En Mil om Dagen

Jag brukar ursäkta mig för att det var längesen jag skrev. Det tänker jag inte göra i dag! Det har varit jäkligt motigt det senaste, så bloggen har jag liksom inte haft tid med. Men träningen rullar på bättre än någonsin. Varvar löpning med styrketräning, å vilodagarna har inte varit så många i år. Hittills har endast 10 av årets första 50 dagar varit helt träningsfria. Övriga 40 dagar har innehållit totalt 43 stycken träningspass (sammanlagt ca 32 timmar, varav löpning 15 timmar, styrketräning i 16 timmar + någon timma med annat). Jämför samma period 2019 då jag bara skrapade ihop drygt 2 timmars styrketräning (men å andra sidan 18 timmars löpning). Nu tänker den kloke att det här kan väl ändå inte hålla. Nä, jag tror inte att jag kommer träna på så här intensivt så länge till - men jag kör på nu när det funkar och jag är motiverad för det. Man åker alltid på "dippar" - det vet jag - och sjukdomar eller skador kan ställa till det ytterligare. Att jag fått det att funka s...

I dag var jag ute på ett småsjukt träningspass. Det är nämligen fullt fokus på Kullamannen och Dödens zon den 5 november, och som den orutinerade trail-löpare jag är så tycker jag att det kan vara på sin plats att lägga så mycket träning som möjligt på galna utmaningar i skogen. Kullamannen tycks nämligen vara ett rätt galet lopp. Det har jag förstått alltmer sedan jag läst om det och sett Youtube-klipp från loppet. Speciellt Dödens zon verkar vara riktigt, riktigt sjukt. Med uppgifter om en backe som är några hundra meter lång, bjuder på 190 höjdmeter och uppskattas ha en 60 procentig lutning. I början av backen står en mysko gubbe och säger; "Välkommen till Dödens zon" och tittar upp för backen. Snacka om att mjölksyran kommer att bränna i benen där. Men i dag var det alltså träning som gällde och det var inte bara den som var sjuk. Redan efter några hundra meter kände jag hur kroppen inte ville vara med. Benen kändes helt okej - jag upplevde mig stark och orkade fint i...

Med tunga steg och en andhämtning som inte var av denna jord gav jag mig ut på Billingssluttningens kuperade småstigar i dag. Målet var att träna lugn trail-löpning och samtidigt få en skön runda i vår vackra natur här på Billingen. Det har varit enormt tungt att komma igång efter uppehållet med ryggskottet. Är fortfarande riktigt tungt, men det är väl bara att jobba på och lita på att träningen ger resultat - även om man inte orkar ge allt. Ha tålamodet och lita på att orken och styrkan så sakteliga byggs upp... Men energin finns inte där, inte heller i dag då det blev det en tur tillsammans med Anna på delar av Billingeleden. Vi startade på Stenvägen/Norra Bergvägen och sprang upp i skogen väster om Lingonstigen och vidare norrut via slalombacken, Dälderna och Ryds grottor. Vi sprang till största delen på små, kuperade stigar, där blicken för det mesta fick vandra över stigen för att se var man satte ner fötterna. Med massor av förrädiska fällor ...

Nytt år som sagt och med det kanske en del nya mål. Hur tänker du? Vill du bli starkare, snabbare eller lättare? Kanske både ock eller alla tre? Jag vill det! Men jag vill inte pressa mig till något. Jag vill att träningen ska ske på mina villkor och jag vill träna av blott två anledningar - för att det är kul och för att jag ska må bra av det! Visst, jag kan ibland tänka att min träning är till för att jag ska bli både snabbare och uthålligare i löpspåret. Jag kan tänka att jag ska köra långa pass för att bränna fett och hålla "gubbmagen" borta (och hur lätt är det?), och ibland kan jag till och med tänka mig fler synliga muskler i nån slags naiv fåfänga och tankar runt "Beach 20xx" och liknande... Om dessa tankar var de enda drivande till att jag tränar då hade jag nog inte stått ut så länge. Jag tränar som sagt för att jag tycker det är roligt och för att jag mår bra av det! Det här blir ett ganska långt blogginlägg. Scrolla ner till slutet, om du inte orkar ...

Var precis i färd med att byta om och ge mig ut på långlöpning tillsammans med Selma, när det kom ett sms: "Löpning? Jag är sugen." Det var Ola som skickade och vi bestämde att vi skulle ses vid Ljungstorps bygdegård för att ge oss ut på skogsstigarna därifrån. Ola som kan stigarna däromkring satte fart framåt. Efter en liten bit på den gamla järnvägsbanken mot Skövde vek vi av uppför Billingen och följde en vandringsled, till en början i en riktigt tuff backe. Vi var nog ganska glada båda två att vi från början hade bestämt att vi skulle köra med låg puls - så det blev till att gå efter en stund i den backen. Sen fortsatte vi i varierande fart över stock och sten, på stigar, på skogsvägar, landsvägar, genom trädgårdar och kohagar. Vid några tillfällen passerade vi genom lera, på spångar och färistar. Jag anade att Ola hade noll koll på var vi var, men han grejade det. Det blev en fantastisk fin tur och jag fick se många platser jag aldrig sett tidigare. När vi ett par ...

Så sent som 50 timmar innan startskottet för Tjurruset skulle smälla av i Tullinge, strax söder om Stockholm, var min hälsa så dålig att jag inte visste om jag ens skulle kunna stå där vid startlinjen bland alla andra "tjurar"... Kroppen hade länge signalerat att förkylning var på gång, men den ville inte riktigt bryta ut. Halsen täpptes igen av segt slem på nätterna, knät värkte och ryggslutet smärtade. Smärtan från skuldran och nacken gick rakt upp i skallen och gav mig en riktigt jobbig huvudvärk. Löpträningen hade legat nere hela september månad (så när som på Kretsloppet i Borås), så det mesta kändes vara emot mig. På fredag morgon kändes kroppen i alla fall lite bättre så jag bestämde mig för att åka till Stockholm och göra ett försök! Efter en stadig frukost på hotellet tog jag pendeltåget och en av de extrainsatta bussarna ut till Tullinge gamla flygfält, där start- å målområdet för Tjurruset var beläget. Det var mulet och regnet hängde i luften men vi klarade os...