Har du inget positivt att säga...

 ...så säg inget alls, skulle man kunna sammanfatta det långa uppehållet här i bloggen. Men jag måste få säga att det är inget roligt längre. Allt är bara i en ond cirkel. Jag har ingen ork för styrketräning, och det i sin tur har återigen gett mig problem med löpträningen (svårt att genomföra pga domnade lår, smärta i knä, you name it) - vilket i sin tur betyder att min kondition bara blir sämre och sämre... Äh, det är hopplöst galet just nu. Hösten/vinterns sjukdomsperiod har verkligen satt sina spår. Samtidigt som jag är glad över att andra människor kommer igång snabbt efter sina sjukperioder, känns det samtidigt jobbigt att inte jag gör det. 😥

Jag har i alla fall tagit kontakt med vården, och nu är det bara att hoppas att man får hjälp så småningom. Så här långvariga symtom kan jag inte påminna mig ha haft förut, och en utredning är på sin plats. Har inte fått någon prognos från vårdcentralen mer än att jag är satt på väntelista. Kan tänka mig att det är många som står på en sådan i dessa corona-tider.

När mina favoritsysselsättningar löpning och styrketräning är uteslutna, försöker jag fortsätta med långa promenader, vilket ju alltid är något. Jag älskar ju promenader också, och i helgen var jag bland annat uppe på Billingen och gick en tur i milspåret där. Bitvis var det riktigt fint i vårsolen. 

Men hörni, kom på en positiv sak, jag har faktiskt försökt mig på några få minuters försiktig styrketräning. Bara använt kroppen som motvikt, kört några få repetitioner, och jag har överlevt det. Även om det är allt jag klarar I styrkeväg just nu, så är det ju en början. 😊

Ett par bilder från promenaden i helgen