fredag 23 juni 2017

Traditionsenlig löpning

Sommarsolståndet inföll ganska tidigt på morgonen i onsdags, när klockan var 06:24 närmare bestämt. Ni som följer min blogg vet vad det betyder. Just det - solståndslöpning igen såklart. Den här gången för 12 gången i rad...

Det är ju något av en tradition nu - att vara ute på en löptur i samma ögonblick som solståndet inträffar, sommar som vinter i alla väder. En del tycker jag är smått galen som springer just då, för det innebär ju att löpningen sker när än på dygnet som detta förutsägbara inträffar. Sent på kvällen, mitt i natten, tidigt på morgonen eller på dagen. Det spelar ingen roll! Jag ska ut! Har haft turen att vara ledig från jobbet och någorlunda frisk vid samtliga tillfällen sen jag började med stolligheterna för drygt fem år sedan. Och med mitt nuvarande arbetsschema ser det ut som att jag ska klara av åtminstone sex år till. Kanske...

Onsdagens löprunda startade hemifrån vid 05:45-draget. Sprang i strålande solsken genom centrala Skövde och sedan ut mot Södra Ryd. Trots den tidiga morgonen så värmde solen en hel del och löpningen flöt på fint fram till ca 5 kilometer. Då började magen krångla. Av diverse orsaker som vi kanske inte behöver gå in på här, fick jag slå av på takten en del och ibland till och med gå. Det var lite jobbigt men jag fick i alla fall ihop en mil och direkt efter blev det ett styrkepass på gymmet.

Klockslaget för själva sommarsolståndet inträffade när jag sprang genom S. Ryd. En högtidlig stund och ett tillfälle att hylla ljuset och den ljusa årstiden. Det är helt fantastiskt att det inte blir riktigt mörkt någonstans i Sverige just nu. Men den 21 december är det mörker mesta tiden av dygnet på vår del av klotet (rätt häftigt det med). När klockan är 17:28 sker vintersolståndet, och vi kan fira att mörkret sakta flyr och att dagarna åter blir allt ljusare igen. Visst är det en häftig del av världen som vi bor i... (?)

Nedan finns lite fakta runt hur förändringen från hur mörkret intar Skövde (ja, jag var tvungen att "nörda loss" runt detta). Det kan uppfattas som en rätt dyster läsning för vissa, så känsliga läsare varnas för att bläddra ner under bilderna där denna text dyker upp... ;)

En after-run-bild och en sol som stod högt på himlen vid tio-tiden då jag chillade på balkongen.



Att min 20.000-dagars dag inföll samma dag som sommarsolståndet var ju bara så häftigt.
Det var givetvis tvunget att firas ordentligt. Riktigt snyggt gjort av SkövdeBagarn.
God var den med...


Fakta - hur fort blir det mörkare igen?
För Skövde förändras dagslängden (solen över horisonten) enligt följande:
2017 hade den längsta dagen i onsdags, den 21 juni (18h 18m). Till en början förändras dagslängden med några sekunder kortare per dag men redan från den 28 juni är förändringen uppe i att varje dag blir en (1) minut, och förkortningen av dagen bara ökar. Den 7 juli har dagen blivit kortare än 18 timmar och vi har alltså redan tappat nästan 20 minuter av den ljusa delen av dygnet. En månad efter sommarsolståndet är dagen hela 1h 4m kortare. Tiden som förkortar dagen ökar alltså alltmer för var dag som passerar och den 24 augusti är vi uppe i fem minuters förkortning för var dag. Och så håller det på fram till runt den 23 oktober då dagarna kortas allt långsammare. Den dagen (23 okt) blir ca 8h 40m kortare än 21 juni, så det är stora skillnader vi talar om. Ju närmare vintersolståndet vi kommer ju mindre blir alltså skillnaderna av var dags dagslängd. Från den 16 december är vi under minuten i skillnad igen. Den 21 december är dagen 11h 57m kortare än årets sommarsolstånd. Dagslängden då är 6h 21m och vintersolståndet slår till och vänder allt till att bli ljusare igen... 

