Långlöpning i skogen
Sensommaren och hösten närmar sig med stormsteg - och med det några lopp. I augusti är det Midnattsloppet i Stockholm, i september SLA-loppet i Skövde och i oktober Hässelbyloppet i Stockholm. Jag känner faktiskt ingen press inför dessa lopp! Tänker prestera så gott det går och ge allt jag har för dagen, men jag tänker inte fokusera på att göra några tider som ska bli si eller så - bara köra!
Jag har skrivit om det förut (prestationsångesten) och jag kommer säkert att skriva om det igen eftersom jag tycker det är viktigt. Tänker tillbaka på när jag slet för att nå sub50 på milen, gång efter gång, utan att klara målet. På något sätt låste det sig ända tills jag hittade rätt i min träning och fann glädjen i den igen. Började att träna rätt, slapp skador och plötsligt på ett träningspass sprang jag milen på 48 minuter. Helt oväntat och väldigt överraskande och roligt. Det är nästan precis ett år sedan det hände och sen har det bara rullat på. Både med lopp och träning.
Senast i dag var jag ute på en träningsrunda. Ett sånt där skönt pass som inte är värre än att man snart längtar ut för att springa igen. Målet den här gången var en kuperad runda i skogen och återigen med låg puls (A1 - den här gången runt 140bpm), plus att jag skulle få ihop en riktigt lång distans - 25 kilometer - och allt detta på fastande mage. Lyckades med alltihop. Jag började med en tuff start. Hemifrån och rakt upp på Billingssluttningen till Brandstorpsvägen och in genom högt gräs till Billingeleden/Lila milen (en höjdskillnad med 110 meter på ett par kilometer). Sen var det lite småkuperat fram tills jag lämnade Lila milen vid Skogsbo och sprang ner till järnvägsbanken och på den i riktning mot Våmb. Till skillnad från den första biten uppför så kunde jag stå på lite mer i löpningen här när det gick lätt utför. Inga uppförsbackar som fick pulsen att gå upp för högt (jag stannade eller gick var gång så skedde). Pulsklockan varnade dock ett par gånger här också men då var det bara att slå av på tempot lite.
Sen följde jag Billingeleden igen - nu med siktet inställt på Simsjön via Våmbs ängar. Där är hyfsat kuperat och när jag nådde den brantaste delen av stigen då var jag tvungen att stanna ett par gånger för att hålla pulsen i rätt nivå. Dessutom var jag tvungen att stanna upp några gånger till då magen var i olag... På bilvägen mot Simsjön lämnade jag leden och fick för mig att testa en liten grusväg jag aldrig varit på förut. Trodde att den eventuellt skulle nå sommarstugeområdet vid sjön - men jag träffade några en bit in på vägen som berättade att vägen tog slut lite längre fram. Så jag vände och höll mig sedan till min ursprungliga plan. Tog av mot Ryttmästarbostället och rundade sjön där. Vid den södra badplatsen såg jag att det fanns en toalett. Min oroliga mage sa verkligen ifrån att saker och ting behövde ske nu - så uppenbarelsen av en offentlig toalett kom som en skänk från ovan. Rent och snyggt var det på toan också.
Ute på Herrekvarnsvägen vek jag av till vänster och sedan omedelbart höger - å så var jag på Billingeleden igen. Vid den här tiden på året är den ganska igenväxt och det är inte alltid så lätt att ha koll på var man sätter fötterna. Stigen var ojämn och bestod till stor del av stenar, rötter, lera och vattenpölar. Allt detta medförde vissa risker med snedtramp och stukade fötter. Men det gick bra. Lunkade på i makligt tempo. Pulsen och underlaget styrde farten och det var riktigt behagligt att springa i trädens skydd från den varma solen. Jag hade långa tights på mig och en långärmad tröja. Tyckte det var bra som skydd mot kvistar, brännässlor och annat som fanns i skogen. Vattenflaskorna var med och det känns nödvändigt på så långa pass nu på sommaren.
Vid Skultorps nabbe stannade jag till och tittade på utsikten en stund och sen sprang jag nedför mot Hene ängar. Därifrån vänder Billingeleden upp på sluttningen igen, så det blev att kämpa hårt i ännu en lång och brant uppförsbacke. Det var den sista jobbiga backen så det kändes rätt gött när det bara var lite småkuperat sen. Nådde så småningom Simsjövägen igen och sprang nedför den och vek av på ett "sidospår" av Billingeleden. Efter ett tag var jag på samma ställe jag varit på nån dryg timma tidigare och därifrån vek jag av närmaste vägen mot Våmb. Sprang över 49:an, förbi Cementa och ner genom stan, Norrmalm, Käpplunda park och hem. Trots att jag hade sprungit så långt så fanns krafterna att hålla ett hyfsat tempo (med låg puls) på slutet. Det här blev nog det längsta passet jag gjort (i tid) men nån kilometer kortare än det längsta jag gjort i distans.
