En Mil om Dagen

...på min löpträning som till stor del gick i några längre backar. Inte gick det speciellt fort, och det var inte meningen heller, men hujedamej vad hjärta och lungor fick jobba. Benen kändes dock helt okej. Blev konstigt nog inte det minsta trött i dem. Gårdagens löprunda blev drygt 6 kilometer lång. Fyra längre backar var inplanerade, den första 400 meter lång. Redan här var pulsen uppe i riktigt höga nivåer. Efter nån kilometer kom nästa backe - 800 meter! Sista halvan av den var rätt brant, så det var skönt när den tog slut och jag fick några hundra meter lätt utför. De två sista backarna skulle dock bli riktigt tuffa! Den första av de två var även den 400 meter lång. Med ett motlut på knappa 7 procent, och med de andra backarna i benen, fick jag ge mig efter ca 300 meter. Gick 10-20 meter innan jag fortsatte springa igen. Pulsen var nu uppe på höga nivåer, när jag vek av upp mot den sista (och tuffaste) backen. Den var 800 meter lång och hade en snittlutning runt 9 procent....

Efter tisdagens styrketräning hade jag dragit på mig en rejäl träningsvärk i armar, axlar och skuldror. Den har faktiskt hängt i ända tills i dag, då det var dags för ett nytt pass på gymmet.  Körde mitt vanliga program, så musklerna som värkte utsattes inte för samma ovana träning som i tisdags. Det blev ett riktigt bra pass i dag, och kroppen kändes stark. Det gjorde den däremot inte på min löpträning i går. Min tanke om att köra tre hårda pulsintervaller på 2, 4, och 6 minuter i backen på Norra Bergvägen (ca 2,5-10 % lutning) fick jag revidera. Märkte direkt att kroppen inte ville svara på den här typen av träning, det var faktiskt precis att jag klarade av den första intervallen. Pulsen hann inte stiga till den högsta zonen heller, så efter att jag pustat ut körde jag de två sista intervallerna i två minuter de med. I tanken hade jag den gamla klyschan; "den bästa träningen är den som blir av" - och så blev det ju... Efter löpningen var jag så här trött som jag ser...

De här dagarna mellan jul och nyår är svåra att identifiera, i alla fall har inte jag någon känsla för vilken dag i veckan det är. Jobbar tre nätter nu, och i schemat står det fredag, lördag och söndag, och eftersom jag jobbade första passet natten som var, så borde det vara lördag i dag... När jag vaknade tyckte jag att det skulle passa bra med ett kort (och lungt) löppass, en dag som denna mellan två långa nattpass. Precis innan jag stack ut tänkte jag om. Ville testa ett tröskelpass istället. Det betyder lite tuffare löpning än den tänkta "lugna", och det har ju blivit några sådana pass det senaste. Känner mig hyfsat bekväm med dessa, så jag ställde in pulsvarningen på 155bpm - vilket är mitt i min tröskelzon. Då skulle jag få jobba lite! Det gick lätt till en början då jag var utvilad och det mesta var nedför. Sen kom första uppförsbacken och efter 1,5 kilometer började det bli riktigt jobbigt. Hade ignorerat pulsvarningen som skrek för fullt, och kört vidare med hö...

Man ska kanske inte ropa hej för tidigt, men i år har det så här långt gått bättre med träningsmängden än förra året. Då - 2018 - drogs jag med hälsobekymmer till och från under våren, och det har jag så här långt under 2019 varit förskonad ifrån. Men bakslag kan komma snabbt och oväntat... Just nu drar det lite i baksidan av höger lår, så stretching och behandling med foam rollern står på programmet... Jag hoppas givetvis att friskheten ska hålla i sig, även om jag varit lite orolig över min puls som jag har haft svårt att hålla låg. Det har märkts på de senaste löpträningspassen att något inte stämmer, vilopulsen har jag dock inte kollat. Avvikande hög puls kan vara ett tecken på att något otrevligt är på gång - en mancold kanske? Känner inte av någon förkylning eller så direkt, men det kanske beror det på att jag jobbar mycket natt nu. Aja, man kan ju helt enkelt vara otränad också. Tänkte visa hur träningsförhållandet mellan perioden 1 januari - 12 mars 2018 och 2019 s...

