En Mil om Dagen

 Dagens fundering: Hur ska man ta sig tillbaka till de sköna löppassen igen? Ett första steg var att ta sig till Träningskonsulten på Billingen i Skövde. Där kämpade jag en stund på löpbandet, alltmedan laktatprov togs med ett stick i fingret var fjärde minut. Så nu vet jag mina aktuella laktatnivåer och pulszoner. Och dessa är nu justerade i träningsklockan.  Löpning med låg puls ska utgöra grunden i min träning - vilket till stor del kommer innebära raska promenader och väldigt lätt jogg. Snacka om omstart! Lär bli ännu svårare att få sällskap på träningspassen nu. 😅 Intervallpassen blir till en början en blandning av gång och jogg. Min andning är tung när jag tränar, det fick jag bekräftat i dag. Mjölksyra (laktat) bildas snabbt - men jag tål fortfarande höga nivåer ganska bra. Aja, huvudsaken är nu att jag kommer igång med träningen på ett bra sätt. Den ska vara hållbar över tid. Med dessa kunskaper tar jag mig nu an nya utmaningar - med en förhoppning om skön löpning och lite läg

Vet inte vad som är värst. Den allmänna tröttheten, som ibland är så intensiv och överjävlig att jag knappt tar mig upp ur sängen - eller orkeslösheten som ger mig känslan av att bära 30 kg potatis på mina axlar, och som gör mig helt färdig av att ta mig upp för trappan här hemma. Smärtan i rygg, lår och höger knä är inte att leka med den heller... Men värst är det nog när allt kickar in precis samtidigt! Fast det finns stunder som är bra. I dag var en sån dag. Efter en lång arbetsnatt somnade jag vi åttatiden på morgonen. Väcktes vid halv ett av städpatrullen på den angränsande skolgården. De hade tydligen bestämt sig för att köra igång alla maskiner man kan tänka sig, och jag lyckades inte somna ifrån det förrän framåt tvåtiden. Vaknade av bullret vid tre igen, somnade om och klev upp klockan fyra. Bytte om direkt och stack ut på fastande mage på en fyra kilometer lång löprunda i solskenet. Det var längesen jag orkade springa 4 km i ett sträck. Vet inte när, men inte var det i år i a