Skymning:
Just nu blir det inte riktigt mörkt någonstans här i Sverige. I alla fall inte om det är klart väder och man riktar blicken åt söder. Norr om Dalälven (på ett ungefär) blir det inte mörkt alls. Skymningen går över till gryning där, och norr om polcirkeln går inte solen ned alls just nu. Men det förändras snart. Här i Skövde ser det ut så här:
Det är så pass ljust efter solnedgången att man kan läsa en normalstor text utomhus, 21 juni till 23:35, 7 juli till 23:21, 21 juli till 22:50, 24 augusti till 21:12, 23 oktober till 18:19 och den 21 december till 16:06.

fredag 9 juni 2017

Om att komma tillbaka

När man varit ur fas ett tag är det lätt att träningen blir lidande. Så var det i alla fall för mig men så fick jag ett värdefullt och enkelt råd, och nu tror jag mig vara på rätt väg igen...

Löpning och styrketräning har högsta träningsprioritet för mig. Jag har lyckats hålla i löpningen hela vintern, om så med en viss reducering mot normalt. Styrketräningen däremot... Usch, vad svårt det har varit att ta sig till gymmet. Ibland tog jag mig dit ett par gånger per vecka, men för det mesta bara någon enstaka gång. Till slut ebbade all styrketräning mer eller mindre ut. När jag väl bestämde mig för att ta tag i det här så hade jag bara varit på gymmet en enda gång under en period om 47 dagar. Så illa var det!

De mörka molnen drar bort?

Men så fick jag rådet som gjorde att det vände. Det gick helt enkelt ut på "att bara bestämma sig för att ta sig till gymmet oavsett vad man kände eller tyckte. Bestämma sig för vilka dagar man skulle träna på och sedan hålla fast vid det." Jag tog åt mig av rådet och la upp en plan [läs mer längst ner i detta inlägg] för vad jag ville nå och hur jag skulle nå dit. Den stora utmaningen var ju att få igång just styrketräningen, och nu 26 dagar senare har jag redan hunnit styrketräna åtta gånger. Har verkligen ställt höga krav på mig själv i det avseendet, vilket varit en nödvändighet. Själva genomförandet har jag lagt upp i flera steg: 1. Ställa fram gymväskan vid ytterdörren i hallen. 2. Hänga väskan på ryggen och ta en promenad till gymmets entré. 3. Gå in och bara köra på... Det första steget är ett så kallat "måste-steg" medan de efterföljande stegen inte är det. När väskan står framme så tänker jag "att en promenad med väskan på ryggen ska jag väl klara av". Väl framme vid entrén till gymmet tar jag mitt beslut om jag ska orka gymma eller ej, och hittills har allt gått bra. Jag har gått in - och jag har kört på! Det har liksom inte varit det som varit problemet. Problemet var att komma iväg. Känns himla skönt att kommit så långt och nu svarar kroppen mer och mer på träningen...

Har börjat lägga in lite tuffare löpträningar. Som här, en selfie efter några långa backintervaller i brant backe och hällande regn...

Även löpningen har fått följa med i upplägget. Jag kör fortfarande två gånger i veckan, men någon gång fram i sommar ska hela upplägget landa i löpning varannan dag (med en blandade pass tufft/lätt) samt två gympass per vecka. Det tar sin tid att komma in i allt detta, men känslan just nu är att jag är på rätt väg.




