En Mil om Dagen

Selmas personbästa på milen är 52:30. Den tiden gjorde hon den 2 april 2015. För mig var det ett lågpulspass då, men för Selma (som är min hund) var det jobbigt. Vi körde nitton relativt snabba kilometer (snittade i 5:24-tempo) och jag minns att hon såg riktigt trött ut på slutet. Då fick jag dåligt samvete för det kändes som jag kört för hårt med henne. Nu är både hon och jag några år äldre och orken är inte densamma som då. Inte för någon av oss... Därför tar vi det lite lugnare när vi springer ihop. På dagens runda fick hon bestämma tempot helt och hållet, och det blev som det brukar bli - en skön promenadjogg. Ett stopp i skogen för fotografering Selma tycks också gilla de här passen. Vi gör dem inte så ofta, för det mesta går vi bara en helt vanlig promenad när vi är ute. Men lite då och då får hon följa med mig ut på ett kombinerat träningspass med promenadinslag. Just i dag tog den första kilometern 13 minuter. Det var så mycket att nosa på och hon behövde få t

Tjena! Ledig dag med besök hemma hos mor i Tibro, promenader med Selma i det blåsiga vädret och när jag till slut kom hem till Skövde igen blev det löpning och gym. En fullspäckad dag igen alltså. Regnet hade dragit bort på kvällen men det blåste fortfarande en del. Jag ville ut och testa hur benen skulle klara av att springa en liten bit efter söndagens plågsamma löpträning. Det blev tre kilometer... Distansen var helt enligt plan. Att springa långt i dag var inte min tanke. Dels skulle passet bli en värmning inför den stundande styrketräningen på Actic - och dels var det (som sagt) för att kolla hur mina trötta ben skulle reagera på ansträngningen efter söndagens plåga. Det gick bra! Benen klarade av den halvhårda löpningen och även tyngderna på gymmet. Det kändes väldigt bra och träningspasset var precis lagom. I morgon och på söndag hoppas jag få ihop ännu fler kilometer. Då får det bli längre pass för jag vill helst att veckan ska sluta på 23 kilometer eller mer. Att kun

Benen har varit som ett par betongpelare och vid fästet av det yttre sidoledbandet i vänster vadben har det smärtat ordentligt. Under ungefär tjugofyra timmar kunde jag knappt gå - men i går lämnade jag den nittioåriga gubbens kropp och blev typ åttio istället. I dag känns det ännu bättre och jag är nog runt sextiofem nu. I morgon onsdag vågar jag mig kanske på en löprunda igen. Fast en kort då.  Orsaken till detta dygnslånga lidande var en lång söndagstur på Billingen. Tillsammans med Stefan sprang jag upp på berget och rakt över Sjömossen mot Öglunda och Hallanvägen. Vi fortsatte på den vägen mot Ljungstorp och sedan vidare till Svarvarebacken och åter till Skövde. En nätt liten runda på 26 kilometer och nästan 300 höjdmeter. På Hallanvägen mötte Ola (till vänster) upp. Stefan "micket nöjd"... Men distansen var längre än vad min kropp klarade av. Det längsta jag hade sprungit i år innan detta var 17 kilometer. Nu ökade jag distansen med nio kilometer och det blev

Det är inget märkvärdigt alls faktiskt. Att springa i 4:15-tempo upplever jag som rätt naturligt och stegen känns relativt lätta - tills jag når 300 meter... Då börjar det bli jobbigt. Andningen blir tung, jag börjar flåsa och känner hur orken försvinner mer och mer. Pulsen är uppe på mjölksyranivåer och stegen blir allt tyngre. Tisdagens fem åttahundringar på bana gick bra i det där tempot, men tre minuters vila mellan varje intervall behövdes verkligen. Annars hade jag snart varit full pumpad med mjölksyra. Hur tänker du kring din löpning? Vill du springa snabbt, springa långt eller bara kunna springa? För mig är det en kombination av allt möjligt. Jag vill först och främst känna att jag kan och orkar springa nån mil eller så. Då har inte tempot så stor betydelse. Men jag vill också kunna springa i hyfsat snabbt tempo och gärna längre än en mil. Och jag vill ha känslan av att jag orkar det! Så sent som nyårsafton förra året sprang jag 14 kilometer (med 131 höjdmeter) på trän

Vilken sommardag vi fick här i Skövde i dag! I love it! Sol, ljumma vindar och värme. Den 18:e september! Normalt brukar det ju vara höst vid den här tiden men den här dagens temperaturer låg runt behagliga 23-24 grader. Det var bara att slänga på sig splitshortsen och ge sig iväg. Precis innan jag stack ut tittade äldste sonen på mig och frågade om jag skulle springa i kalsonger . Hmm, han var inte speciellt imponerad av mina fina shorts. Nåja, jag och Stefan hade bestämt oss för att köra ett intervallpass med fem stycken 800 meter långa intervaller. Vi joggade först en bit som uppvärmning och därefter fyra stegringslopp (typ 50 meter i stegrande fart). Målet var att försöka hålla 4:15 - 4:20-tempo i de kommande intervallerna - och efter det sista stegringsloppet var vi redo för den första intervallen. Vi sprang på bana så det var helt plant vilket gör det lättare att hålla ett jämt tempo. Försökte springa så avslappnat som möjligt och steget kändes faktiskt ganska lätt. Men flå

