Varmt välkommen till denna blogg! Jag är en snubbe, eh jag menar gubbe, som gillar att vara aktiv till fots - vandra, promenera och springa. Överallt! Helst snitta En Mil om Dagen! Mest vardagliga grejer. Till och från tvättstugan ger också plus i stegbanken. Ja, ni fattar - den här bloggen bjuder inte på några stora äventyr. Tränar på gym ibland btw.
Mina bästa 15 kilometer
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
Dagens Vinterspring i Hova gav skäl för namnet. Det var snö i luften och snö på marken och jag gjorde vad jag kunde för att hålla mig till min plan - att springa de 15 kilometerna på en tid runt 1.25. Det gick bra. Lite bättre till och med!
För när jag kom i mål visade klockan på 1.16:05. Mitt första lopp på den distansen, så jag lägger till det som ett av mina personbästa. Tror inte jag sprungit så fort, så länge, på nått träningspass heller... Men åter till loppet. Vi startade vid Movallens idrottsplats i Hova och sprang på en fem kilometer lång bana som mestadels bestod av oplogad snöig grusväg. Där fanns en del uppförsbackar och i dessa kände jag att min backträning hade gjort nytta. Kunde stå på där i samma fart som på övriga banan och då tog jag in på mina medlöpare. Sista kilometern blev avgörande mellan mig och mannen som kom tvåa på 15k (Lasse Björnfot). I de två sista backarna tryckte jag på lite extra, efter att vi hade sprungit ihop och pratat i ett par kilometer, och ryckte ifrån honom med nån minut eller så.
I mål kom jag med en puls på 175bpm (snitt 161bpm på hela loppet) och jag var ganska trött då - men långt ifrån lika trött som jag var i Karlsborg för två veckor sedan. Fick tillfälle att tala med Lasse efter loppet. Han var några år äldre än mig och för ganska många år sedan hade han sprungit halvmaror på tider runt 1.12, maraton runt 2.30 och milen på cirka 34 minuter. Skojade med honom och sa att jag nu ska lägga till på mitt löpar-cv att jag lyckats med att springa ifrån en sådan löpar-atlet...
Lite kaxig rubrik, eller? Men faktum är att detta var mitt minst ansträngande lopp någonsin, samtidigt som det var det snabbaste Göteborgsvarvet jag gjort. Och det här säger jag inte för att skryta på nått sätt. För jag fick också med mig en väldig tråkig erfarenhet - jag hade en sån där dag då jag inte kunde ge allt... Det är inte kul när man redan kvällen innan känner att det är något fel i kroppen. Gick och la mig med en orolig mage, huvudvärk och lätt illamående. Kroppen gjorde ont och signalerade influensaliknande symtom. Kinderna blossade å kändes svullna och ögonen brände. Jag var trött, förbaskat trött, både mentalt och fysiskt. Efter nattens sömn kändes det lite bättre - men långtifrån bra. Huvudet var tungt och hela jag var seg som knäck. Tankar om att ställa in kom - men jag avfärdade dessa dumheter snabbt. Men jag blev tveksam igen... Var det halsont jag kände? Dottern hade ju precis varit sjuk med halsont och hosta. Hade jag blivit smitt...
Så gav vi oss ut då, jag och Selma under den blå himlen och med solen som sällskap - fast beslutna om att genomföra en löpträning med riktigt låg puls. Det var alltså löpträning på gång - en löpträning med mycket gång... Morgonen hade hunnit bli förmiddag då vi tog en kilometerlång promenad bort till järnvägsbanken mot Våmb. Där startade jag pulsklockan och pulsvarningen var inställd på att larma när pulsen gick över 110 slag per minut. Vi skulle ta oss fram fem kilometer i lätt uppförsbacke och sedan vända och få nedförsbacke tillbaka. Började att gå i ganska rask takt, och där det gick fick Selma gå okopplad. Det var en del andra ute å gick och cyklade, så jag fick hålla Selma kopplad en hel del. Selma kämpade på där bakom - men oftast framför... Rask takt och uppförsbacke som sagt - så pulsen gick över 110 snabbt, redan vid halvsnabb gång. Då var det bara att lugna sig och låta pulsen sjunka. Det blev lite mer promenerande än vad jag hade räknat med. Några korta jogg...
Innan jag berättar om loppet, en liten reflektion... Brukar ibland tänka runt den där lilla bubblan som många av oss löparnördar lever i, som är en stor del av vår värld och verklighet. Om alla orsaker som driver oss till löpning, om fokuseringen till hur fort man kan springa en mil eller två - och hur lite det egentligen betyder för alla andra i världen utanför. Om jag springer en mil på en timma, vem bryr sig? Förmodligen ingen annan än just vi löparnördar. Jorden lär snurra på som vanligt, oavsett om jag (eller du) tycker att vi gör "stordåd" i löpspåret. Du som läser detta inlägg har kanske ändå ett visst intresse för löpning. Härligt i så fall! Själv tycker jag jättemycket om att springa och snacka löpning med den som är intresserad (oftast blir det med någon annan som gillar att springa), men försöker att inte påtvinga andra mina löphistorier, om tempon, puls, rekord etc. Bara om de själva tar upp ämnet och vill. Men här i bloggen och på Instagram brukar jag dela med mi...
Kommentarer
Skicka en kommentar