En Mil om Dagen

...som Nalle Puh sa en blåsig dag till Nasse. Jag vet inte om den är så trevlig för mig, svarade Nasse, innan vinden fick tag honom och förde honom rakt in i ugglans fönster. Så illa var det inte för mig under dagens löpträning - men det blåste rejält. Skönt med medvinden i början av passet - lite motigare när jag vände hemåt igen. Fick till drygt 7 kilometers löpning där fyra minutlånga intervaller i backe stod som den riktigt pulshöjande delen. Som ni säkert känner till bjuder Skövde på många fina backar att träna i. Billingens sluttning är inte att leka med på sina platser. I dag valde jag dock en asfalterad sträcka, tillräckligt brant för att köra slut sig i. Och det gjorde jag. En minut snabb löpning uppför kändes som en evighet - en minut gåvila, även den uppför, kändes som ett ögonblick. Den sista intervallen tog jag där backen var som brantast, och där tog jag helt slut... Pust, vad jobbigt det var. Gick en bra bit efter det och därefter en stunds nedjogg. Den sista biten b

Det var med blandade känslor som jag läste på IFK Skövdes hemsida att förra årets SLA-lopp var det sista någonsin. Lite vemod för det har varit ett kul lopp att springa, men samtidigt en viss lättnad då det varit en del ångest inför varje lopp. Fem kilometer är en plågsam distans att springa - speciellt om man vill ge allt. Det är drygt 20 minuter av ren plåga... Jag hann med fyra lopp under de tio åren - och även om det här var ett lopp som man våndades inför, så kommer jag sakna det. Så tråkigt att det försvinner... Eller som någon sa: "Stan behöver ett avskytt lopp bland alla gulligull-lopp som är så mysiga och trevliga att delta i. Vad ska vi nu ha ångest över?!" Vila i frid, kära SLA-lopp. :( Mitt första SLA-lopp (2014). Här ett par hundra meter efter starten vid SLA-huset. Bild: IFK Skövde Målgång i SLA-loppet 2014. Drygt 5 km ångest och plåga var över... Bild: IFK Skövde

Utomhus är bra som sagt! Med två mil löpbandslöpning i benen (från i onsdags) sprang jag ytterligare en mil i ett soligt och vackert skånskt landskap på lördagen. På tröskelnivå i oavbrutna 35 minuter dessutom, vilket var hur längesen som helst jag gjorde senast. Helgen har tillbringats i Skåne. Tog med mig löpkläder och stack ut på en lantlig runda i solskenet. Började med ett par kilometer asfalt som uppvärmning, innan jag svängde in på en två kilometer lång grussträcka. Den bestod till största delen av en utmanande uppförsbacke - och just där startade den 35 minuter långa tröskelträningen. Att få upp pulsen och ansträngningen i backen var inte svårt. Efter ungefär 1.500 meter och 44 höjdmeter (Skåne är INTE platt) tog stigningen slut, och grusvägen övergick så småningom till asfalt igen. Pulsen höll sig på en fortsatt hög nivå och de 35 ansträngande minuterna stannade till slut på några meter över 7 kilometer. Jag måste säga att då hade jag inte mycket ork kvar. Sista kilomet

Har du testat löpband någon gång? Det har jag - och jag gillar det INTE!!! Men i onsdags valde jag det ändå framför att springa ute. För jäklar vad det åskade och regnade. Det blev ett slags säkerhetstänk. Jag väntade in i det sista på att åskan skulle dra bort - och när den inte ville göra det masade jag iväg till gymmet, fast besluten att köra ett långpass där. Gillar åska men man ska inte utmana ödet i onödan... Målet för dagen var lätt löpning med låg puls. Ett par mil åtminstone. Minst! Och minst två timmar. Eftersom det skulle ske på löpbandet gällde det att koppla ur hjärnan och koppla in pannbenet, för något enformigare än att springa på ett löpband så länge finns väl knappast? Möjligtvis att stå vid en SkiErg då, å dra. Jag sprang och sprang och sprang. Människorna på löpbanden intill byttes ut, den ena efter den andra. Svetten rann av mig och ibland stänkte den åt alla håll. Men inga av mina grannar klagade (vad jag hörde) så de klarade sig nog undan. Efter 2 timmar o

Visst är det kul när man får slå sin bästa tid någonsin på en viss distans? Jag gillar milen och halvmaror - och jag drömmer fortfarande om att kunna pressa mina bästa tider där en dag. Men jag vill inte pressa mig själv till det. Inte för hårt i alla fall, varken i träning eller tanke. Däremot vill jag träna regelbundet och klokt, för att vara redo den dag man känner att allting stämmer. För då vill jag ha både fysisk och mental kraft för att kunna slå till... Åldern talar ju inte direkt för några större underverk - men får man bara vara skadefri och ha kul på träningspassen, så ser jag ingenting som omöjligt. Jag har skrivit om hur jag ska tänka, träna och några ord om det jag tycker kan vara en osund jakt på personbästa. Du kan hitta det inlägget under Fakta & fördjupningar". För övrigt kan jag berätta att jag fortsätter träna inför mitt första maraton, Helsingborg Marathon sent i sommar, där det överhuvudtaget inte finns några tankar om "galna tider" e