Tja! Är inne i en skön semesterlunk nu, så uppdateringarna här i bloggen kan komma att spegla det. Men nu är jag här och kan berätta att jag har haft en superbra vecka med tre löpträningar, promenader, massor av bad och sol. Ja, vilket väder vi har haft. Sol var dag och högsommarvärme de flesta dagar. Inte en droppe regn... Och motorcykeln har jag besiktigat också, å servicen är bokad - så nu hoppas jag på några turer i sommar. Höjdpunkten i helgen var dock när jag fick träffa mina barn och mitt barnbarn tillsammans nu i lördags. Efter ett par år i garaget har motorcykeln efter fyra år kontrollbesiktigats - helt utan anmärkning... Var i Karlsborg och badade i fredags. Tog en bild på Vanäs fyr då jag passerade den på promenaden med Selma. Ni har förmodligen redan läst om veckans tidigare träningspass... I samband med att solen gick ner på lördagskvällen var jag ute och sprang ännu en tuff runda i värmen. Målet var tröskelträning , där pulsen skulle ligga nånstans runt 15...

Heisann! Den  17 maj  var  Norges dag  - men den 18 maj var dagen då jag anlände dit för en weekend i landets huvudstad, Oslo.  Vädret var kanonfint hela helgen,  och många steg blev det i staden, så man kan inte vara annat än nöjd. Det var en helg där jag bara tog det lugnt. Nja, inte "bara" förresten. På lördagsmorgonen var jag ute och körde ett intervallpass. Löpning då - med  så kallade "norska intervaller", landet till ära...  Det brukar vara ett riktigt kämpigt pass och den här morgonens hårdkörning var inget undantag. Stack ut på fastande mage innan det hunnit bli alltför varmt. Intervallerna var fyra minuter långa och fyra till antalet, och där brukar man ligga  nära sitt max under hela intervallen.  Sen är det brukligt med återhämtning under tre minuter (efter varje intervall) där pulsen helst inte ska gå under 70 procent av ens maxpuls. För min del innebar det att jag fick börja springa igen efter 1,5 - 2 minuter i å...

Helgen är äntligen över och snart är det måndag igen. Japp, jag har jobbat fredag-lördag-söndag och nu väntar ett par dagars välbehövlig ledighet - så den där måndagen som de flesta bävar för, ser jag fram emot. I alla fall i dag... Måste dock säga att jag var lite avundsjuk på de som var lediga och hade möjlighet att njuta av det fina vädret i dag. Från jobbet bevittnade jag solen gå upp och fick se hur dess strålar letade sig ner från berget och fyllde hela stan med solsken. Luften var isande kall och Billingen gnistrade av snö och frost. Solens ljus skiftade mellan orange och rosa och gav hela östra bergssluttningen en magisk nyans. De starka strålkastarna från slalombacken glimmade som diamanter. Ja. det var så vackert så man nästan tappade andan. Det var omöjligt att få en bild som kunde ge min upplevelse rättvisa. Avståndet var för långt för att min dåliga mobilkamera och jag skulle fixa det... Men live var det otroligt vackert!   Lyckans ostar ni som kunde va...

Den mörka årstiden påverkar en nog mer än vad man tror - för helsike vad trött jag var i morse då väckarklockan ringde vid halvåtta. Hade ju sovit mina åtta timmar. Snoozade ett par gånger, gick upp, åt lätt, klädde mig för löpning och gav mig ut innan solen hunnit upp. Bestämde mig i trappan ner från lägenheten vilket pass jag skulle ta. Tittade snabbt igenom mina förprogrammerade träningspass i pulsklockan, och valet föll på ett tröskelpass med två intervaller (fyra och sex minuter långa). Det kändes som ett bra alternativ denna trötta morgon. Lite lugnt så, men samtidigt utmanande. Utetemperaturen låg någon grad över nollan och väglaget var både fruset och slaskigt. Rejält halt på sina ställen. Tog det försiktigt (man måste ju tänka på skaderisken) men kände också hur trötta benen var efter söndagens två mil. Funderade på hur det skulle bli med de där intervallerna som väntade. Fast det gick bra! Kunde öka farten något och pulsen fick jag upp till 80-86 procent av min maxpu...

Den frågan ställde jag mig i fredags då jag och en löparkompis körde fem stycken snabba supertusingar på en rätt så kuperad bana i de centrala delarna av Skövde. Det var fruktansvärt jobbigt, som jobbigast när det gick uppför, och hade det inte varit för att vi var två som slet tillsammans, så hade jag nog gett upp redan efter den andra tusingen. När vi var klara tröstade vi oss med orden "det blev i alla fall ett riktigt bra träningspass..." Vi slet alltså hårt för att få ihop våra fem kilometer, i ett för oss ruggigt högt tempo. Noterade hur jag ville vika ner mig gång efter gång under passet - till och med då det gick utför. Det var ett slitsamt, smärtsamt och ett mycket jobbigt träningspass, där jag helst av allt bara ville bara lägga ner å strunta i alltihop. Det var då tanken slog mig - hur ska jag göra för att behärska smärtan? Hur ska jag få bort alla negativa tankar (om att ge upp) när jag pressar mig hårt? Nu är jag ju för det mesta ute efter ...