Äntligen - som jag längtat...

Äntligen! Ja, ÄNTLIGEN är jag igång med löpningen igen. Efter 13 löpfria dagar prövade jag mig fram några få kilometer i skogen. Det var trögt, det var jobbigt - men det var underbart...

Ryggskottet den 9 september satte definitivt stopp för all löpning. När det var som värst var min tanke; "jag kommer aldrig kunna springa igen" - även om tidigare erfarenheter visat att det visst skulle gå. Det gäller bara att ha tålamod och ge ryggskottet tid att "läka ut". Nu när ryggen mår bättre så var det läge för att pröva på.

Måste erkänna att det var väldigt motigt att byta om och ge sig ut. Varken orken eller lusten fanns, men till slut övertalade jag mig själv med att "det bara skulle bli en lugn, kort runda - för att se hur kroppen reagerade". Det hela utspelade sig i går (måndag) och nu, ungefär 30 timmar senare, känns allt bara bra. Ryggen hade inga problem på den småkuperade skogslöpningen - och inte blev det några efterkänningar i den i dag heller. Nu är det viktigt att komma igång med styrketräningen igen, och sen succesivt öka på distansen och höja tempot på löppassen. Det blir en hel del trail framöver och på de passen handlar det inte om nått högt tempo precis. Trail-löpningen är mest till för att skaffa rutin och bygga styrka. Som en bonus kanske jag hittar några nya stigar ute i skogarna. Det gjorde jag på löpturen i går i alla fall...

Hittade en helt ny stig (ny för mig alltså) bara nån dryg kilometer hemifrån. Tänk vad man kan upptäcka... 


Mer om trail-löpning och mina tankar om den typen av löpning ska det bli i nått kommande inlägg. Den 5 november kommer den stora utmaningen i trail-loppet "Kullamannen - Dödens zon 22 km" i Skåne. En spännande mjölksyra-fest och en bana med ca 1.000 höjdmeter. Det betyder i alla fall en rejäl utmaning för mig...

Kommentarer

Populära inlägg

Ångestfyllda SLA-loppet

Träningen flyter på

Långlöpning i Tibro