Kul för dig i så fall! :) Jag ska inte springa Göteborgsvavet i år - liksom tidigare år. Det är liksom fel årstid för en snubbe som mig, med björkpollenallergi. Ingen idé att pressa sig hårt då. Annars hade nog vädret passat mig bra i år, för jag gillar när det är lite svalare - och regnet som kom i natt har nog dämpat den besvärliga pollenhalten i luften. Svag sydostlig vind ska det väl vara dessutom. Perfekt!!! Får ta och önska alla er, som ska vara med i detta klassika varv, ett stort lycka till! Ni är grymma!!! Själv stannar jag hemma och sover. Hela helgen består av nattjobb, så sömnen på dagen är mer än nödvändig. Men jag kanske hinner kika en stund på Göteborgs-Postens sändning på nätet . Det är mäktigt att se alla löpare - allt ifrån de snabbaste till de verkliga kämparna som håller på länge. Vilka prestationer ni gör! Jag sprang "Mitt Göteborgsvarv" i torsdags. Ett lugnt träningspass här hemma på Skövdes gator. När jag hade kämpat mig igenom en mil slöt min förre

Hej på er! Nu har mitt "nya arbetsliv" kommit igång på riktigt. Det har bara gått ett par veckor men jag måste säga att det känns över förväntan bra. Separationsångesten, från den arbetsplats som var min i drygt 32 år, har gått över. Jag trivs verkligen med att jobba på mitt "nya" arbetsställe, och med att ha min arbetstid på natten. De långa passen gör att de lediga dagarna blivit betydligt fler än förr. Så gött! Som jag berättat tidigare så har jag bytt schemarullning också - och även det blev kanon! Massor av lopp jag kan anmäla mig till nu om jag vill... Jobbet är lite mer ensamt än vad det var förut. Det är både bra och dåligt. Tror och hoppas på att det snart ska ändras på ett eller annat sätt. Lite kul är att min "nya" arbetsplats inte alls är så ny för mig. Jag har varit en del av den nästan lika länge som min gamla. Vi får bara ta bort ordet " drygt"  och konstatera att jag varit här i ganska precis 32 år. Taco på jobbet K

Tänkte dra iväg på en lång löprunda tidigt på förmiddagen - men då jag vaknade hördes regnet smattra mot sovrumsfönstret, så jag drog täcket över huvudet igen. Är sällan som jag ställer in ett tänkt löppass pga dåligt väder men den här gången gjorde jag det. Var ju inte så längesedan som jag var hemma med förkylning och pollenallergi på en gång, så ville inte riskera att dra på mig den där förkylningen igen. Men, men... Frampå dagen skingrade sig molnen och solen tittade fram. Den kyliga luften värmdes upp något så jag bestämde mig för att byta om, och ge mig ut på den där långa löprundan jag ställde in på morgonen. En 26 kilometer lång tur på asfalt blev det och upplägget var 5 minuters gång i uppförsbacke följt av 35 minuters lågpulslöpning. Denna avslutades på samma plats där promenaden hade startat, och där å då repeterades det hela igen. Totalt fyra varv blev det, på samma sträcka, och allt avslutades med en kort nedvärmningssträcka. Jag var aldrig mer än två kilometer hemifrån

Nä, någon Valborg firade jag inte i går. Det blev ett kort löppass, en promenad med Selma och en film istället. Det händer mycket just nu och måendet går upp och ner hela tiden. Det har skett stora förändringar på jobbet och jag har förlorat många arbetskamrater nu i april. Riktigt tungt! Träningen är tung den med. Jag har i och för sig fått in en regelbundenheten för löpträningen, men det går trögt. Kroppen vill liksom inte svara. Benen är tunga och orken obefintlig. I måndags gladdes jag åt att min tröskelträning funkade - i två intervaller. När jag sprang intervall nummer tre och fyra försökte jag hålla samma tempo som i de första två, fast det var svårt. Jag tog slut och fick slita hårt för att orka mig igenom respektive 5-minuters-intervall. Riktigt så ska väl inte en bra tröskelträning gå till? Men alla fyra intervallerna blev av, och de gick i exakt samma tempo. :) Nu i maj månad är det många saker jag hoppas på. Mitt nya arbetsschema t ex. Byter helg och börjar jobba natt.