En Mil om Dagen

 Jo, jag finns fortfarande kvar - om än lite mindre på bloggen. Kämpar i motvind med träningen, utan att några större framsteg sker. Tröttheten sitter fortfarande i - och orken lyser med sin frånvaro. Just nu tar jobbet en hel del av min tid också, men det kommer med stor sannolikhet bli bättre då semesterperioderna är över. Vad har hänt sedan förra inlägget då? Kanske inte så jättemycket. Försökte mig på att få kontinuitet i träningen med låg puls, men det gick sådär. Vardagsmotionen funkar (promenader mm), men att få in rutinen med riktiga träningspass har varit värre. Har försökt, fast kroppen säger ifrån direkt. Tröttheten slår till rejält om jag kör mer än ett pass i veckan. Ska det vara fler pass per vecka får det helt enkelt bli till att hitta en ännu lugnare nivå. Annars är just den här veckan årets höjdpunkt - där  Midnattsloppet i Stockholm väntar på lördag. Dagarna innan loppet hör ett kvalitetspass på Pansarvallen till. Ett träningspass för att "steppa upp" infö...

Vet inte vad som är värst. Den allmänna tröttheten, som ibland är så intensiv och överjävlig att jag knappt tar mig upp ur sängen - eller orkeslösheten som ger mig känslan av att bära 30 kg potatis på mina axlar, och som gör mig helt färdig av att ta mig upp för trappan här hemma. Smärtan i rygg, lår och höger knä är inte att leka med den heller... Men värst är det nog när allt kickar in precis samtidigt! Fast det finns stunder som är bra. I dag var en sån dag. Efter en lång arbetsnatt somnade jag vi åttatiden på morgonen. Väcktes vid halv ett av städpatrullen på den angränsande skolgården. De hade tydligen bestämt sig för att köra igång alla maskiner man kan tänka sig, och jag lyckades inte somna ifrån det förrän framåt tvåtiden. Vaknade av bullret vid tre igen, somnade om och klev upp klockan fyra. Bytte om direkt och stack ut på fastande mage på en fyra kilometer lång löprunda i solskenet. Det var längesen jag orkade springa 4 km i ett sträck. Vet inte när, men inte var det i år i a...

 Ja, rent allmänt drömmer jag om att kunna springa igen - och i mina drömmar springer jag lätt och obehindrat. Det går inte snabbt, men det är skön löpning som inte besvärar och jag blir knappt trött. Men det är i drömmen det... I verkligheten är jag trött mest hela tiden. Orken finns inte, och mitt högra lår och knä gör ruggigt ont. Min tinnitus från cykelolyckan 2013 gör sig alltför ofta påmind, och tjuter likt tevens högfrekventa testsignal. Alla de här symtomen har hängt i alldeles för länge nu. Ibland känner jag mig så fruktansvärt missmodig och tänker att det här nog aldrig tar slut. Samtidigt gror ett litet frö av hopp att det en dag ska bli såpass bra att jag kan ta upp löpträningen igen. På promenaden i tisdags var det så här fint på vägarna. Inte så konstigt man blir löpsugen. I går (fredag) var jag på massage. Det blev rejäl en omgång för ryggen, axlarna och långt upp i nacken. Men i huvudsak la hon stort fokus på mitt onda ben. Det stela låret mjukades upp och i höften ...

 När jag vaknar brukar jag försiktigt känna efter hur kroppen mår. Ibland har jag ont i ryggen, ibland i huvudet. Men oftast är det höger lår och sidan av knät som smärtar mest. Tröttheten brukar vara påtaglig - fast det är inte lika illa som i höstas, så upp kommer jag. Väl uppe brukar jag känna av min yrsel (ett märkligt tryck i huvudet), och lite vingligt haltar jag ut i köket för att fixa till något att äta. Efter detta landar jag i soffan en stund för att hämta ytterligare kraft inför en promenad med hunden, eller något annat. Träning är svårt nu! Går regelbundet till min sjukgymnast, där jag fått både behandling och övningar för att jobba upp styrka i nacke och axlar. Det är superenkla övningar, fast tyvärr har kroppen svarat negativt på dessa, liksom på den senaste behandlingen. Yrseln och huvudvärken förvärras med ökad trötthet som följd. Jag har verkligen svårt att förstå vad det här rör sig om, och är gruvligt trött på utebliven bättring. I augusti är det dags för mitt ti...