Nu får det bli ett par långpass till runt 25 k innan jag ökar på något mer fram i höst. Jag vill gå försiktigt fram och vänja kroppen vid dessa långa pass. Känner att jag har en del kvar och vill inte riskera några skador.
Jag har skrivit om det förut (prestationsångesten) och jag kommer säkert att skriva om det igen eftersom jag tycker det är viktigt. Tänker tillbaka på när jag slet för att nå sub50 på milen, gång efter gång, utan att klara målet. På något sätt låste det sig ända tills jag hittade rätt i min träning och fann glädjen i den igen. Började att träna rätt, slapp skador och plötsligt på ett träningspass sprang jag milen på 48 minuter. Helt oväntat och väldigt överraskande och roligt. Det är nästan precis ett år sedan det hände och sen har det bara rullat på. Både med lopp och träning.
Senast i dag var jag ute på en träningsrunda. Ett sånt där skönt pass som inte är värre än att man snart längtar ut för att springa igen. Målet den här gången var en kuperad runda i skogen och återigen med låg puls (A1 - den här gången runt 140bpm), plus att jag skulle få ihop en riktigt lång distans - 25 kilometer - och allt detta på fastande mage. Lyckades med alltihop. Jag började med en tuff start. Hemifrån och rakt upp på Billingssluttningen till Brandstorpsvägen och in genom högt gräs till Billingeleden/Lila milen (en höjdskillnad med 110 meter på ett par kilometer). Sen var det lite småkuperat fram tills jag lämnade Lila milen vid Skogsbo och sprang ner till järnvägsbanken och på den i riktning mot Våmb. Till skillnad från den första biten uppför så kunde jag stå på lite mer i löpningen här när det gick lätt utför. Inga uppförsbackar som fick pulsen att gå upp för högt (jag stannade eller gick var gång så skedde). Pulsklockan varnade dock ett par gånger här också men då var det bara att slå av på tempot lite.
Sen följde jag Billingeleden igen - nu med siktet inställt på Simsjön via Våmbs ängar. Där är hyfsat kuperat och när jag nådde den brantaste delen av stigen då var jag tvungen att stanna ett par gånger för att hålla pulsen i rätt nivå. Dessutom var jag tvungen att stanna upp några gånger till då magen var i olag... På bilvägen mot Simsjön lämnade jag leden och fick för mig att testa en liten grusväg jag aldrig varit på förut. Trodde att den eventuellt skulle nå sommarstugeområdet vid sjön - men jag träffade några en bit in på vägen som berättade att vägen tog slut lite längre fram. Så jag vände och höll mig sedan till min ursprungliga plan. Tog av mot Ryttmästarbostället och rundade sjön där. Vid den södra badplatsen såg jag att det fanns en toalett. Min oroliga mage sa verkligen ifrån att saker och ting behövde ske nu - så uppenbarelsen av en offentlig toalett kom som en skänk från ovan. Rent och snyggt var det på toan också.
Ute på Herrekvarnsvägen vek jag av till vänster och sedan omedelbart höger - å så var jag på Billingeleden igen. Vid den här tiden på året är den ganska igenväxt och det är inte alltid så lätt att ha koll på var man sätter fötterna. Stigen var ojämn och bestod till stor del av stenar, rötter, lera och vattenpölar. Allt detta medförde vissa risker med snedtramp och stukade fötter. Men det gick bra. Lunkade på i makligt tempo. Pulsen och underlaget styrde farten och det var riktigt behagligt att springa i trädens skydd från den varma solen. Jag hade långa tights på mig och en långärmad tröja. Tyckte det var bra som skydd mot kvistar, brännässlor och annat som fanns i skogen. Vattenflaskorna var med och det känns nödvändigt på så långa pass nu på sommaren.
Vid Skultorps nabbe stannade jag till och tittade på utsikten en stund och sen sprang jag nedför mot Hene ängar. Därifrån vänder Billingeleden upp på sluttningen igen, så det blev att kämpa hårt i ännu en lång och brant uppförsbacke. Det var den sista jobbiga backen så det kändes rätt gött när det bara var lite småkuperat sen. Nådde så småningom Simsjövägen igen och sprang nedför den och vek av på ett "sidospår" av Billingeleden. Efter ett tag var jag på samma ställe jag varit på nån dryg timma tidigare och därifrån vek jag av närmaste vägen mot Våmb. Sprang över 49:an, förbi Cementa och ner genom stan, Norrmalm, Käpplunda park och hem. Trots att jag hade sprungit så långt så fanns krafterna att hålla ett hyfsat tempo (med låg puls) på slutet. Det här blev nog det längsta passet jag gjort (i tid) men nån kilometer kortare än det längsta jag gjort i distans.
Nu får det bli ett par långpass till runt 25 k innan jag ökar på något mer fram i höst. Jag vill gå försiktigt fram och vänja kroppen vid dessa långa pass. Känner att jag har en del kvar och vill inte riskera några skador.
 |
| Utsikt över Skultorp från Skultorps nabbe |
Kommentarer
Skicka en kommentar