Mitt upplägg för att komma tillbaka (anpassat till mitt nuvarande arbetsschema):

Vecka 20-21

Måndag; Ställa fram gymväskan (styrketräning)
Tisdag; Vila
Onsdag; Kort löpning
Torsdag; Vila
Fredag; Ställa fram gymväskan (styrketräning)
Lördag; Vila
Söndag; Löpning (ev långt)

Måndag; Vila
Tisdag; Vila
Onsdag; Ställa fram gymväskan (styrketräning)
Torsdag; Kort löpning + ev gym (styrketräning)
Fredag; Vila
Lördag; Löpning
Söndag; Vila

Vecka 22-27 (ev längre)

Måndag; Ställa fram gymväskan (styrketräning)
Tisdag; Vila
Onsdag; Löpning
Torsdag; Vila
Fredag; Ställa fram gymväskan (styrketräning)
Lördag; Vila
Söndag; Långlöpning

Måndag; Vila
Tisdag; Vila
Onsdag; Ställa fram gymväskan
Torsdag; Kort löpning + ev gym
Fredag; Vila
Lördag; Löpning
Söndag; Vila

Vecka 28-31

Måndag; Kort löpning + gym (styrketräning)
Tisdag; Vila
Onsdag; Löpning
Torsdag; Vila
Fredag; Kort löpning + gym (styrketräning)
Lördag; Vila
Söndag; Långlöpning

Måndag; Vila
Tisdag; Vila
Onsdag; Gym (styrketräning)
Torsdag; Kort löpning + ev gym (styrketräning)
Fredag; Vila
Lördag; Löpning
Söndag; Vila

MÅL:

Måndag; Kort löpning + gym (styrketräning)
Tisdag; Vila
Onsdag; Löpning
Torsdag; Vila
Fredag; Kort löpning + gym (styrketräning)
Lördag; Vila
Söndag; Långlöpning

Måndag; Vila
Tisdag; Löpning
Onsdag; Gym (styrketräning)
Torsdag; Kort löpning + gym (styrketräning)
Fredag; Vila
Lördag; Löpning
Söndag; Vila

måndag 8 maj 2017

Wings for Life i Kalmar - igen...

Såja, nu sitter jag vid datorn igen och skriver det första inlägget på ett par månader. Jag har precis varit ute på en promenad med hunden, och jag måste få berätta att jag gick och småskrattade för mig själv mest hela tiden. Varför? Jo, jag har en enorm träningsvärk i benen och jag kan knappt ta mig fram. En 90-åring går bättre än vad jag gör just nu...

Orsaken till träningsvärken heter Wings for Life World Run. I går for jag till Kalmar och efteranmälde mig till loppet. Bestämde mig för att delta när jag stod på Stortorget och insöp atmosfären. Jag var osäker in i det sista om jag ens skulle ställa upp, var mest med som sällskap åt en annan som skulle springa, men tänkte att det ändå kunde vara kul att vara med. Man springer ju för en god sak (loppet betalas av sponsorer och hela ens egna anmälningsavgift går till att nå framgångar i ryggmärgsforskningen) och man behöver ju inte springa mer än vad man orkar. Mållinjen hinner ju upp en till slut ändå. [läs mer här]. Det finns de som springer över startlinjen, svänger av efter 10 meter och sätter sig på Stadshotellets uteservering med en öl i hand och inväntar målgång där...




Eftersom jag själv inte är i så form, och har tränat alldeles för lite, så satte jag upp ett realistiskt mål inför loppet. 15 kilometer var jag rätt säker på att klara. Det är 6-minuters-tempo i en och en halv timma, så det kändes rätt lugnt. 18 kilometer var också möjligt - och om allt stämde så kanske, kanske skulle jag nå en halvmara. Men det funderade jag inte på med nått större allvar...

Startskottet gick och jag startade min pulsklocka i samma ögonblick. Då stod jag mitt i gröten av löpare och vi hade en bra bit fram till själva startlinjen där mätningen började och bilarna, som skulle ta upp jakten på oss, väntade. Till en början var det myrsteg framåt men efter en stund släppte det lite. Första kilometern blev långsam (6:43-tempo) men det tunnades ut mer och mer och ett mer normalt löptempo kunde ta vid.