 ...så säg inget alls, skulle man kunna sammanfatta det långa uppehållet här i bloggen. Men jag måste få säga att det är inget roligt längre. Allt är bara i en ond cirkel. Jag har ingen ork för styrketräning, och det i sin tur har återigen gett mig problem med löpträningen (svårt att genomföra pga domnade lår, smärta i knä, you name it) - vilket i sin tur betyder att min kondition bara blir sämre och sämre... Äh, det är hopplöst galet just nu. Hösten/vinterns sjukdomsperiod har verkligen satt sina spår. Samtidigt som jag är glad över att andra människor kommer igång snabbt efter sina sjukperioder, känns det samtidigt jobbigt att inte jag gör det. 😥 Jag har i alla fall tagit kontakt med vården, och nu är det bara att hoppas att man får hjälp så småningom. Så här långvariga symtom kan jag inte påminna mig ha haft förut, och en utredning är på sin plats. Har inte fått någon prognos från vårdcentralen mer än att jag är satt på väntelista. Kan tänka mig att det är många som står på en ...

 Ska väl inte tjata för mycket om mitt hälsoläge, men oundvikligt då hälsan styr stora delar av mitt liv just nu. Någon löpträning har jag inte orkat med i veckan - men i dag klev jag upp ur sängen och stack ut och sprang en runda på några kilometer.  Det blev bara en kortis. Jag vet tydligen inte riktigt hur man gör när man tar det lugnt. Det känns inte så ansträngande när jag startar, men sen ser jag på klockan att det går lite för fort i förhållande med vad jag orkar just nu. Så även i dag, vilket resulterar i att jag inte orkar springa så länge. Konditionen och uthålligheten finns inte - men det fattar inte min tröga hjärna... Skulle verkligen behöva någon som hjälpte mig hålla ett lägre tempo... Men, men, bara att kämpa på! Gårdagens hemlagade lunch: lax, potatis, sockerbönor och romsås.  After run

 Tänkte få gnälla lite igen. För livet känns inte bra just nu, och det är inte mycket jag kan göra utan att måendet försämras betydligt. Jag har en slags ständigt närvarande hjärndimma, en hjärntrötthet, där alltför häftiga rörelser, ljud eller synintryck utlöser yrsel och/eller en ännu starkare trötthet. Det är som om hela livet går i slow motion, som att någon hällt bromsolja i hjärnan som bränsle. Mitt allmänna mående är i och för sig lite bättre än för t ex någon månad sedan - men bara om jag tar det väldigt lugnt och inte är alltför aktiv. Det är liksom inte jag  att vara sådan - och ni anar inte vilken längtan som finns att få komma igång med ett normalt liv igen, med träning och allt annat som gör det värt att leva... Det är dag 76 med detta tillstånd. Under den här tiden har det varit mest promenader som gäller som träning. Sedan den 21 december även löpning nån gång i veckan, styrketräningen klarar jag inte alls. Hjärnan fixar inte den påfrestningen! Yrsel och huvudvä...

Vi berikades visst med lite mer snö här i Skövde. Jättekul, och nu skulle jag väl egentligen helst ha tagit mig en skidtur på Billingen. Men energin och orken finns inte, och dessutom misstänker jag att folk kommer bete sig som kreatur på kosläpp i skidspåren däruppe, nu när snön kom... Alla på en gång!!! Och då vill jag absolut inte vara där! Att trängas med okända, flåsande människor mitt i en pandemi är inget för mig. En tur på ett snörikt Blängen i månsken hade varit något annars... Men, men, orken finns ju inte som sagt var, så någon skidåkning är inte aktuell just nu. Såklart är jag glad över snön, men sen i går eftermiddag har jag mest legat hela tiden. Bara en kort promenad till affären, så jag har inte kunnat njuta av snön nått speciellt. Ska du själv ge dig ut och åka skidor eller pulka i helgen? Hoppas du får en bra dag då. Var försiktig och håll avstånd. Soffliggare 😓

Runt nyår brukar jag ju ta tillfället i akt att sammanfatta året som gått. Det här året vill jag helst glömma, så jag börjar med en kort sammanfattning: Året startade rätt bra. Löpträningen rullade på fint, och målet var inställt på att klara milen på mindre än 45 minuter - vilket inte kändes omöjligt - sen kom CORONAN med alla dess restriktioner, lidande och död... Det kändes som en smäll i magen. Jag tappade allt på några dagar. Det var så ledsamt det som hände...  Lopp efter lopp ställdes in. Det var väl inga större bekymmer med det i jämförelse med allt annat, men det gjorde inte helheten bättre. Jag drogs med diverse hälsoproblem (rygg/knä), och löpträningen blev lidande. Styrketräningen fungerade dock bättre än på länge det här året. Tja, det var den korta sammanfattningen. Hälsoproblemen började egentligen redan under hösten 2019, och fortsatte under vintern, våren och sommaren. Orkeslöshet, ryggbesvär och knäsmärtor. Alltså, jag vet inte hur många inlägg jag skrivit om min ...

