Hur lär man sig tåla smärta?
Den frågan ställde jag mig i fredags då jag och en löparkompis körde fem stycken snabba supertusingar på en rätt så kuperad bana i de centrala delarna av Skövde. Det var fruktansvärt jobbigt, som jobbigast när det gick uppför, och hade det inte varit för att vi var två som slet tillsammans, så hade jag nog gett upp redan efter den andra tusingen. När vi var klara tröstade vi oss med orden "det blev i alla fall ett riktigt bra träningspass..."
Vi slet alltså hårt för att få ihop våra fem kilometer, i ett för oss ruggigt högt tempo. Noterade hur jag ville vika ner mig gång efter gång under passet - till och med då det gick utför. Det var ett slitsamt, smärtsamt och ett mycket jobbigt träningspass, där jag helst av allt bara ville bara lägga ner å strunta i alltihop. Det var då tanken slog mig - hur ska jag göra för att behärska smärtan? Hur ska jag få bort alla negativa tankar (om att ge upp) när jag pressar mig hårt?
Nu är jag ju för det mesta ute efter att hitta "en behaglig ansträngning" [läs riktigt jobbigt men överkomligt] när jag springer lopp och tröskelpass. Men här menar jag mer den smärtsamma ansträngningen - den man upplever vid vissa intervallpass eller när man pressar sig hårt och på gränsen till sitt max i ett fem-kilometers-lopp. Svaret på min fråga var egentligen lika enkelt som den gången jag frågade mig själv hur jag skulle bli bättre i uppförsbackar; jo, genom träning, träning och åter träning. För att tåla smärta måste man ta tjuren vid hornen = ge sig ut på fler smärtsamt tuffa pass, där kroppen successivt får vänja sig vid allt hårdare och tuffare påfrestningar. Vem vet, med tiden kanske en sådan träning resulterar i att smärtan övergår till att bli en drivkraft i löpningen? Eller att jag så småningom lär mig att ignorera den? Samtidigt gäller det naturligtvis att hitta en god balans i ett sådant träningsupplägg, för att undvika skador. Man är ju ingen ungdom längre...
Fast å andra sidan, frågan jag kanske borde ställa mig lyder: "Hur springer jag snabbt med mindre smärta?" Då börjar vi snacka löpekonomi och genetiska förutsättningar. Det är inget jag ska ge mig in och spekulera i på djupet (heller), men det är klart - kan jag ta mig fram i mitt snabbaste tempo med en lägre ansträngning så uteblir ju den värsta smärtan. Men går det ens? Springer man på sitt max så får man nog acceptera pinan. Då blir det nog till att lära sig tåla löpsmärta, inte vara rädd för den, lära sig tänka bort den och samtidigt jobba med löpekonomin. Eller vad tror ni som läser detta? Nästa lördag ska jag i alla fall springa allt jag orkar i fem kilometer. Jag ska försöka lura hjärnan att vi är ute på en skön söndagspromenad och komma i mål på sub23. Kanske sub22. ;)
Sammanfattning: För att lära dig uthärda ansträngningen/löpsmärtan måste du träna på att springa många smärtsamma pass och hitta dina egna strategier för att ignorera alla negativa tankar.
Observera att detta inlägg handlar om ansträngningssmärta och inte smärta från skador och liknande.
Vi slet alltså hårt för att få ihop våra fem kilometer, i ett för oss ruggigt högt tempo. Noterade hur jag ville vika ner mig gång efter gång under passet - till och med då det gick utför. Det var ett slitsamt, smärtsamt och ett mycket jobbigt träningspass, där jag helst av allt bara ville bara lägga ner å strunta i alltihop. Det var då tanken slog mig - hur ska jag göra för att behärska smärtan? Hur ska jag få bort alla negativa tankar (om att ge upp) när jag pressar mig hårt?
Nu är jag ju för det mesta ute efter att hitta "en behaglig ansträngning" [läs riktigt jobbigt men överkomligt] när jag springer lopp och tröskelpass. Men här menar jag mer den smärtsamma ansträngningen - den man upplever vid vissa intervallpass eller när man pressar sig hårt och på gränsen till sitt max i ett fem-kilometers-lopp. Svaret på min fråga var egentligen lika enkelt som den gången jag frågade mig själv hur jag skulle bli bättre i uppförsbackar; jo, genom träning, träning och åter träning. För att tåla smärta måste man ta tjuren vid hornen = ge sig ut på fler smärtsamt tuffa pass, där kroppen successivt får vänja sig vid allt hårdare och tuffare påfrestningar. Vem vet, med tiden kanske en sådan träning resulterar i att smärtan övergår till att bli en drivkraft i löpningen? Eller att jag så småningom lär mig att ignorera den? Samtidigt gäller det naturligtvis att hitta en god balans i ett sådant träningsupplägg, för att undvika skador. Man är ju ingen ungdom längre...
Fast å andra sidan, frågan jag kanske borde ställa mig lyder: "Hur springer jag snabbt med mindre smärta?" Då börjar vi snacka löpekonomi och genetiska förutsättningar. Det är inget jag ska ge mig in och spekulera i på djupet (heller), men det är klart - kan jag ta mig fram i mitt snabbaste tempo med en lägre ansträngning så uteblir ju den värsta smärtan. Men går det ens? Springer man på sitt max så får man nog acceptera pinan. Då blir det nog till att lära sig tåla löpsmärta, inte vara rädd för den, lära sig tänka bort den och samtidigt jobba med löpekonomin. Eller vad tror ni som läser detta? Nästa lördag ska jag i alla fall springa allt jag orkar i fem kilometer. Jag ska försöka lura hjärnan att vi är ute på en skön söndagspromenad och komma i mål på sub23. Kanske sub22. ;)
Sammanfattning: För att lära dig uthärda ansträngningen/löpsmärtan måste du träna på att springa många smärtsamma pass och hitta dina egna strategier för att ignorera alla negativa tankar.
Observera att detta inlägg handlar om ansträngningssmärta och inte smärta från skador och liknande.
 |
| Slitna gubbar efter fredagens kvällspass med fem supertusingar/set (100+200+300+400 meter i högt tempo, 30sek stillastående vila mellan varje distans och 2min stillastående vila mellan varje set). |
Kommentarer
Skicka en kommentar