Jag bestämde mig för att springa i ett för mig "behagligt ansträngande" tempo. Inte bli för bekväm i början. Det resulterar ofta i att man blir kvar i ett för långsamt tempo, och det ville jag inte. Ville testa kroppen och se vad den hade att ge. Jag lyckade hålla ett ganska jämt tempo runt 5 minuter per kilometer fram till 18 kilometer. Då stannade jag till för första gången och tog vatten och en bit banan vid en vätskestation. Innan hade jag bara druckit av mitt eget medhavda vatten från Vättern. Tempot gick ner till 5:40 då, och sen höll jag mig runt 5:20-5:40 resten av loppet.

Jag var rejält trött i benen. Pulsen snittade runt 87 procent av max. Under långa perioder låg den högre än så. Det kändes inte ansträngande (mer än i benen då) och flåset var kontrollerat. Jag hann 22,74 kilometer innan bilen (mållinjen) hann i fatt mig och jag hade varken motivation eller ork att spurta i slutskedet. Det var bara befriande och jag hade ju slagit mina mål med råge.

När jag tänker tillbaka på det senaste året och hur jobbigt det har varit - med bland annat vikande motivation och ork för träning - så är jag förbaskat nöjd med resultatet... Jag hoppas det vänder och jag kan satsa mer på både styrka och löpning. Kroppen mår ju så mycket bättre då. :)


Åter på Stortorget i Kalmar för en selfie efter loppet

Några fakta: 

Vädret var bra. Klar till halvklar himmel men blåsigt - nordlig vind, vilket gav motvind i början av loppet, sidvind på bron och medvind på de öppna ytorna på Öland. Solen sken hela tiden och det var sommarvärme på de platser det inte blåste. Då var det jobbigt. Jag trivs bäst då det är kallt! 0-8 grader är perfekt. Blåsten störde mig inte något. Gillade de kalla vindarna...

Min pulsklocka visade distansen 22,80 kilometer. Det berodde på att jag startade den samtidigt som startskottet. Då stod jag i startfållan ett antal meter från själva startlinjen där den officiella mätningen av distansen började. Tiden blev 1.59:00 (5:13-tempo) och tiden för halvmaran blev ca 1.49:20 (5:11-tempo). Officiell distans 22,74k.

torsdag 9 mars 2017

Anpassad träning

Nu har jag landat i ett beslut om hur jag ska träna (läs löpträna) under våren. Bakom mig ligger en tung vinter, där varken orken eller motivationen för träning riktigt infunnit sig. Men jag har trots allt lyckats hålla igång någon form av kontinuitet i mitt tränande - och jag har inte känt någon direkt olust över att träna, men ingen större lust heller...

I grund och botten tror jag att hälsan har varit boven i dramat (läs mer längst ner). När kroppen inte riktigt orkar, och inte heller svarar, påverkas motivationen. Det blir liksom inte roligt längre. Men jag har tyckt det varit skönt att köra på ändå. Gjort vad jag kunnat trots de upplevda motgångarna. Snart väntar även pollenallergisäsongen och det är ingen rolig period för en löpare. Nåja, så här långt har jag INGA lopp inplanerade i år, och så får det förbli så länge. Tänker ta beslut allteftersom. Ett beslut om hur jag ska träna under våren har jag i alla fall tagit, och det blir en hel del "lättare träning" med låg puls. Tror det kan vara rätt väg till något positivare.

Körde ett lågpulspass redan i dag. Hade bestämt mig för en timmes löpning där enbart pulsen fick vara styrmedel. Pulsvarningen på klockan var inställd på 135 slag per minut, och där omkring låg jag passet igenom. Det kändes oerhört skönt och jag fick ihop en mil i snöslasket på strax över timman. Och så här kommer alltså min träning att fortsätta i vår. Tanken är att ligga runt 70-75 %  av min maxpuls när jag är ute och springer, och blanda passen mellan långa och korta distanser. Jag tänker mig även backträning med låg puls, snabba intervaller som avbryts så fort pulsen går upp för högt, och så vidare. Variationen är viktig för att det ska vara kul. 

