Österlenmaran: "Alla såg dig!"

Det var en fin novemberkväll på Stortorget i Simrishamn i lördags. Mörkret hade lagt sig och fullmånen lyste svagt orange bakom de tunna slöjmolnen ut över havet. Stadens musikkår spelade "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma..." för publik, arrangörer och oss 140 löpare som otåligt väntade på att få ge oss ut och springa i mörkret...




Folk stod och småpratade med varann på torget. Vi var många som hade samlats där och det var en gemytlig stämning. Tiden för start närmade sig och unisont räknade vi ner de sista sekunderna från tio till noll, och sen drog vi iväg nedför Storgatan till Hamngatan och västerut mot Brantevik. Storgatan kantades av storpublik, och de jublade, gav oss hejarop och det blev en riktigt bra kickstart att bära med sig ut i mörkret. Pannlampornas sken fladdrade överallt på den mörka asfalten och publiken fortsatte peppa oss hela vägen ut ur Simrishamn. Det var nio grader varmt och jag var iklädd vintertights, en underställströja, en långärmad tröja, reflexväst + en röd-blinkande reflex-sele samt en huvudbuff och tunna löparhanskar. Kände tidigt i loppet att det blev lite väl varmt.

Hade ställt mig långt bak i startfältet och märkte direkt efter start att det inte passade mig riktigt. Fick inte ut löpsteget ordentligt, så när det blev bättre plats på gatorna kunde jag sträcka ut lite mer och hitta mitt naturliga löpsteg. Till en början kändes det riktigt bra. Det var flackt och jag lämnade snabbt de flesta löpare bakom mig. De snabbaste såg till att fältet framför mig blev allt glesare och glesare. Strax innan Brantevik (5k) såg jag bara några enstaka löpare framför mig och i stort sett inga bakom mig. Det var ensamt och ingen draghjälp alls. Publiken hade också försvunnit...





Men redan vid infarten till Brantevik dök i alla fall mer publik upp. Man verkade ha gått man ur huse och alla som var där hejade och peppade. Det var helt fantastiskt och genast blev det lite roligare! Utmed gatorna i byn stod marschallerna tätt utställda och bildade en stämningsfull väg - och så var det på många andra ställen under det här loppet. Till och med ute på den mörkaste vischan - mitt i ingenstans. Österlen lyste verkligen.

Höll på att missa vätskekontrollen i Brantevik, men en funktionär lyckades göra mig uppmärksam på den i sista stund, och jag tog en kort paus för att dricka vatten. Då kom en löpare och sprang förbi mig i bra tempo. Jag drack färdigt och sen började jag lubba igen. Det gick upp, upp, upp å jag försökte tänka på att inte ta i för mycket. Efter ungefär en dryg kilometers stadig uppförsbacke började det att plana ut något och jag märkte att jag tagit in en del på löparen framför mig. Nu var det verkligen kolsvart och månens svaga ljus var inte mycket till hjälp. Pannlampans sken gav det ljus som behövdes.

Kom ikapp den andre löparen och frågade om vi skulle slå följe en bit. Så blev det och vi var båda i såpass i form att vi till och med orkade att prata med varann. Det var trevligt. Å så gick det lite lättare att springa också. Vi hade ungefär samma mål - att genomföra loppet (mest för nöjes skull och som ett bra träningspass) och försöka komma i mål under två timmar. Efter vätskekontrollen i Skillinge kom vi ifrån varann då det åter började gå uppför igen. Den här gången var det en svag uppförslutning som pågick i ett par kilometer. Pulsen blev allt högre och högre och jag själv blev tröttare och tröttare...

