur slag kändes det bra, så jag körde på.

Jag har varit ledig sedan annandag jul men nu är snart min ledighet slut. Börjar jobba på trettondedag jul - och då är väl de flesta är lediga. Känns sådär. Hade gärna varit ledig ett tag till. Men jag kan säkert räkna in ett och annat steg i helgen. Har ju min stegräknare på mig nu under januari för att se hur många steg jag egentligen tar på dagarna. Det blir några stycken.

Så här långt i år har jag fått ihop 66.000 steg (16.500 steg i snitt per dag). Det är mer än väntat. Men lediga dagar ger tillfälle för långa promenader med hunden och när vardagen är tillbaka med stillasittande arbete kommer nog det hela förändras en hel del. Då får promenaderna till och från jobbet hjälpa till.

En mils löpning i dag. En "Kent-mil" fick det bli... '999' ;)

Vi har en tjäder som trivs i vårt bostadsområde. Har varit här i flera dagar nu. Lite märkligt men än så länge ett trevligt inslag. Men om den är kvar framåt våren får man nog se upp. Då kan de bvli agresiva... Den här bilden tog jag direkt efter dagens löptur.

måndag 2 januari 2017

Hej 2017 - nu kör vi!!!

Hej där! Har ni haft en bra nyårshelg? Har det blivit några nyårslöften? Nytt år och omstart för många ger tillfälle att uppfylla de där drömmarna man har. Gå ner i vikt, sluta röka, träna mer eller göra den där drömresan kanske...

Själv brukar jag inte ge några nyårslöften. Vill jag förändra något så bestämmer jag mig och kör på - oavsett tid på året. Men jag har påbörjat en sak nu vid årsskiftet, nämligen att låta pulsklockan sitta på handleden under hela januari månad. Min tanke är att mäta hur många steg jag tar per dag. 12.000 steg motsvarar en mil ungefär, och det är ju där jag normalt vill befinna mig (i snitt per dag under en vecka, dvs totalt 84.000 steg per vecka). Jag ska inte förändra något - bara gå mina vanliga promenader med hunden, till affären eller jobbet. Se var jag hamnar. De två första dagarna har i alla fall passerat 12.000 steg per dag.

På nyårsaftonen var jag i Göteborg och sprang Sylvesterloppet (10 km). Härligt löpväder för att vara nyår; runt 8-10 grader varmt, vindstilla, grå himmel och uppehåll. Banan var flack och egentligen en riktig "pers-bana". Men med tanke på hur sjuk jag var strax före jul (och långsam återhämtning) så var det inte tillfälle för att ens försöka persa. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt. Inte riskera min hälsa utan bara njuta av att få vara med och ta mig i mål. Så blev det också.  Jag joggade runt de två varven i centrala Göteborg (Heden, Avenyn, Gårda, Svenska mässan och Skånegatan). Jag brydde mig inte att jag bromsades upp i stora klungor eller att jag fick ta en och annan omväg när jag skulle springa förbi.

Några få kilometer-sträckor låg till och med på tider under fem minuter och den allra sista kilometern blev den snabbaste. Då tryckte jag på en del och sprang förbi hur många som helst. Det var en underbar känsla och det fanns massor av ork kvar i kroppen. Ett sekundärt mål var att klara loppet på en tid under timman och det gjorde jag med god marginal: 51:47. Jag kan inte annat säga än att jag är toknöjd med genomförande, känsla och tid - speciellt med tanke på att jag varit sjuk, orkeslös, inte hämtat mig helt och inte kunnat träna på länge...

Nu ligger 2017 framför oss. Hur är det då med målen inför detta år? Hade tänkt mig att försöka nå några av de mål jag inte nådde under 2016. Löpning 30 kilometer på 2.45 (5:30-tempo) liksom ett långpass på 35 kilometer kanske. Håll tummarna för att kroppen ska klara det. Strupen fixade jag ju joggandes hela vägen upp förra året (underbart). I år hoppas jag på en tid under åtta minuter på de 1.320 meterna i den branta och mycket ansträngande uppförslöpningen. Sen har vi ju ett annat trevligt inslag vintertrid - Vinterspringet. I år infaller tyvärr fyra av de sex vinterspringen på helger då jag jobbar. Det gör det omöjligt att få varken medalj eller pokal för deltagandet. Typiskt. Vi får se vad det blir av det hela.

Jag är faktsikt inte anmäld till några lopp i år. Det kommer säkert att bli något men vad vet jag inte än. 2016 års summering av löpning blev totalt 1.339,96 kilometer (avrundar till 134 mil) vilket jag ändå är nöjd med. Vad kan det bli i år? Än har jag inte varit ute på nått löppass men i morgon blir det nog ett. Motivationen är sådär just nu. Kroppen har inte återhämtat sig helt - men det är bara att kämpa på för att hitta glädjen igen. När man har varit i en svacka är det uppförsbacke som väntar innan det börjar plana ut och gå lättare igen. Bara att bita ihop! Hej 2017 - nu kör vi!!!


Kanonväder i slalombacken i Skövde i kväll...