Hej alla! Det är trevligt att se att några enstaka klickar sig fram till min blygsamma blogg. Tiden går. Dagar blir till veckor, månader och år. Träningen rullar på enligt nuvarande plan och under de senaste fyra veckorna har jag fått ihop drygt elva mils löpning (ca 28 km per vecka), och utöver det några få styrketräningspass. Just den här veckan har löpträningen inneburit en hel del styrka också eftersom fokus legat på backträning. Har samlat på mig 392 höjdmeter på de tre pass jag fördelade på tisdag, torsdag och i dag. Torsdagens höjdmeter i Trollhättan Det känns faktiskt lite stumt i benen nu och det är väl inte så konstigt. Förutom tisdagens och torsdagens pass med 257 höjdmeter har jag preci s kommit hem efter en smått jobbig löpning som gick upp på berget via Lerdalavägen - en lång och seg backe (6,7 procents motlut) - där jag fick ihop ytterligare  135  höjdmeter. Ett fint pass där den totala distansen blev några hundra meter över sex kilometer. Rätt lagom efte

Det var längesen jag sprang så renodlad trail som jag gjorde i går. Det blev en runda på elva kilometer där jag startade hemma och sprang på småstigar upp på Billingen . Första kilometern innehöll 60 höjdmeter, det två efterföljande kilometerna 65hm sammanlagt. Bra start tyckte jag. Det tyckte inte Jacob, som var med på drygt åtta kilometer av passet. Men han kämpade väl i backarna. Första kilometern avverkad. Jacob pustar ut... Lugn traillöpning är riktigt gött faktiskt. Ger musklerna i kroppen en väldigt fin träning och det är inte nödvändigt att det ska gå speciellt fort för att den ska göra nytta. Jag är ju egentligen en asfaltslöpare men känner att jag borde lägga in fler pass i skogen som komplement. Det är skonsam löpning och det är väldigt rofyllt att vara i skogen. En lisa för själen helt enkelt... De två sista kilometerna gick helt och hållet på asfalt. Allra sista kilometern blev den snabbaste trots att den innehöll 20 jobbiga höjdmeter. Här har vi just k

Solen sken över Skövde och SLA-loppet firade tioårsjubileum . Ungefär 170 löpare var där för att springa de fem jobbiga (?) kilometerna genom stan. Själv hade jag lovat min arbetskamrat Jacob (som normalt springer lite långsammare än mig) att peppa och stötta honom genom hela loppet, och det passade mig bra eftersom jag inte alls var upplagd för att köra hårt denna förmiddag. Jag var på plats vid SLA-huset strax före nio på morgonen, efteranmälde mig och hämtade ut nummerlapparna för oss fyra som skulle springa för Bengts Vänner . Sen värmde jag upp med nästan 14 kilometers jogg. Var tillbaka på start- och målområdet strax före startskottet brann av och fick springa ett väldigt avslappnat och skönt lopp. Jacob slet desto hårdare och jag peppade så gott det gick. Imponerande insats av Jacub som inte tränat så mycket i år... Vi hade hoppats på en tid under 30 minuter men kom i mål på lite drygt 31 minuter. Det får vi vara nöjda med. Anna och Stefan sprang på 22-23 minuter och Anna

Sist talade jag om hur hektiskt allt är. Det har fortsatt likadant den här veckan - ja, snäppet värre än förra veckan, tror jag. Det har varit så mycket nu så jag minns inte riktigt... Jobb, flyttarbete, massor av mil i bilen, stress och mitt i alltihop: Billingestafetten! Vårt lag "Bengts vänner" ställde upp med samma uppsättning som förra året. Startordningen i år var Anna, Jacob, jag, Stefan och Micke (Bengt). Ingen av oss var väl riktigt i samma form som förra året men alla gjorde kanoninsatser ändå. Micke, Stefan och Anna var snabbast - jag och Jacob tog det lite lugnare. Vi placerade oss på en fin tjugosjätteplats (26) bland 190 startande lag (totalt var 200 lag anmälda). Start- och målområdet var i år lokaliserat till bandybanan och loppet gick till 99 procent på asfalt/betong. Förra året sprang vi mest på stigar i skogen men den banan kunde inte användas på grund av stora ombyggnader på spårområdet. Anna gick ut hårt och vid första växlingen hade hon placerat