Lila milen - hatad och älskad

Lila milen på Billingen har nog fått många människor att känna ångest. Det är bergets grymmaste milspår, ett spår som lätt framkallar hög puls och mjölksyra - till och med när man går. Det är en mil som inte lämnar någon oberörd.







Anledningen är de många höjdskillnaderna. Lila milen börjar annars ganska flackt på skidstadion. Några mindre backar bara, några är korta och branta uppför - och några är lite längre, med långa sega motlut... De här backarna i början är överkomliga när  man är utvilad men de sätter sig i benen. Och då, när benen är så där lagom sega efter fyra pulshöjande kilometrar, dyker den första riktiga utmaningen upp: - En ordentligt brant uppförsbacke med efterföljande segt upp, upp, upp (småkuperat) en bra bit. Jodå, det är en nästan 800 meter krävande sträcka som slingrar sig fram på steniga och ojämna skogsstigar. Och så där fortsätter det tills plötsligt en vägg dyker upp framför en. Men det är ingen vägg. Det är en backe som nära nog lutar 45 grader (eller mer) rakt upp mot himlen... Som väl är bara 10-15 meter lång, så helt okej ändå. Sen går det utför en stund.

Nästa stora utmaning är den så kallade Caterpillarbacken. Den visar sig efter ungefär 6 kilometer och är den mest ansträngande delen av banan. Många har vittnat om denna backe, och har du sprungit på bra hit skriker benen av smärta redan innan backen. Framför dig har du 400 meter av ett rent helvete! Backen är numera bred  och med fint underlag, men 50 höjdmeter ska avverkas i ett svep. Den sista biten är så brant att musklerna nu smärtar utan dess like. Man måste vara speciellt funtad för att tycka om detta. Därefter går det lätt utför en stund men det är knappt man kan njuta av det. Vid det här laget är benen så trötta och fler hemska backar väntar innan man är i mål.




En klen tröst är att Lila milen inte riktigt mäter en mil. I går när jag sprang den visade pulsklockan på 9.290 meter. Eventuellt kan den vara lite längre än så, för det är inte alltid som pulsklockan hänger med i tät skog. Jag hade i alla fall sprungit ett "sub-tröskelpass" men i koppen kändes det som jag hade sprungit dubbla sträckan. Lila milen är tung och krävande, och jag känner en slags hatkärlek till den. Om man har orken kan man med fördel njuta av den vackra naturen och en storslagen utsikt på sina ställen. Möjligtvis ska jag uppleva Lila milen ett par gånger till i år...

Kommentarer

Populära inlägg

Träningen flyter på

Ångestfyllda SLA-loppet

Långlöpning i Tibro