Småsjuk träning

I dag var jag ute på ett småsjukt träningspass. Det är nämligen fullt fokus på Kullamannen och Dödens zon den 5 november, och som den orutinerade trail-löpare jag är så tycker jag att det kan vara på sin plats att lägga så mycket träning som möjligt på galna utmaningar i skogen.

Kullamannen tycks nämligen vara ett rätt galet lopp. Det har jag förstått alltmer sedan jag läst om det och sett Youtube-klipp från loppet. Speciellt Dödens zon verkar vara riktigt, riktigt sjukt. Med uppgifter om en backe som är några hundra meter lång, bjuder på 190 höjdmeter och uppskattas ha en 60 procentig lutning. I början av backen står en mysko gubbe och säger; "Välkommen till Dödens zon" och tittar upp för backen.

Snacka om att mjölksyran kommer att bränna i benen där. Men i dag var det alltså träning som gällde och det var inte bara den som var sjuk. Redan efter några hundra meter kände jag hur kroppen inte ville vara med. Benen kändes helt okej - jag upplevde mig stark och orkade fint i backarna men flåset var totalt värdelöst. Jag blev helt utpumpad av ingenting. Funderade på om det var nått virus i kroppen men nu i kväll känner jag mig rätt okej ändå. Aja...

Började i alla fall att ta mig upp mot Billingens topp. Det gäller att träna mycket uppför nu. Sprang och gick om vartannat via gamla slalombacken och klipporna på sydvästra sidan av Alphyddevägen. Där fick jag mer eller mindre klättra uppför. Då gällde det att ha koll på var man satte fötterna och att man inte tog tag i en gren som var för svag eller rutten. Lite småspännande - och helt galet. Kom upp till träsket som ligger strax söder om den stora parkeringen vid fritidsområdet, men fortsatte istället nedåt mot Caterpillarbacken för att återigen få kämpa i uppförsbacke.

Det var väldigt slitsamt och jag fick gå en hel del. Men eftersom det mer handlar om att träna benstyrka (före tempo) så tyckte jag inte att det gjorde så mycket. De bitar jag kunde springa var härliga. Löpningen flöt stundtals fint på de små skogsstigarna och livet tycktes för en kort stund vara helt utan bekymmer. Dagen till ära var det dessutom premiär för mig att springa i mina nya trail-skor (Saucony Peregrine 6) som jag köpte i måndags. Svårt att recensera dem - men de kändes väldigt stabila och hade ett bra grepp. Speciellt upplevde jag det så i branta nedförsbackar. En annan sak jag tänkte på var att de satt så gött på fötterna. Nästan som om jag redan sprungit in dem.

Nya 

Efter första löpningen 

Nåväl, fortsatte i mina sköna skor via fritidsområdets högsta punkt, sen till tv-masten och mot branterna nedanför den asfalterade Åsbotorps-slingan. Där väntade ännu en utmanande backe innehållande halvstora lösa stenar, nedfallna träd, lös jord och torra löv. Riktigt brant var det också. Härligt! Backarna var det bästa på träningspasset och hade jag bara haft lite mer ork hade jag tagit fler. Just i den här branten sprang jag uppför ett par gånger och på vägen hem, nedför Strupen, vände jag och sprang uppför den en bit också. Samma sak vid gamla slalombacken. Vek av från stigen och sprang emot ett nedfallet träd, och vände. Visst känner man sig en aning sjuk och halvgalen på ett sånt här psss - men sån är jag och nu har jag i alla fall fått en mil och drygt en timmes träning i svår terräng. Tihi... :D

Här passerar jag tv-masten. Visst ser jag lite sjuk ut? ;) Klädseln för dagen var långa tajts, långärmad underställströja och reflexväst. Å så den obligatoriska bakåtvända vita kepsen förstås. Mitt signum på tävlingar...

Sjukt brant här. Svårt att fånga på en bild men om ni kan ana det vita biltaket på bilen som kör där nere på Alphyddevägen så får ni en liten känsla...