Varmt välkommen till denna blogg! Jag är en snubbe, eh jag menar gubbe, som gillar att vara aktiv till fots - vandra, promenera och springa. Överallt! Helst snitta En Mil om Dagen! Mest vardagliga grejer. Till och från tvättstugan ger också plus i stegbanken. Ja, ni fattar - den här bloggen bjuder inte på några stora äventyr. Tränar på gym ibland btw.
Brutala backar på Billingen
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
Visst blev det några aktiviteter på Billingen i dag med... Först genom egen träning och sen var jag uppe å kollade in alla duktiga löpare i Billingehusloppet. Kul både ock.
Har länge haft Billingehusloppet i bakhuvudet som ett av de lopp jag gärna vill genomföra. Har jag inte varit förhindrad av arbete så har det varit andra lopp samma helg. I dag var det inget som krockade men eftersom min form varit så dålig det senaste hade jag helt enkelt ingen motivation att ställa upp.
Däremot var det väldigt roligt att titta på. Vann huvuddistansen (10,5 km) gjorde Malin Strand från Sävedalens IF (40:11) och Yared Admasu från Hälle IF (33:51). Bästa skövdelöpare blev Sofia Smedman (44:09) och Fredrik Ousbäck (36:03). På filmklippet här nedan ser vi Yared Admasu. Visst ser löpsteget lätt ut. Riktigt imponerande!
Men det var många som imponerade! Kände igen flera av de lokala topplöparna och tänkte att "den där farten ska väl inte vara så svår att hålla?" Fast när man ser vilka tider de gör så fattar man hur fort det går - men ändå... Omöjligt ska det väl inte vara??? ;) Dom verkliga hjältarna i loppet var de som kom på slutet. Alla kämpade så jäkla bra och det var så himla kul att se dem här, en dryg kilometer innan målgång. Det var många trötta miner och många slitna kroppar - men de krigade sig fram. Visst hade jag själv också kunnat vara med och krigat där i spåret i dag, men motivationen fanns som sagt inte. Synd...
Strax klart för start
Krigande hjältar
Lite krigande blev det trots allt, då jag masade mig ut på ett eget träningspass på förmiddagen. Drog på mig trailskorna och snirklade upp och ned för bergssluttningen norrut, sen vände jag och tog ungefär samma väg tillbaka. Drygt nio kilometer blev det och pulsklockan visade på mer än 350 höjdmeter. Det gör nästan 40 höjdmeter per kilometer i snitt. I de flesta branter fick jag gå, och på sina ställen var det mer eller mindre klättring som gällde. Nästa vecka ska jag försöka öka på distanspasset i skogen med nån halvmil eller så. Vill gärna öka för att hinna springa ett långpass runt två mil i skogen också, lagom innan det är dags för själva Kullamannnen i början av november.
Gamla slalombacken sög bra fint i benen uppför men gick bra mycket lättare nedför
Lite kaxig rubrik, eller? Men faktum är att detta var mitt minst ansträngande lopp någonsin, samtidigt som det var det snabbaste Göteborgsvarvet jag gjort. Och det här säger jag inte för att skryta på nått sätt. För jag fick också med mig en väldig tråkig erfarenhet - jag hade en sån där dag då jag inte kunde ge allt... Det är inte kul när man redan kvällen innan känner att det är något fel i kroppen. Gick och la mig med en orolig mage, huvudvärk och lätt illamående. Kroppen gjorde ont och signalerade influensaliknande symtom. Kinderna blossade å kändes svullna och ögonen brände. Jag var trött, förbaskat trött, både mentalt och fysiskt. Efter nattens sömn kändes det lite bättre - men långtifrån bra. Huvudet var tungt och hela jag var seg som knäck. Tankar om att ställa in kom - men jag avfärdade dessa dumheter snabbt. Men jag blev tveksam igen... Var det halsont jag kände? Dottern hade ju precis varit sjuk med halsont och hosta. Hade jag blivit smitt...
Innan jag berättar om loppet, en liten reflektion... Brukar ibland tänka runt den där lilla bubblan som många av oss löparnördar lever i, som är en stor del av vår värld och verklighet. Om alla orsaker som driver oss till löpning, om fokuseringen till hur fort man kan springa en mil eller två - och hur lite det egentligen betyder för alla andra i världen utanför. Om jag springer en mil på en timma, vem bryr sig? Förmodligen ingen annan än just vi löparnördar. Jorden lär snurra på som vanligt, oavsett om jag (eller du) tycker att vi gör "stordåd" i löpspåret. Du som läser detta inlägg har kanske ändå ett visst intresse för löpning. Härligt i så fall! Själv tycker jag jättemycket om att springa och snacka löpning med den som är intresserad (oftast blir det med någon annan som gillar att springa), men försöker att inte påtvinga andra mina löphistorier, om tempon, puls, rekord etc. Bara om de själva tar upp ämnet och vill. Men här i bloggen och på Instagram brukar jag dela med mi...
Det var en fin novemberkväll på Stortorget i Simrishamn i lördags. Mörkret hade lagt sig och fullmånen lyste svagt orange bakom de tunna slöjmolnen ut över havet. Stadens musikkår spelade "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma..." för publik, arrangörer och oss 140 löpare som otåligt väntade på att få ge oss ut och springa i mörkret... Folk stod och småpratade med varann på torget. Vi var många som hade samlats där och det var en gemytlig stämning. Tiden för start närmade sig och unisont räknade vi ner de sista sekunderna från tio till noll, och sen drog vi iväg nedför Storgatan till Hamngatan och västerut mot Brantevik. Storgatan kantades av storpublik, och de jublade, gav oss hejarop och det blev en riktigt bra kickstart att bära med sig ut i mörkret. Pannlampornas sken fladdrade överallt på den mörka asfalten och publiken fortsatte peppa oss hela vägen ut ur Simrishamn. Det var nio grader varmt och jag var iklädd vintertights, en underställströja, en långär...
Kommentarer
Skicka en kommentar