Fick lära mig en plågsam läxa!

Benen har varit som ett par betongpelare och vid fästet av det yttre sidoledbandet i vänster vadben har det smärtat ordentligt. Under ungefär tjugofyra timmar kunde jag knappt gå - men i går lämnade jag den nittioåriga gubbens kropp och blev typ åttio istället. I dag känns det ännu bättre och jag är nog runt sextiofem nu. I morgon onsdag vågar jag mig kanske på en löprunda igen. Fast en kort då. 

Orsaken till detta dygnslånga lidande var en lång söndagstur på Billingen. Tillsammans med Stefan sprang jag upp på berget och rakt över Sjömossen mot Öglunda och Hallanvägen. Vi fortsatte på den vägen mot Ljungstorp och sedan vidare till Svarvarebacken och åter till Skövde. En nätt liten runda på 26 kilometer och nästan 300 höjdmeter.

På Hallanvägen mötte Ola (till vänster) upp. Stefan "micket nöjd"...

Men distansen var längre än vad min kropp klarade av. Det längsta jag hade sprungit i år innan detta var 17 kilometer. Nu ökade jag distansen med nio kilometer och det blev för mycket helt enkelt. Benen blev ordentligt överbelastade. När vi hade sprungit 12-13 kilometer fick jag känningar i högerbenet. Det blev allt stummare och tyngre och sen började det smärta strax under vänster knä. En stund senare var även hela vänsterbenet tungt som bly. Sista sju kilometerna fick jag varva den lätta joggen med flera korta promenader. Jag hade svinont och hade svårt att stå ut med smärtan. Ville ju inte heller dra på mig någon skada...

Lyckades ta mig igenom det planerade träningspasset i alla fall. Fick uppmuntrande ord av Stefan (och Anna - som mötte upp på järnvägsbanken i höjd med Stenberget) på vägen som hjälpte mig att hålla humöret uppe. När jag kom hem kunde jag knappt stå upp i duschen då mina vader brände som sylvassa is-knivar innanför skinnet. Låg utslagen i soffan hela eftermiddagen och alla försök att gå var en enda plåga.

En suddig bild fick jag då jag "sprang" här på stappliga ben. Ola hade lämnat oss och lika överraskande som hans sällskap tidigare blev sällskapet av Anna. Hon var med oss på den sista halvmilen ungefär. Kul! 

Men jag lärde mig en läxa; spring inte längre distanser än vad kroppen klarar av! Så därför blir mitt nästa pass med långlöpning MAX 18 kilometer långt. Därefter försiktiga ökningar på långpassen. Fast ett par saker från söndagens löpträning är jag stolt över. Efter knappa två kilometer sprang vi in på Lerdalavägen uppför Billingssluttningen. Det är en 1.910 meter lång oavbruten uppförsbacke med en höjdökning på totalt 125 höjdmeter. Det ger ungefär 6,5 procents medel-motlut. Vår tid på denna sträcka blev 12:17, vilket är ett 6:26-tempo i snitt. Låg under mjölksyranivån genom hela backen. (Alla uppgifter från Lerdalavägen är tagna från min pulsklocka.)

Ta nu inte allt detta som skryt från min sida! Försöker bara peppa mig själv i detta träningspass som egentligen blev ett bakslag för mig... Är ändå riktigt stolt över att vi snittade de första 16 kilometerna i 5:49-tempo. När smärtorna sedan tog över alltmer blev det värre och den sista milen snittade vi "bara" i 6:30-tempo. Men det var väl inte så tokigt det heller? Jag känner mig stolt över att ha klarat av den där sista smärtsamma milen. Det är okej att känna sig stolt över det, va? Ja, jag är stolt över att klarat HELA sträckan förresten. Det var värt den där tillfälliga smärtan. Årets distansrekord. Polak!!! ;) Hashtag: "Blygsamt skryt"... :D

Löpningen i siffror överst. Den andra bilden visar utsikten från balkongen.
Solen ska strax gå över horisonten denna vackra måndagsmorgon...