Ett lugnt pass blev ett tungt pass... Årets sista löprunda, "Sylvesterlöpningen", blev bland de tyngsta träningspassen i år. Kroppen svarade inte alls, och det var bara tack vare mitt sällskap (Anna) som jag lyckades hålla någorlunda tempo denna soliga nyårsafton. Utan henne hade jag gett upp efter ett par, tre kilometer. En mil skrapade vi ihop... LÄS MER: 10-talet blev träningens decennium Sedan jag sa hej då till milhetsen i november, så har jag sprungit betydligt mindre än t ex i somras. Då tränade jag i och för sig inför mitt första maraton, med långa pass för att anpassa mig för just den utmaningen, men under hösten har det gått riktigt trögt. Motivationen har inte funnits där riktigt. Roade mig med att jämföra sommarperioden 14 juli - 27 augusti med perioden 13 november - 27 december. Sträckan under sensommarperioden var 247 km, jämfört med hösten/vinterns 96 km (15 mil mindre nu alltså). Det här är en stor anledning till att jag satt upp ett utmanande och tu...

Det har varit en tung och jobbig vecka och någon träning att tala om har inte blivit av. Däremot blev det några promenader med Selma - det där jag kallar vardagsmotion ni vet. Dagens tur över Våmbs ängar var riktigt fin och vi njöt båda av det fina vädret och den kalla luften. Men någon löpning den här veckan, det har det inte blivit än. Ingen styrketräning heller för den delen... Orken har inte funnits! Bilder från dagens promenad Men så får det bli ibland. En liten paus då livet inte alltid rullar på i samma trygga spår. Det händer att det "kränger till" - man kommer lite ur balans och behöver en stund för vila och eftertanke. Promenader i skön natur är ett perfekt verktyg för att hantera det! Löpning med för den delen men då måste kroppen vara med. Jag tror nog att jag snart ska komma ut i löpspåret igen. Jag behöver det! Man får inte vara rädd för några dagars uppehåll, jag menar, vad gör det om 100 år? Ta hand om varann och ha det gött! Och ett ...

Tja! Nä, nån löpning blev inte av i dag. Nu får jag ställa hoppet till att orken finns där i morgon istället, för det vore skönt att komma ut en sväng. Den lilla kondition jag har måste underhållas och sen vill jag gärna bygga upp mer. Och då finns inga genvägar - bara att träna på... Såg att Bengt skickat ut ett sms till alla i vår löpgrupp i kväll. Han berättade att i morgon blir det löpning rakt över Billingen, med start i Öglunda - och med solen i ryggen joggandes genom skogen mot målgången i Skövde. Det blir  en tuff start, i en lång och brant backe, direkt i Öglunda, följt av grusvägar, stigar, spångar över mossar och en del andra spännande underlag. En tur som jag väldigt gärna hade varit med på, eftersom jag inte känner till småstigarna där, mer än vad jag studerat på kartan. Men tyvärr kan jag inte det eftersom jag jobbar hela kvällen. Ibland suger det! Men jag hoppas och tror att ni som är med får en riktigt fin tur. Annars har den här dagen flutit på ganska ...

Hej på er! Det är helt galet vad tungt det är i livet just nu. Som jag skrev i det förra inlägget så är orken i bott och motivationen ligger på ungefär samma nivå. Jag orkar inte träna! En hemsk känsla... Den här helgen har jag jobbat. Har gått till och från arbetet och rört mig ganska mycket då jag varit i tjänst (förutom i fredags då), så jag har med största sannolikhet snittat min mil varje dag. Alltid något att glädja sig åt. Men den här ständigt tunga känslan kan gärna få försvinna nu. Vintern håller fortfarande i sig med sträng kyla, snö och sol. Många vägar och cykelbanor är nu helt fria från is och snö. När man ser asfalten känner man hur lusten för löpning finns där. Gött det i alla fall - att lusten finns även då orken saknas... Skulle vara sååå inspirerande att få jogga fram på de där isfria vägarna som just nu är vackert kantrade av bländande vit snö. Skulle ha gjort ett pass i torsdags men jag kom inte ut. Blev liggande hemma istället. Ska göra ett försö...

