Önskar att jag också var där
Fy tusan vad allt är trögt nu! Det här jäkla viruset har ju tagit musten ur en helt... Inget är riktigt kul! Träningen känns meningslös, trots att jag egentligen vet att den inte är det. Inspirationen för skrivandet på den här sidan är också som bortblåst. Jag tvingar mig till det mesta just nu.
Gymmet var längesen jag var på. Då fler och fler blivit sjuka i vårt område tar jag det lite lugnt med besöken där. Det känns dock att kroppen blir svagare av det, smärtorna i rygg och skuldror kommer tillbaka. Inte så kul. Håller mig till minst ett styrkepass per vecka i alla fall. De senaste gångerna har det blivit med "Träna med Sofia" på SVT. Bra pass faktiskt! Cirka 20 minuter långa, och svettiga.
Löpträningen försöker jag få till ett par gånger varje vecka. Men det går på sparlåga. Korta och relativt lugna pass. I torsdags körde jag och grabben ett pass ihop. Han har inte tränat på länge, så det blev korta joggpartier - och för övrigt rask gång. En välsignelse är att jag har min hund! Nästan varje dag går vi ganska långa promenader tillsammans. Härlig motion det med.
Min utmaning för 2020 - #MySub45Challenge - går det sådär med... Alla tuffa pass, som om möjligt skulle ta mig i den riktningen, är som bortblåsta. Precis som den där fina formen som är så nödvändig. Alla de tävlingar jag anmält mig till, eller tänkte anmäla mig till, är borta eller flyttade. Oklart läge om ens mitt favoritlopp Midnattsloppet i Stockholm kommer att bli av i augustinatten. Känns inte så förhoppningsfullt.
Nä, det här var inget kul inlägg att skriva. Inget kul att läsa heller förmodar jag. Men vi får hålla ut. Det kommer bli bättre!!! Försök göra lite grann som jag. Fortsätt träna! Även om det blir på sparlåga. Det är bättre än ingenting. Jag kör på min miniminåvå. Två löppass och ett styrkepass. Det får bli så nu, så får man öka sen när lusten och motivationen återvänder. Imponerande att se andra som faktiskt orkar hålla på att köra på som vanligt med träningen. Jag önskar att jag också vore där. Men det är jag tyvärr inte...
Gymmet var längesen jag var på. Då fler och fler blivit sjuka i vårt område tar jag det lite lugnt med besöken där. Det känns dock att kroppen blir svagare av det, smärtorna i rygg och skuldror kommer tillbaka. Inte så kul. Håller mig till minst ett styrkepass per vecka i alla fall. De senaste gångerna har det blivit med "Träna med Sofia" på SVT. Bra pass faktiskt! Cirka 20 minuter långa, och svettiga.
Löpträningen försöker jag få till ett par gånger varje vecka. Men det går på sparlåga. Korta och relativt lugna pass. I torsdags körde jag och grabben ett pass ihop. Han har inte tränat på länge, så det blev korta joggpartier - och för övrigt rask gång. En välsignelse är att jag har min hund! Nästan varje dag går vi ganska långa promenader tillsammans. Härlig motion det med.
Min utmaning för 2020 - #MySub45Challenge - går det sådär med... Alla tuffa pass, som om möjligt skulle ta mig i den riktningen, är som bortblåsta. Precis som den där fina formen som är så nödvändig. Alla de tävlingar jag anmält mig till, eller tänkte anmäla mig till, är borta eller flyttade. Oklart läge om ens mitt favoritlopp Midnattsloppet i Stockholm kommer att bli av i augustinatten. Känns inte så förhoppningsfullt.
Nä, det här var inget kul inlägg att skriva. Inget kul att läsa heller förmodar jag. Men vi får hålla ut. Det kommer bli bättre!!! Försök göra lite grann som jag. Fortsätt träna! Även om det blir på sparlåga. Det är bättre än ingenting. Jag kör på min miniminåvå. Två löppass och ett styrkepass. Det får bli så nu, så får man öka sen när lusten och motivationen återvänder. Imponerande att se andra som faktiskt orkar hålla på att köra på som vanligt med träningen. Jag önskar att jag också vore där. Men det är jag tyvärr inte...
 |
| På besök hos mor. Utomhus. På långt avstånd. |
Kommentarer
Skicka en kommentar