Tänk att få uppleva en flera månader lång polarnatt...

Himlen klarnade upp, blev blå - "och rätt var det var lyste det till nån jävla jättelampa rätt i fejset... Det var solen", som Lena Nyman sa på sin bredaste stockholmska i numret 'Stadslollan' ur revyn Glaset i örat, 1973.  Reaktionen blev ungefär likadan för mig i dag, för det var längesen man såg solen...


Vintersol


Eller var det längesen? Det känns så i alla fall, men fasen vad gött det var ändå när moln och dimma skingrades och vår närmsta stjärna uppenbarade sig på himlen. Jag tror att vi alla behöver få se solen och ta del av dess strålar så ofta det bara går - vi mår bra av det helt enkelt. Ljus är liv! Det kan inte vara bra för någon att leva i ett ständigt mörker. Ändå lockas jag faktiskt av tanken att bo långt norrut. Tillfälligt alltså. Det är framförallt vid ett par långa tillfällen som lockar mig lite mer än andra - då det är polarnatt (ingen sol syns till under hela dygnet) och när det är midnattssol (då solen aldrig går ner under horisonten). Nu ska jag berätta för er om mina tankar.


Dagens blåa himmel


Tänk er att befinna sig i till exempel Longyearbyen på Svalbard under ett år. Solen går ner vid lunchtid i slutet av oktober och visar sig inte igen förrän på sena förmiddagen omkring mitten av februari. Vid tiden för vintersolståndet är det i princip lika mörkt som en tidig natt här hela dygnet. Mitt på dagen, om himlen är klar, kan man bara ana sig till ytterst lite solljus i söder. Inte så kul kanske. Men att sedan få uppleva detta långa mörker, känna tre och en halv månads lång längtan efter solen växa fram, för att avslutningsvis bevittna solens första strålar bryta fram i februari. Vilket klimax och vilken otroligt häftig upplevelse det måste vara. Den vill jag vara med om...

Visste du förresten att månen är uppe dygnet runt vissa dagar under perioden november - februari på Svalbards breddgrader. Passar ju bra att det infaller just runt tiden för fullmåne, så åtminstone lite solljus speglas ned över det snövita landskapet som annars bara har himlens mörker över sig. Nu senast gick månen upp klockan 09:28 den 29 december och var uppe tills den gick ner igen när klockan slog 14:46 den 5 januari. Efter det går den upp och ner som vanligt, dvs varje dag.

Och på tal om månen. Den 31 januari händer det mycket på en gång. Då är det dags för januaris andra fullmåne, det blir då en så kallad blue moon/blå måne, och tillika supermåne igen. Har vi tur att se den precis vid månuppgången (16:27 i Skövde) kan vi eventuellt få bevittna det allra sista av den totala månförmörkelse som infaller just den dagen (som mest 14:30). Kolla efter jordens skugga på månens övre högra rand precis när den går upp. Men det gäller att vara snabb. Strax efter månuppgången är skuggan borta. Är du längre norrut i Sverige kan du se mer av månförmörkelsen - bara du har klart väder. I Kiruna går månen upp klockan 14:41 den dagen. Nästa blåa måne infaller den 31 mars. Två blå månar på ett och samma år alltså. Händer inte förrän 2037 nästa gång.


Så försvann solen bakom Sydbillingen...


Men nu tillbaka till det vi började med... Såklart vill man ju uppleva det motsatta till allt mörker också - nämligen då solen är uppe dygnet runt. Det har jag visserligen varit med om under några få dagar, fast det vore häftigt att göra det under en längre period. I tanken tar vi oss tillbaka till Longyearbyen på Svalbard igen. I mitten av april går solen upp vid två-tiden på morgonen (natten) och sen går den inte ner igen förrän vid midnatt när vi befinner oss i närheten av den 26 augusti (2019 går solen ned två gånger på samma dygn just den dagen, 00:01 och 23:38). Så coolt! Någon annan som tänker och tycker som jag, tro? Som också skulle vilja uppleva detta?

Kommentarer

Populära inlägg

Årets första löpträning

Tomtejoggen i Karlsborg

Tidig långlöpning