Skam den som ger sig

Den mörka årstiden påverkar en nog mer än vad man tror - för helsike vad trött jag var i morse då väckarklockan ringde vid halvåtta. Hade ju sovit mina åtta timmar. Snoozade ett par gånger, gick upp, åt lätt, klädde mig för löpning och gav mig ut innan solen hunnit upp.

Bestämde mig i trappan ner från lägenheten vilket pass jag skulle ta. Tittade snabbt igenom mina förprogrammerade träningspass i pulsklockan, och valet föll på ett tröskelpass med två intervaller (fyra och sex minuter långa). Det kändes som ett bra alternativ denna trötta morgon. Lite lugnt så, men samtidigt utmanande. Utetemperaturen låg någon grad över nollan och väglaget var både fruset och slaskigt. Rejält halt på sina ställen. Tog det försiktigt (man måste ju tänka på skaderisken) men kände också hur trötta benen var efter söndagens två mil. Funderade på hur det skulle bli med de där intervallerna som väntade.

Fast det gick bra! Kunde öka farten något och pulsen fick jag upp till 80-86 procent av min maxpuls. Jag försökte faktiskt tänka mer på känslan av ansträngning än på pulsen - tänka på att det skulle vara jobbigt, men inte så jobbigt utan att jag skulle kunna fortsätta igenom hela intervallen. Jag tror egentligen att det gick lite för fort, att jag tog i för mycket. Meningen är ju att hitta ett tempo och en ansträngning som man kan klara av en längre tid än två korta intervaller. Ska nog fixa sig. Jag får helt enkelt fortsätta leta efter den där riktiga tröskelkänslan. Skam den som ger sig...

Efter dusch, frukost och en stunds vila gick jag och Selma ut på en halvlång promenad (45 minuter). Hon nosade på tvåmiljarder ställen så vi hann inte med mycket mer än tre kilometer. På eftermiddagen och kvällen har jag jobbat och nu sjönk jag ner i soffan här hemma och sitter å skriver detta. Märkte att jag inte tagit några bilder i dag, förutom den enda bilden som jag visar här nedan.

Ett par dagars ledighet väntar nu, innan jag ska jobba fredag, lördag och söndag (ja, julafton). Men innan det blir det solståndslöpning. På torsdag kl 17:28 infaller det - vintersolståndet - och då är jag ute å lubbar om inga hinder dyker upp. Sen blir dagarna längre och längre. Visst är det härligt!? Då kan man kanske börja hoppas på att bli piggare igen.

Vi hann allt med en fika på jobbet också...

Fick i dag veta att en pensionerad arbetskamrat har gått ur tiden. Vila i frid Sixten.