Fick en uppenbarelse

Den kom som en uppenbarelse - insikten om att löpning inte bara behöver handla om att springa snabbt eller långt. Varför jag plötsligt fick denna ingivelse just nu vet jag inte. En orsak kan vara då man märker av att varken snabbheten eller orken finns kvar som förr, då hittar man kanske andra glädjeämnen för att motivera sig i löpningen. Är glad för insikten, för jag diggar verkligen denna form av träning.

En annan orsak till mina tankar var kanske kvällens löpning. En ljummen sommarkväll, med en orange sol som sakta sjönk ner bakom Billingen och lyste upp trädtopparna framför oss. Ja, det var en fin naturupplevelse där på vår lugna löpning, som jag, Jacob och Ola genomförde tillsammans i kväll. Vi joggade och gick om vartannat eftersom min puls fick styra passet - en puls som jag redan innan bestämt skulle hållas väldigt, väldigt låg... Hela upplägget var inspirerande.

Det var när vi joggade lugnt i lätt utförs-lutning som jag tänkte tanken "att precis så här borde löpning vara mycket oftare - stillsam och inte alltför ansträngande. Tillsammans med ett par vänner som man med enkelhet kan samtala med under nån mil eller så". Det var ett bra pass vi fick till, och det var riktigt trevligt. Alla tre gubbar var på solskenshumör. Efter passet kunde jag inte låta bli att köra ett par kilometers fartlek ändå. Då gick pulsen upp rejält och jag fick slita hårt. Ola var med här en bit och pressade upp farten. Vilken kväll det blev!

Dubbelpass - one soft, one hard...