Träning med låg puls passar mig fint och det känns bra att ha plockat upp den här formen av träning igen. Den har många fördelar (minskad skaderisk till exempel) och det behöver nödvändigtvis inte betyda att det är långsam löpning som vi talar om. Kroppen lär sig använda fett som bränsle och bygger upp fler blodkärl som hjälper till att transportera ut nödvändigt syre till musklerna. Jag har tränat så här förr och med tiden klarar man av att springa allt snabbare med samma låga puls. En riktigt bra grundträning.

Även om det mesta av min löpträning kommer bestå av låg puls, så ska jag lägga in några högintensiva pass ibland. Kroppen måste få känna på lite fart också och hjärtat behöver utmanas. Det gäller att inte hamna i ett och samma tempo. Framgent tänker jag öka mängden löpning om allt känns bra. Som ett komplement till detta blir det styrketräning och i den bästa av världar byter jag ibland ut löpningen mot simning, cykling eller rullskidåkning. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Löpning är ju trots allt det bästa...

Ska försöka uppdatera både här och i andra sociala medier om hur det går. Blir det några framgångar? Säckar jag ihop? Kolla in Facebook, Instagram eller Twitter för mer info. Länkar finns i högerspalten i denna blogg.



Några av de fysiska problem jag dras med just nu:
  • Smärta i hålfoten till och från
  • Permanent känselbortfall i båda låren (kan bero på ytterligare diskbråck längre upp i ryggraden)
  • Diskbråck i ländryggen
  • Smärta i skuldror, höger överarm, hela axelpartiet samt nacken
  • Hörselgångsinflammation till och från, ständiga öronbesvär 
  • Spänningshuvudvärk (troligtvis pga smärtan från axelpartiet/nacken)
  • Tinnitus

Detta sammantaget påverkar sömnen och givetvis det allmänna välmåendet. Men det är bara att köra på, va? Anpassa sig... ;)

söndag 5 februari 2017

Steg för steg

"One small step for a man, one giant leap for mankind" är nog ganska stora ord att ta till när man ska tala om den stegräkning jag gjorde i januari - men många steg blev det och lite intressant var det att se hur mycket man faktiskt går på en dag och en månad. Neil Armstrongs kända ord ekade ändå en del i mitt huvud.

Mitt syfte med stegräkningen var enkel - jag ville se hur mycket jag går varje dag. Slängde iväg en förfrågan till Ola också. En fråga om att anta utmaningen i att räkna steg under januaris 31 dagar och jämföra antalet steg med varann i ett peppande och utmanande syfte, utan en alltför stark känsla av att detta var en tävling. Sedan rullade detta på under hela månaden och stegräknaren (min pulsklocka) satt på handleden och räknade hela tiden. Ovant för en som normalt aldrig bär klocka, men det gick bra.

Mina misstankar om att jag tar rätt så många steg varje dag stärktes dag för dag. Jag tar sällan bilen till affären för jag bor så nära. Det är inte långt till gymmet eller ner till stan, så det blir promenader till dessa ställen också. Hunden kräver sitt och jag går ofta till, från och på jobbet. Lägger man sen till allt övrigt (det man rör sig i lägenheten, löptränar, m.m.) så samlas stegen på i en väldans fart. Ordspråket "Det man inte har i huvudet får man ha i benen" stämmer väl in på mig. Av alla steg jag tog i januari var säkert tiotusen av dem gjorda på grund av min glömska, snurrig och disträ som man är...

När de 31 dagarna var till ända summerade jag 633.931 steg (49 mil), vilket gav mig ett snitt på 20.449 steg (nästan 16 kilometer) per dag. Ola fick för övrigt ihop 440.849 steg. Inte dåligt det heller och sammanlagt fick vi tillsammans ihop över en miljon steg. Jag kan nog fortsätta att blogga under mitt alias "En Mil om Dagen" med gott samvete. Eller vad tycker ni?

Ola och jag avslutade stegutmaningen med en löptur tillsammans. 


