Skallen vill mer än vad kroppen klarar

Hej, hej...

Vilket sommarväder vi har!!! Något som är väldigt viktigt då, speciellt för oss äldre, är att dricka mycket. Särskilt som nu, när värmen hänger i några dagar i rad. En av orsakerna till att dagens löpträning gick riktigt dåligt var nog just på grund av värmen och att jag hade druckit för dåligt. Sen spelade väl givetvis min pollenallergi och allmänt dåliga form in också.


Selma svalkade sig på morgonens promenad


Efter morgonens rutinmässiga morgonpromenad med Selma bytte jag om till löparkläder. Eftersom den tidiga förmiddagen redan hade hunnit bli riktigt varm klädde jag mig i mina blå splitshorts och min långärmade blåa funktionströja. Den vita kepsen åkte på bak och fram och vätskebältet var med på midjan. Kavlade upp ärmarna och lufsade iväg. Min tanke var att hålla pulsen låg - men jag märkte ganska snart att det var näst intill omöjligt.




Istället för att fokusera på pulsen försökte jag tänka på hur jag sprang. Att hålla en så jämn ansträngning som möjligt kändes som en bra idé. Inte för fort och inte för långsamt. Strax under sex-tempo visade sig vara lagom - i alla fall ett tag... Efter tre kilometer tog krafterna slut och jag var tvungen att gå en bit. Drack vatten också och sedan joggade jag en liten bit. En LITEN BIT som sagt. Sen fick jag gå igen. Viljan fanns där men kroppen orkade helt enkelt inte med.


Var lite besviken efter passet...


Jag fick ihop en mil. Ansträngningen hade varit hög, liksom pulsen, under hela passet. Värmen ställde nog till det och jag tror att jag hade druckit för dåligt dagarna innan löpträningen. Det var min smala lycka att jag hade med mig vattenflaskan, för det hade inte gått annars. Även om besvikelsen var stor direkt efteråt, insåg jag lite senare att "den dåliga löpträningen" inte var så dålig ändå. Jobbet var gjort!

Det blev alltså ett pass som gav en hel del! Det här med att jag ofta fick gå, eller att medeltempot blev lågt (i förhållande till ansträngningen) och att uthålligheten var en katastrof, det var bara negativa tankar som dök upp där och då, men de är bortglömda nu. Det blev visserligen ett pass med många ofrivilliga intervaller men nära nog ett riktigt tröskelpass. Tar med mig några positiva detaljer, t ex då jag sprang uppför Nolhagavägen, ett par hundra meter, i 4-tempo. Sammantaget tog den här träningen mig lite närmare både bättre ork och snabbhet... Sensmoralen är alltså: Ge inte upp när det känns jobbigt. Tillåt dig "misslyckas" (det är inget misslyckande) - för det du gör när du tränar är att du lägger en bra träningsgrund för bättre tider i framtiden.

Trevlig långhelg!


Kvällens solnedgång från Sotarliden utanför Timmersdala

Kommentarer

Populära inlägg

Träningen flyter på

Ångestfyllda SLA-loppet

Långlöpning i Tibro