Det är inte mycket som är positivt just nu så här kommer ett gnällinlägg igen. Känner att jag behöver få ut ett sånt. Har svårt att komma tillbaks efter ryggskottet och det mesta i såväl vardagsliv som träning känns motigt. Det är som om all kraft och energi har flytt ur kroppen. Misstänker att det är nu som det är läge att visa lite vilja... Eller snarare - MYCKET vilja! Men det är banne mig inte lätt. Funderar mycket på hur jag ska göra för att hitta orken och glädjen igen. Hur ska jag ta mig tillbaks? I morgon ska jag i alla fall försöka mobilisera ork för en löprunda och ett gympass. Styrketräningen tror jag är jätteviktig just nu. Speciellt för bålen, som behöver stärkas, liksom andra delar av kroppen. En rygg som besvärar ger dålig sömn, så det gäller verkligen att se till att den blir bättre. Det bli en negativ spiral av det hela. Sen måste jag nog rannsaka mig själv och inse att onyttigheterna jag stoppar i mig måste bli färre. Nåja, en sak i taget och inte för stora steg. ...

Äntligen! Ja, ÄNTLIGEN är jag igång med löpningen igen. Efter 13 löpfria dagar prövade jag mig fram några få kilometer i skogen. Det var trögt, det var jobbigt - men det var underbart... Ryggskottet den 9 september satte definitivt stopp för all löpning. När det var som värst var min tanke; "jag kommer aldrig kunna springa igen" - även om tidigare erfarenheter visat att det visst skulle gå. Det gäller bara att ha tålamod och ge ryggskottet tid att "läka ut". Nu när ryggen mår bättre så var det läge för att pröva på. Måste erkänna att det var väldigt motigt att byta om och ge sig ut. Varken orken eller lusten fanns, men till slut övertalade jag mig själv med att "det bara skulle bli en lugn, kort runda - för att se hur kroppen reagerade". Det hela utspelade sig i går (måndag) och nu, ungefär 30 timmar senare, känns allt bara bra. Ryggen hade inga problem på den småkuperade skogslöpningen - och inte blev det några efterkänningar i den i dag heller. Nu är...

Det är en tung period just nu. Jag vet inte riktigt vad det är men jag är trött, har ont i kroppen och känner att jag behöver massor med vila. Det värsta är att orkeslösheten sätter sig mentalt också - det är svårt att ta sig för något... I går var jag och Selma (min hund) ute på en lugn joggingrunda tillsammans. För mig var det en slags återhämtning efter Winterrun i lördags och för henne blev det en lite snabbare promenad än vanligt. Hon fick bestämma tempot och vi fick ihop 5,5 kilometer. Alltid något. Trots min trötthet så vill jag ändå göra någonting. Anpassa min träning till hur jag mår. Aktiv vila. I dag var min tanke att gå till gymmet innan det var dags att gå till jobbet - men så blev det inte. Lika bra det kanske? I morgon ska jag försöka ge mig ut på ytterligare en löprunda. Lite lugnt och lätt så. Om jag orkar... Tänkt tillbaka på Winterrun i lördags. Jag var väl inte helt i form och jag sprang nog inte de första kilometrarna riktigt kontrollerat. Tog kan...

Det är sent och jag börjar jobba klockan 06:00 i morgon, så det blir ett kort inlägg i kväll. Okej, då köööör viiii... Om jag hoppar över sådant trams som promenader, fikastunder och att hjälpa mor - och istället går direkt på hur jag mår just nu - så kan jag säga att det känns inte helt bra. När det gäller löpningen så är kroppen fortfarande seg och orkeslös. Det visade sig inte minst på dagens löpträning där jag hade tänkt mig att springa i måltempo för milen i 25 minuter. Hur svårt skulle det vara? Tydligen svårare än jag trodde, för jag klarade det inte! Fick ge upp efter några minuter och gå en bit. Sen sprang jag lite igen - tills jag åter fick gå en bit. Och så där höll det på! Kanske har jag lite väl höga förväntningar om att kunna springa milen på 45 minuter. Just nu är självförtroendet i bott och jag tror knappast att jag klarar Hässelbyloppet på en tid under 50 minuter. Det känns för bedrövligt! Får sikta in mig på sub60 och vara nöjd om jag klarar det. Men jag ...