Startade loppet som man och kom i mål som kvinna...

Fredagen den 29 juni 2018: Det här var dagen som jag hade väntat på och tränat inför sedan 50 dagar tillbaka då jag bestämde mig för att sikta på Midnattsloppet i Kvänum. Min förhoppning var att jag trots min orkeslöshet skulle kunna träna mig till att springa på en bra tid, och kanske så bra att jag skulle hamna på pallen... Men nu när dagen var här så kändes inget självklart...

Tänk om rubriken här ovan hade blivit: VINST i Midnattsloppet! Det hade den i och för sig kunnat bli men jag tyckte den här blev roligare, eller vad tycker du? Allt kan tolkas på olika sätt men du förstår om du läser vidare. ;)

Fredagen var för övrigt en riktigt hektisk dag för min del. Den började tidigt då jag var uppe och förberedde mig för en färd till Trollhättan där min motorcykel skulle servas. Efter en stabil frukost satte jag mig vid niotiden på hojen och rullade iväg västerut. Solen lyste från en klarblå himmel men det blåste rejält. Som väl är kör jag en stadig hoj men det känns ändå som om man själv far fram å tillbaka och hit å dit på hojen. Just på den här modellen (en BMW R1200 GS Adventure) sitter man rätt högt, så det känns i kroppen när vindarna tar i. Det kan vara lite småläskigt emellanåt.

I Trollhättan lämnade jag in hojen till Bike vid elvatiden, bytte om till bekvämare kläder och tog en lång promenad under tiden den skulle servas. Jag bodde i Trollhättan mellan 1984-86 och tycker det är roligt att komma tillbaka till stan ibland å strosa omkring där. Det är en riktigt fin stad - speciellt runt älven och i slussområdet. För att inte tala om höjderna upp mot Strömslund. Fantastisk utsikt därifrån. Såg inte hur vackert det var där, då jag bodde och jobbade i stan. Här får ni ett litet bildsvep från Trollis.

Göta älv och den centralt belägna klaffbron

Räkmacka på Slusscafèet

Rysskranen uppfördes 1922 då NOHAB just fått in en order på 1.000 lokomotiv från det nybildade Sovjetunionen. Kranen hade en lyftkapacitet på mer än 80 ton och med den kunde man lasta loken på fartyg för vidare transport till Sovjet (spårbredden på den ryska järnvägen var bredare än de svenska). Mellan juni 1922 till december 1924 lastades 395 lok med kranen.

Läs mer om denna BMW F700GS här nedan

Strax innan klockan slog fyra fick jag veta att min hoj inte var klar, så jag fick en lånehoj att åka hem på (se bilden ovan). Den var ännu värre att köra med i blåsten, så det blev på lugna, fina småvägar hem. Jag kände verkligen att den här dagen hade tagit på krafterna, dels av att jag varit ute och vandrat länge i solen, men också  av ansträngningen och koncentrationen som ska till då man framför en motorcykel under jobbiga förhållanden. Dessutom hade jag knappt druckit något på hela dagen - och bara en räkmacka, Cola, glass och kaffe var väl kanske inte den allra bästa uppladdningen inför ett eventuellt lopp på kvällen. När jag kom hem satte jag mig ner i soffan och funderade på hur jag skulle göra med löpningen i Kvänum...

Det var många tankar som for genom huvudet. Jag var trött, hungrig, törstig och omotiverad. Men jag behövde komma ut och träna på kvällen, så varför inte göra det tillsammans med andra löpare. Beslutet togs i sista stund och jag kastade mig i bilen och for iväg mot Vara-slätta. Det var gött att köra bil för där kändes inga jobbiga sidvindar av. Bilen hade också servats under dagen och den svepte fram på vägen som en svalkande sommarvind. Kom fram till parkeringen i Oltorp (i utkanten av Kvänum) strax före åtta och efteranmälde mig med två minuters marginal innan anmälan stängde. Svettigt!

Bytte snabbt om, värmde upp en kort stund men hade bestämt mig för att ta det lugnt i loppet. När varken formen eller orken är som vanligt får man helt enkelt tänka om. Jag vet vad jag kan i normala fall - men nu när det inte är normalt så är det bara att göra det bästa av situationen. Jag behöver inte bevisa något för mig själv eller för någon annan. Att vara i närheten av pallen i min åldersklass fanns inte i min hjärna längre. Mitt enda hopp var att vi bara skulle vara tre deltagare där i så fall. Startskottet gick exakt halv nio och jag stod längst bak i startledet. En viktig signal för att säga till mig själv "att nu tar vi det lugnt". Hittade ganska snabbt ett lagom tempo (strax över fem minuter per kilometer) och höll mig däromkring. Tänkte att den här gången skulle jag inte köra slut på mig, men jag ville springa/jogga hela vägen.

Det gick fint. De enda gångerna som jag gick var vid vätskekontrollen efter tre och åtta kilometer. Visst var jag trött och visst var det jobbigt men jag sprang för övrigt hela tiden. Bara det var en stor personlig framgång. På småstigarna i skogen gick det lite långsammare men det var inget som stressade mig - inte denna kväll. Synd bara att inte pulsmätaren fungerade. Det hade varit intressant att i efterhand se hur pulsen låg till under loppet. Men min upplevda ansträngning på den 20-gradiga Borgskalan hamnade på 16 ("ansträngande", på gränsen till "mycket ansträngande"). Sprang denna "Kvänums-mil" på 51:19. Klart godkänt, tycker jag och är nöjd!

Mycket folk på Oltorp. Midnattsloppet i Kvänum firade 30 år.

Men det var efter loppet som den riktiga underhållningen började. Kvänums IF kan verkligen bjuda på många garv när man är inne på det här med prisutdelningar. Ni minns förra årets fadäs, va? Herrarna som var i toppen i min klass (M55) var i en division för sig. Trean hade sprungit milen på 42 minuter - och den tiden hade jag inte ens klarat om jag så hade varit i min bästa form. Män och kvinnor ropades upp  till höger och vänster i fel klasser om vartannat så när damernas bästa 55-åring skulle koras blev jag inte speciellt förvånad över att det var MITT NAMN som ropades upp... Hahaha, jag sa till speakern att han kunde kalla mig Jane så skulle jag kliva upp på pallen och hämta priset. Tänk er själva, att få starta ett lopp som man och komma i mål som kvinna! Underbart!!!

Men så blev det naturligtvis inte, och arrangören lyckades nog få ordning på allt till slut. De hade nog ganska kul åt det hela de med... Eftersom man firade Midnattsloppet 30 år så var det extra mycket prispengar i potten. Utöver dessa pengar lottade man ut tio vinster på ettusen riksdaler vardera bland övriga deltagare. Döm om min förvåning då mitt startnummer ropades ut som nummer tre. Jag som aldrig vinner något på lotteri! En riktigt rolig överraskning och ett fint bidrag till servicekostnaden på hojen.

Min första tanke var att sticka därifrån snabbt innan någon kanske skulle komma på att jag fått vinsten felaktigt (eller nått), men jag gjorde inte det. Det var så kul att vara kvar för att se övriga vinnare som glatt fick gå fram och hämta sina vinster. Ja, vilken kväll det blev. Solen sjönk sakta ner över slätten och ljuset var helt magiskt. På vägen hem möttes jag av månens uppgång över Billingen. Så häftigt! Tack Kvänums IF för en riktigt trevlig kväll. Ni är härmed förlåtna (med råge) för förra årets misstag... ;) :)

Cash is king!