Avslutningsvis ska jag redovisa lite statistik från mitt träningsår 2016. Ett år som långtifrån blev något toppår men som gav mig en insikt om att man måste våga vila också. Speciellt när sjukdomar och annat elände avlöste varann. Nu får vi se hur 2017 blir. Gör som i stegutmaningen - tar det steg för steg, dag för dag. Men nu är det dags för några fakta från 2016 (2015 i jämförelse inom parentes):

Löpning
Distans: 1.339,96 km (1.716,16)
Medelfart: 9,8 km/h (10,0)
Medelpuls: 136 bpm (136)

Styrketräning
Antal: 40 gånger (83)
Tid: 27.42:53 (76.09:06)

Skidor (vanliga eller rullskidor)
Distans: 58.21 km (68,20)
Medelfart: 8,8 km/h (9,8)
Medelpuls: 128 bpm (134)







måndag 16 januari 2017

Vilken bra helg det blev...

Nu är det vardag igen men vilken helg det varit. Fint vinterväder, ledighet och massor av utomhusaktiviteter. Precis så som jag vill ha det...

I fredags var jag och Selma ute en sväng på förmiddagen. Vi gick upp på berget och inspekterade skidspåren (konstsnö) och en av skidåkarna berättade att det var kanonfina spår. Man blev allt lite sugen på att ta på sig skidorna och göra de andra åkarna sällskap. Eller snarare, jag skulle nog bara få se dem dra iväg en efter en och möjligtvis få lite kontakt var gång de skulle varva mig (hahahaha). Men det såg bra ut i spåren. Kul att kommunen äntligen fått lite ordning på spår och skidbacke.



Fredagens promenad var ganska lång men på lördagen blev det en riktig långpromenad. Selma var pigg å på gott humör, så vi gick återigen upp på berget. Den här gången tog vi sikte på platsen för Walls stuga (stugan finns i och för sig inte längre kvar) långt in i skogen intill Blängsmossen, en bra bit hemifrån. I skogen kunde Selma gå lös men vi hade problem med halkan båda två. Ett lätt snöfall hade gjort de isiga vägarna förrädiska och benen for iväg då och då. Som väl var klarade vi oss utan fall och benbrott å efter ett kort stopp vid platsen för stugan vände vi hemåt igen. Stannade till vid Billingens bandybanan där dottern och hennes kompis tillbringade dagen på skridskor.









Billingen blev min plats även för söndagsaktiviteten. Nu stod långlöpning på programmet och jag ställde in siktet på Hallanrundan. En fin liten runda på tre mil... I över ett år har jag haft i bakhuvudet att jag skulle försöka fixa distansen på en tid under 2 timmar och 45 minuter, dvs snitta varje kilometer i 5:30-tempo eller bättre. Men vid ett sådant försök skulle jag skippa den långa, sega backen på Lerdalavägen upp till Åsbotorpsvägen - och istället börja uppe på berget. Så att försöka mig på att klara av den tiden, den här gången, var uteslutet. Backen låg framför mig, skoningslös, från Kapellvägen och sedan 2,6 kilometer uppförslöpning tills stigningen tar slut vid Åsbotorpsvägen.

Jag hade sprungit ungefär en kilometer innan jag nådde nämnda backe. Det är en tuff start på en tremilarunda, men man har ju inte hunnit bli så trött så tidigt i löpningen. När jag hade sprungit några hundra meter upp på Lerdalavägen var jag ändå rejält trött. Lovade mig själv att jag skulle få vila, bara jag hade kommit förbi den där vägen en bit längre fram. Okej, det gick bra dit, krafterna fanns kvar och jag fortsatte att mala på uppför. Satte ett nytt mål för när jag skulle få vila mig. Men jag fortsatte förbi den platsen också och tänkte på längdskidåkarna som kämpade med maxpuls uppför slalombacken förra helgen. Jag låg långt ifrån min maxpuls, så nog skulle jag fixa det här. Jodå, jag lyckades faktiskt ta mig hela vägen upp (6:10-6:20-tempo). Så här i efterhand är jag oerhört nöjd med att jag inte vek ner mig...

