Långlöpning och fotboll
Har just sett en riktig nagelbitare på teve... Sverige mot Italien i playoff till fotbolls-VM. Och Sverige vann kampen! Efter 0-0 i Milano är Sverige, tack vare 1-0 hemma i fredags, klara för VM i Ryssland 2018. Helt otroligt! Italien missar VM för första gången på 60 år. Men nu struntar vi i fotbollen.
Här har det varit en fantastiskt fin dag i dag. Lite kylslaget, klarblå himmel och en lågt stående sol som gett långa, långa skuggor. I samband med att jag besökte min mor i Tibro så dök det upp ett tillfälle att få springa långpass i Rankås-skogarna. Tog Breviksvägen österut och följde den tills jag nådde vägen mot Götarshemmet. Den sträckan är drygt sex kilometer och de första 5,5 kilometerna bjöd på en höjdökning från 119 m.ö.h. till 191.
Men kroppen svarade bra och det kändes inte alls jobbigt att springa i 5:30-tempo här. Grusvägen mot Götarshemmet hade jag inte besökt på länge - så jag fick stanna till i en korsning och kolla kartan så att vägen till vänster inte var en återvändsgränd efter några kilometer. Men det var den inte så jag tog den. Och efter inte alltför lång tid var jag inom Rankås fritidsområde. Nog hade jag haft det fint hela vägen men när jag kom ut på ett kalhygge, där solen flödade och jag hade fri sikt ända till Billingen ett par mil bort, då njöt jag av upplevelsen i fulla drag.
Det var en del nedför de sista kilometerna och det var skönt. Den allra sista kilometern tryckte jag på lite extra, utan att för den skull ta i så jag blev trött. Jag gör så ibland, för en snabb sista kilometer brukar betyda att jag har tränat rätt - att det finns krafter kvar trots en ganska lång kraftansträngning.
Här har det varit en fantastiskt fin dag i dag. Lite kylslaget, klarblå himmel och en lågt stående sol som gett långa, långa skuggor. I samband med att jag besökte min mor i Tibro så dök det upp ett tillfälle att få springa långpass i Rankås-skogarna. Tog Breviksvägen österut och följde den tills jag nådde vägen mot Götarshemmet. Den sträckan är drygt sex kilometer och de första 5,5 kilometerna bjöd på en höjdökning från 119 m.ö.h. till 191.
Men kroppen svarade bra och det kändes inte alls jobbigt att springa i 5:30-tempo här. Grusvägen mot Götarshemmet hade jag inte besökt på länge - så jag fick stanna till i en korsning och kolla kartan så att vägen till vänster inte var en återvändsgränd efter några kilometer. Men det var den inte så jag tog den. Och efter inte alltför lång tid var jag inom Rankås fritidsområde. Nog hade jag haft det fint hela vägen men när jag kom ut på ett kalhygge, där solen flödade och jag hade fri sikt ända till Billingen ett par mil bort, då njöt jag av upplevelsen i fulla drag.
Det var en del nedför de sista kilometerna och det var skönt. Den allra sista kilometern tryckte jag på lite extra, utan att för den skull ta i så jag blev trött. Jag gör så ibland, för en snabb sista kilometer brukar betyda att jag har tränat rätt - att det finns krafter kvar trots en ganska lång kraftansträngning.
 |
| Grusvägen mot Götarshemmet |
Kommentarer
Skicka en kommentar