måndag 8 maj 2017

Wings for Life i Kalmar - igen...

Såja, nu sitter jag vid datorn igen och skriver det första inlägget på ett par månader. Jag har precis varit ute på en promenad med hunden, och jag måste få berätta att jag gick och småskrattade för mig själv mest hela tiden. Varför? Jo, jag har en enorm träningsvärk i benen och jag kan knappt ta mig fram. En 90-åring går bättre än vad jag gör just nu...

Orsaken till träningsvärken heter Wings for Life World Run. I går for jag till Kalmar och efteranmälde mig till loppet. Bestämde mig för att delta när jag stod på Stortorget och insöp atmosfären. Jag var osäker in i det sista om jag ens skulle ställa upp, var mest med som sällskap åt en annan som skulle springa, men tänkte att det ändå kunde vara kul att vara med. Man springer ju för en god sak (loppet betalas av sponsorer och hela ens egna anmälningsavgift går till att nå framgångar i ryggmärgsforskningen) och man behöver ju inte springa mer än vad man orkar. Mållinjen hinner ju upp en till slut ändå. [läs mer här]. Det finns de som springer över startlinjen, svänger av efter 10 meter och sätter sig på Stadshotellets uteservering med en öl i hand och inväntar målgång där...




Eftersom jag själv inte är i så form, och har tränat alldeles för lite, så satte jag upp ett realistiskt mål inför loppet. 15 kilometer var jag rätt säker på att klara. Det är 6-minuters-tempo i en och en halv timma, så det kändes rätt lugnt. 18 kilometer var också möjligt - och om allt stämde så kanske, kanske skulle jag nå en halvmara. Men det funderade jag inte på med nått större allvar...

Startskottet gick och jag startade min pulsklocka i samma ögonblick. Då stod jag mitt i gröten av löpare och vi hade en bra bit fram till själva startlinjen där mätningen började och bilarna, som skulle ta upp jakten på oss, väntade. Till en början var det myrsteg framåt men efter en stund släppte det lite. Första kilometern blev långsam (6:43-tempo) men det tunnades ut mer och mer och ett mer normalt löptempo kunde ta vid.

Jag bestämde mig för att springa i ett för mig "behagligt ansträngande" tempo. Inte bli för bekväm i början. Det resulterar ofta i att man blir kvar i ett för långsamt tempo, och det ville jag inte. Ville testa kroppen och se vad den hade att ge. Jag lyckade hålla ett ganska jämt tempo runt 5 minuter per kilometer fram till 18 kilometer. Då stannade jag till för första gången och tog vatten och en bit banan vid en vätskestation. Innan hade jag bara druckit av mitt eget medhavda vatten från Vättern. Tempot gick ner till 5:40 då, och sen höll jag mig runt 5:20-5:40 resten av loppet.

Jag var rejält trött i benen. Pulsen snittade runt 87 procent av max. Under långa perioder låg den högre än så. Det kändes inte ansträngande (mer än i benen då) och flåset var kontrollerat. Jag hann 22,74 kilometer innan bilen (mållinjen) hann i fatt mig och jag hade varken motivation eller ork att spurta i slutskedet. Det var bara befriande och jag hade ju slagit mina mål med råge.

När jag tänker tillbaka på det senaste året och hur jobbigt det har varit - med bland annat vikande motivation och ork för träning - så är jag förbaskat nöjd med resultatet... Jag hoppas det vänder och jag kan satsa mer på både styrka och löpning. Kroppen mår ju så mycket bättre då. :)


Åter på Stortorget i Kalmar för en selfie efter loppet

Några fakta: 

Vädret var bra. Klar till halvklar himmel men blåsigt - nordlig vind, vilket gav motvind i början av loppet, sidvind på bron och medvind på de öppna ytorna på Öland. Solen sken hela tiden och det var sommarvärme på de platser det inte blåste. Då var det jobbigt. Jag trivs bäst då det är kallt! 0-8 grader är perfekt. Blåsten störde mig inte något. Gillade de kalla vindarna...

Min pulsklocka visade distansen 22,80 kilometer. Det berodde på att jag startade den samtidigt som startskottet. Då stod jag i startfållan ett antal meter från själva startlinjen där den officiella mätningen av distansen började. Tiden blev 1.59:00 (5:13-tempo) och tiden för halvmaran blev ca 1.49:20 (5:11-tempo). Officiell distans 22,74k.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar