Varmt välkommen till denna blogg! Jag är en snubbe, eh jag menar gubbe, som gillar att vara aktiv till fots - vandra, promenera och springa. Överallt! Helst snitta En Mil om Dagen! Mest vardagliga grejer. Till och från tvättstugan ger också plus i stegbanken. Ja, ni fattar - den här bloggen bjuder inte på några stora äventyr. Tränar på gym ibland btw.
Mina bästa 15 kilometer
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
Dagens Vinterspring i Hova gav skäl för namnet. Det var snö i luften och snö på marken och jag gjorde vad jag kunde för att hålla mig till min plan - att springa de 15 kilometerna på en tid runt 1.25. Det gick bra. Lite bättre till och med!
För när jag kom i mål visade klockan på 1.16:05. Mitt första lopp på den distansen, så jag lägger till det som ett av mina personbästa. Tror inte jag sprungit så fort, så länge, på nått träningspass heller... Men åter till loppet. Vi startade vid Movallens idrottsplats i Hova och sprang på en fem kilometer lång bana som mestadels bestod av oplogad snöig grusväg. Där fanns en del uppförsbackar och i dessa kände jag att min backträning hade gjort nytta. Kunde stå på där i samma fart som på övriga banan och då tog jag in på mina medlöpare. Sista kilometern blev avgörande mellan mig och mannen som kom tvåa på 15k (Lasse Björnfot). I de två sista backarna tryckte jag på lite extra, efter att vi hade sprungit ihop och pratat i ett par kilometer, och ryckte ifrån honom med nån minut eller så.
I mål kom jag med en puls på 175bpm (snitt 161bpm på hela loppet) och jag var ganska trött då - men långt ifrån lika trött som jag var i Karlsborg för två veckor sedan. Fick tillfälle att tala med Lasse efter loppet. Han var några år äldre än mig och för ganska många år sedan hade han sprungit halvmaror på tider runt 1.12, maraton runt 2.30 och milen på cirka 34 minuter. Skojade med honom och sa att jag nu ska lägga till på mitt löpar-cv att jag lyckats med att springa ifrån en sådan löpar-atlet...
Å-stadsloppet i Örebro blev min första sub50mil som 60+ Det hade gått 1 890 dagar sedan jag senast lyckades springa milen snabbare än 50 minuter (17 augusti 2019 senast). I lördagens lopp var målet bara att genomföra det med en ganska tuff men behaglig ansträngning, och gärna med ett årsbästa som bonus. Tanken var runt 51 minuter, men tiden var egentligen inte så viktig. Hade varit nöjd med 55 eller 62 minuter också, bara jag vetat att jag legat med rätt ansträngning loppet igenom. Kontakten mellan min pulsklocka och hörlurarna krånglade redan i starten, så under den första kilometern var klockan fullt upptagen att söka kontakt. Kunde inte vid det tillfället hålla koll på vare sig tempo, puls eller så - utan hängde bara på i samma tempo som gänget framför mig, och allt kändes riktigt bra. Min förvåning blev stor då det plingade till i klockan, och den visade att första kilometern gått på 4:51. Jösses, trodde jag sprang betydligt långsammare än så. Allt kändes fortsatt bra. Kroppen svar...
Lila milen på Billingen har nog fått många människor att känna ångest. Det är bergets grymmaste milspår, ett spår som lätt framkallar hög puls och mjölksyra - till och med när man går. Det är en mil som inte lämnar någon oberörd. Anledningen är de många höjdskillnaderna. Lila milen börjar annars ganska flackt på skidstadion. Några mindre backar bara, några är korta och branta uppför - och några är lite längre, med långa sega motlut... De här backarna i början är överkomliga när man är utvilad men de sätter sig i benen. Och då, när benen är så där lagom sega efter fyra pulshöjande kilometrar, dyker den första riktiga utmaningen upp: - En ordentligt brant uppförsbacke med efterföljande segt upp, upp, upp (småkuperat) en bra bit. Jodå, det är en nästan 800 meter krävande sträcka som slingrar sig fram på steniga och ojämna skogsstigar. Och så där fortsätter det tills plötsligt en vägg dyker upp framför en. Men det är ingen vägg. Det är en backe som nära nog lutar 45 grader...
Det hade ju varit lite häftigt att springa under solförmörkelsen i fredags. "Solförmörkelselöpning" hade kunnat bli en fin hashtag och upplevelse. Men det gick inte - jag jobbade. Men den partiella solförmörkelsen fick jag både se och uppleva ändå. Inte riktigt som jag hoppats men det blev bra ändå... Tycker att det var lite typiskt, det har varit solsken flera dagar i rad här i Skövde - å så just på fredagsförmiddagen var det mulet. Tunga moln som solen inte syntes igenom gjorde att jag och mina arbetskamrater inte kunde se månen skymma solen annat än via utsändningar på nätet. Men molnen hjälpte till att ge oss en annan upplevelse. Vi märkte tydligt hur det blev allt mörkare och mörkare ute, och strax efter att förmörkelsen nått sitt maximum (drygt 83 procent av solen täcktes här i Skövde) ljusnade det snabbt igen. Det får vi vara nöjda med. En häftig upplevelse var det och nu får vi vänta till den 11 augusti 2018 innan man kan se månen snudda solen hä...
Kommentarer
Skicka en kommentar