Varmt välkommen till denna blogg! Jag är en snubbe, eh jag menar gubbe, som gillar att vara aktiv till fots - vandra, promenera och springa. Överallt! Helst snitta En Mil om Dagen! Mest vardagliga grejer. Till och från tvättstugan ger också plus i stegbanken. Ja, ni fattar - den här bloggen bjuder inte på några stora äventyr. Tränar på gym ibland btw.
Brutala backar på Billingen
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
Visst blev det några aktiviteter på Billingen i dag med... Först genom egen träning och sen var jag uppe å kollade in alla duktiga löpare i Billingehusloppet. Kul både ock.
Har länge haft Billingehusloppet i bakhuvudet som ett av de lopp jag gärna vill genomföra. Har jag inte varit förhindrad av arbete så har det varit andra lopp samma helg. I dag var det inget som krockade men eftersom min form varit så dålig det senaste hade jag helt enkelt ingen motivation att ställa upp.
Däremot var det väldigt roligt att titta på. Vann huvuddistansen (10,5 km) gjorde Malin Strand från Sävedalens IF (40:11) och Yared Admasu från Hälle IF (33:51). Bästa skövdelöpare blev Sofia Smedman (44:09) och Fredrik Ousbäck (36:03). På filmklippet här nedan ser vi Yared Admasu. Visst ser löpsteget lätt ut. Riktigt imponerande!
Men det var många som imponerade! Kände igen flera av de lokala topplöparna och tänkte att "den där farten ska väl inte vara så svår att hålla?" Fast när man ser vilka tider de gör så fattar man hur fort det går - men ändå... Omöjligt ska det väl inte vara??? ;) Dom verkliga hjältarna i loppet var de som kom på slutet. Alla kämpade så jäkla bra och det var så himla kul att se dem här, en dryg kilometer innan målgång. Det var många trötta miner och många slitna kroppar - men de krigade sig fram. Visst hade jag själv också kunnat vara med och krigat där i spåret i dag, men motivationen fanns som sagt inte. Synd...
Strax klart för start
Krigande hjältar
Lite krigande blev det trots allt, då jag masade mig ut på ett eget träningspass på förmiddagen. Drog på mig trailskorna och snirklade upp och ned för bergssluttningen norrut, sen vände jag och tog ungefär samma väg tillbaka. Drygt nio kilometer blev det och pulsklockan visade på mer än 350 höjdmeter. Det gör nästan 40 höjdmeter per kilometer i snitt. I de flesta branter fick jag gå, och på sina ställen var det mer eller mindre klättring som gällde. Nästa vecka ska jag försöka öka på distanspasset i skogen med nån halvmil eller så. Vill gärna öka för att hinna springa ett långpass runt två mil i skogen också, lagom innan det är dags för själva Kullamannnen i början av november.
Gamla slalombacken sög bra fint i benen uppför men gick bra mycket lättare nedför
Å-stadsloppet i Örebro blev min första sub50mil som 60+ Det hade gått 1 890 dagar sedan jag senast lyckades springa milen snabbare än 50 minuter (17 augusti 2019 senast). I lördagens lopp var målet bara att genomföra det med en ganska tuff men behaglig ansträngning, och gärna med ett årsbästa som bonus. Tanken var runt 51 minuter, men tiden var egentligen inte så viktig. Hade varit nöjd med 55 eller 62 minuter också, bara jag vetat att jag legat med rätt ansträngning loppet igenom. Kontakten mellan min pulsklocka och hörlurarna krånglade redan i starten, så under den första kilometern var klockan fullt upptagen att söka kontakt. Kunde inte vid det tillfället hålla koll på vare sig tempo, puls eller så - utan hängde bara på i samma tempo som gänget framför mig, och allt kändes riktigt bra. Min förvåning blev stor då det plingade till i klockan, och den visade att första kilometern gått på 4:51. Jösses, trodde jag sprang betydligt långsammare än så. Allt kändes fortsatt bra. Kroppen svar...
Lila milen på Billingen har nog fått många människor att känna ångest. Det är bergets grymmaste milspår, ett spår som lätt framkallar hög puls och mjölksyra - till och med när man går. Det är en mil som inte lämnar någon oberörd. Anledningen är de många höjdskillnaderna. Lila milen börjar annars ganska flackt på skidstadion. Några mindre backar bara, några är korta och branta uppför - och några är lite längre, med långa sega motlut... De här backarna i början är överkomliga när man är utvilad men de sätter sig i benen. Och då, när benen är så där lagom sega efter fyra pulshöjande kilometrar, dyker den första riktiga utmaningen upp: - En ordentligt brant uppförsbacke med efterföljande segt upp, upp, upp (småkuperat) en bra bit. Jodå, det är en nästan 800 meter krävande sträcka som slingrar sig fram på steniga och ojämna skogsstigar. Och så där fortsätter det tills plötsligt en vägg dyker upp framför en. Men det är ingen vägg. Det är en backe som nära nog lutar 45 grader...
Det hade ju varit lite häftigt att springa under solförmörkelsen i fredags. "Solförmörkelselöpning" hade kunnat bli en fin hashtag och upplevelse. Men det gick inte - jag jobbade. Men den partiella solförmörkelsen fick jag både se och uppleva ändå. Inte riktigt som jag hoppats men det blev bra ändå... Tycker att det var lite typiskt, det har varit solsken flera dagar i rad här i Skövde - å så just på fredagsförmiddagen var det mulet. Tunga moln som solen inte syntes igenom gjorde att jag och mina arbetskamrater inte kunde se månen skymma solen annat än via utsändningar på nätet. Men molnen hjälpte till att ge oss en annan upplevelse. Vi märkte tydligt hur det blev allt mörkare och mörkare ute, och strax efter att förmörkelsen nått sitt maximum (drygt 83 procent av solen täcktes här i Skövde) ljusnade det snabbt igen. Det får vi vara nöjda med. En häftig upplevelse var det och nu får vi vänta till den 11 augusti 2018 innan man kan se månen snudda solen hä...
Kommentarer
Skicka en kommentar