Vid femton och en halv kilometer gav huvudet upp. Jag fick ge mig och gå en liten bit. Tog lite av mitt eget vatten för att orka bättre. Men energin fanns inte och jag misstänker att fredagens knappa matintag var boven i dramat. Egentligen så kändes både ben och flås rätt okej - men det var som om bränslet tagit slut. Fatta hur viktigt det är att tanka kroppen på energi, speciellt innan ett långt lopp. Men det var inget att gräma sig över där och då, utan det var bara att fortsätta gå och jogga om vartannat. Lite deja vu från Wings for Life i Kalmar tidigare i år (och där jag även sprang ungefär samma sträcka på ungefär samma tid som i detta lopp).

Löpare efter löpare kom ikapp mig och passerade. Jag försökte hänga på så gott det gick, och några av dem lyckades jag passera igen. En kvinna som var klädd med massor av lampor gillade tydligen min blinkande reflex-sele. Innan hon sprang förbi ropade hon "hej på dig, julgranen". Vi skrattade lite eftersom hon själv såg ut som en julgran, och sen försvann hon snabbt iväg framför mig. Långt där borta kunde jag även se ljusen från Borrby, där målet hägrade. Men inte ens det gav mig speciellt mycket kraft. Ja, jag var riktigt trött.

Även de sista fem kilometerna bjöd på en svag "evig uppförsbacke". Bra träning om inte annat - men en redan trött kropp fick kämpa ordentligt där. De sista två kilometerna lyckades jag samla mig och äntligen hålla något slags sammanhängande löptempo ända in mot mål. Nu började vi möta de snabbaste maratonlöparna på sin väg tillbaka mot målet i Simrishamn. Vi peppade varandra med glada tillrop och stämningen mellan löparna där i mörkret var verkligen på topp. Just där och då, ett par kilometer från mål, gick det inte speciellt fort för min del - och det fanns absolut inga krafter kvar för någon vidare spurt heller. Det var så otroligt skönt när man äntligen fick springa in över mållinjen och få pusta ur mig all trötthet ur kroppen.



Nöjd med mig själv mottog jag en medalj, drack ett par muggar blåbärssoppa, käkade en banan och hämtade ut mina överdragskläder. Fick även en goodiebag med alg-te och en t-shirt. En löpare kom fram till mig och berättade att han gjort ett försök att springa ikapp mig i slutet av loppet. Den blinkande västen hade inspirerat honom att göra ett försök - men han hade tyvärr inte lyckats. Omedvetet hade jag lyckats hålla ifrån.



Som pricken över i bjöds det på gulaschsoppa, bröd och vatten i Blå huset strax intill mål. Så otroligt gott! Satt perfekt efter kraftansträngningen. Där i caféet satt kvinnan som kallat mig för "julgranen" och jag gav mig till känna. Frågade om jag hade synts bra i mörkret, och då tar en man till orda och säger: "ALLA såg dig i kväll..." Ja, då kände jag att jag hade lyckats med att vara en del av ljusfesten Österlen lyser och en inspiration för andra löpare...

Sträckan jag hade sprungit mätte 22,05 km på min pulsklocka. Tiden blev 1.58:07 (5:21-tempo = nådde inte riktigt mitt bronsmål) men fick ju en tid under två timmar. Halvmaradistansen gjorde jag på 1.52:53, och den tiden är jag också nöjd med. Och i mål kom jag ju också. Två mål nådda åtminstone. Det var skönt att få kliva på bussen och få skjuts tillbaka till Simrishamn. Där ute i mörkret sprang fortfarande ett gäng tappra själar som var på väg mot målet för maratondistansen. Kollade in min pulsklocka och träningseffekten visade på "överdriven ansträngning" och pulsen hade legat i tröskelzonen en lång tid - så nog hade jag gett allt. Sammanfattningsvis var det här ett riktigt roligt lopp, helt i min smak. Arrangörer, publik och löpare ger jag högsta betyg. Till och med vädret var perfekt! Och riktigt roligt att springa i mörker.



Nästa gång kanske jag anmäler mig till hela distansen - hela maran. Vem vet? Men det här loppet vill jag springa fler gånger...

Kommentarer

Populära inlägg

Årets första löpträning

Tomtejoggen i Karlsborg

Tidig långlöpning