Sen rullade det på däruppe på berget. Naturen och vägarna bjöd på vinter. Framför mig såg jag månen på väg ner och bakom mig var solen på väg upp. Solens strålar mötte trädtopparna men det tog lång, lång tid innan jag fick ta del av dess strålar själv. Men det var oerhört vackert! Stannade till några gånger för att föreviga detta med min mobilkamera.









Lyckades hålla jämn fart och de flesta kilometertider låg nu runt 5:30 och bättre. Kroppen kändes bra och första milen gick på 55:13. Den andra milen var också helt okej och fick tiden 53:52 (totalt 1.49:05), troligtvis pga att det inte fanns några riktigt jobbiga uppförsbackar att tala om. Halvmaradistansen landade runt 1.55, kroppen kändes bra och tempot var väldigt jämt. Jag låg en knapp minut före tidsschemat för att klara mig under 2.45 - och tankarna om att det ändå fanns en chans blev mer och mer aktuella. Framför mig hade jag Billingen med en hel del uppför igen, en lätt snöbeklädd och oplogad järnvägsbank samt ett par ben som hade tagit mig igenom 21,1 kilometer i hyfsat högt tempo...

Min enda tanke var att inte förivra mig och inte heller att stanna och ta några fler bilder. Bara hålla samma tempo som jag gjort tidigare. Det blev aldrig riktigt jobbigt och jag höll mig inom min komfortzon. Benen kändes smått stumma men konditionsmässigt kändes det som jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Sista milen på 54:54 och sluttiden på 2.43:59. Coolt! Jag blev positivt överraskad av detta faktum och kroppen var fylld av endorfiner. Tog det lugnt med lite nedvarvning den sista kilometern hem. Vilken bra helg det blev! Denna vecka kommer bestå av en hel del träningsvärk... Gött!!! :)

tisdag 10 januari 2017

Det ska vara kul att träna

Borde ha klarat av ett gympass nån av de senaste dagarna, men det hände tyvärr inte. Ett pulsstyrt löppass blev det i eftermiddags i alla fall. Nästan 12 kilometer i och utanför Tibro satt riktigt fint. Nu skulle det verkligen sitta fint med benmassage...

Såg ni 90-plussarna på 'Fråga doktorn' på teve i går? Ett underbart reportage om ett gäng människor som tränade styrketräning tillsammans. Alla var över 90 år, någon 102 år. Det var häftigt att se! De hade kul och trivdes ihop. Det är så det ska vara när man tränar - det ska vara kul. Här gäller det att man hittar en balans i det man gör så att det verkligen är roligt varje gång. Inspirerad av det jag såg på teve längtar redan efter nästa styrketräningspass.

Dagens löpning var rätt kul faktiskt. Bara det att passera platser som Pökängsvägen och Pökan tar fram en form av min barnsliga förtjusning... Lite jobbig var löpträningen dock på sina ställen, då jag sprang ute på en del öppna fält på vischan. Målet var att hålla pulsen på max 145 slag per minut. Gick inte så bra på den första kilometern men sen lugnade den sig och gick betydligt bättre. Det blev ett skönt pass som gick hemifrån mor och genom delar av Tibro, Hörnebo, Hedvigsnäs, Kårtorp, Ruder och Kyrkefalla. En dryg timma senare var löpningen klar. Efter duschen blev det lunch och fika tillsammans med mor. Hon var sparsamt imponerad över mina löpfakta om stegkadens, steglängd och tid för markkontakt. Men när jag berättade om min medelpuls på 142 slag per minut tog hon fram sin anteckningsbok och berättade att hennes medelpuls minsan var 70 vid den senaste blodtrycksmätningen... :D



En bild över fälten mot Ruder, tagen i höjd med Framnäs.

Även denna bild är tagen från Framnäs, i rikning mot Hedvigsnäs.