Med lätt ångest nådde jag ett livsmål...

Det finns en brant gångväg uppför Billingen i Skövde, som i folkmun kallas för Strupen. Här ordnar IFK Skövde en tävling varje år - "Strupen upp" - som är ett "icke sanktionerat lopp" vars distans är 1.320 meter och innehåller hela 132 höjdmeter. Det är en rejäl utmaning och banrekordet är 5:19 (4:02-tempo), vilket är helt sanslöst snabbt i denna tunga backe. Själv har jag aldrig sprungit loppet men i går kväll skulle jag anta min alldeles egna utmaning i Strupen. Följ med nu på en häpnadsväckande lång berättelse om en dryg kilometers löpning...

Loppet "Strupen upp" börjar en bit före backen och avslutas med löpning en bit efter den mesta lutningen är över. Snittlutningen är 10 procent. Från det att själva backen börjar till dess man uppfattar att den slutar uppe på berget är det ca 1.200 meter. Det ger en medellutning på 12.7 procent. Ju längre upp man kommer desto tröttare blir man (av naturliga skäl). Samtidigt som man bara blir tröttare och tröttare ju högre upp man kommer så bjuds det på allt hårdare motstånd. Den blir helt enkelt brantare ju längre upp i backen man kommer - och det gör den extra jobbig. Efter nästan 1.100 meter i loppet, nås ett parti om ca 100 meter. Detta är den egentliga Strupen. Här ligger lutningen på drygt 17 procent, och har man då sprungit hela vägen dit så lovar jag att det känns i kroppen just här och sista biten upp.

Jag brukar få en lätt ångest inför ett träningspass i Strupen. Därför föredrar jag att bestämma mig för träning där precis innan det är dags att ge sig ut. Så gjordes i går, och då var det bara under de tre kilometerna av uppvärmning som ångesten infann sig. Det är lätt att förivra sig i början av backen, innan man har hunnit bli riktigt trött. Tar man i för mycket i början då tar man lätt slut en bit upp. Kan bli svårt att komma igen efter det. Men med träning, träning, träning och åter träning, så lär man sig så småningom hur krafterna ska disponeras. Första gången klarade jag av ca 600 meter innan jag tog slut och var tvungen att gå. Jag var för otränad och alldeles för optimistisk. Sprang för fort helt enkelt.

För ett år sedan klarade jag av några få meter över kilometern innan jag fick ge upp och gå. Och nu, ett år senare, var det alltså dags att göra ett nytt försök att springa hela vägen upp - hemska 1.320 meter väntade i mörkret. Men hur skulle det gå? Pannlampan gick på helljus shortsen satt utanpå tightsen (för första gången) och jag var någorlunda mentalt förberedd.

Tänkte börja med samma tempo som på uppvärmningen, ungefär 6:05-6:15-tempo. Efter 300 meter låg tempot runt 5:50 - men det kändes okej och inte alltför snabbt. Efter ungefär 700 meter kände jag att tröttheten började att sätta in ordentligt, och då kom tankarna om att inte ens kilometern skulle nås innan det var dags att kapitulera. Men jag lugnade mig, tog mig vidare och lyckades passera den magiska punkten (platsen för mitt tidigare distansrekord i Strupen upp) och vidare  genom hårnålskurvan till själva Strupen - den riktiga ni vet, där lutningen är drygt 17 procent...

Nu lät jag verkligen som ett riktigt gammalt ånglok. Stönade och stånkade! Jösses vad slut jag var. Ingen fara med benen eller så, men flåset... Puh. Lyckades ta mig förbi den värsta delen och nu var det bara den där sista, korta knycken längst upp som skulle övervinnas. Jag vill inte påstå att det gick på ren vilja - för jag ville verkligen stanna och ge upp där och då. Det var KÄNSLAN i kropp och själ som gav mig energi och fick mig att lyckas sista biten! När det planade ut på asfalten där uppe, så kunde jag trycka på lite mer fram till klockan sa att jag nått 1.320 meter. Pulsen var nära mitt max, och lyckan var total då Strupen besegrats. Ett personbästa i löputhållighet Men ett livsmål? Hahaha, nja... Men definitivt ett mål vad gäller min löpning.

Att jag har lyckats jogga hela vägen upp är ett ett bra delmål och på den här vägen ska jag fortsätta. Inte jaga tiden utan hitta formeln för att klara löpningen hela sträckan. Tiden kommer att ge sig per automatik. Pulsträning kanske? Tempo i form av intervaller, etcetera.  Kanske vågar jag delta i tävlingen om ett par tre år eller så? Är det någon som undrar över tiden? Tangerade i stort sett mitt personbästa i Strupen. Förra gången måste jag ha sprungit ganska snabbt fram till drygt 1.000 meter (sen fick jag ju gå en bit innan jag orkade jogga upp sista biten). DÅ fick jag 8:46,1. Gårdagens löpning gav tiden 8:46,6. Retligt nära ett personbästa. Riktigt retligt! Det var nog shortsen som sinkade mig, så nästa gång blir det inget alls över tightsen... :) ;)


En bild på Strupen åt fel håll, tagen tidigare i veckan. När jag hade kommit förbi krönet från andra hållet, var jag som tröttast, men hade också på känn att jag skulle klara löpningen hela vägen upp.


BONUSBILDER: Från lördagskvällens "Stad i ljus" i Skövde.

Isskulptur. Någon såg en kvinna, en annan en drake...

Rådhusgatan och Hertig Johans torg

Isskulptur som smälte. Oh, reindeer...

Rådhusgatan mot Sandtorget

Skövdes skyddshelgon, S:a Elin, i ett hjärta av is

Avslutar med en bild över hela Skövde city i ljus. Bilden togs ett par minuter efter att jag besegrat Strupen.

Kommentarer

Populära inlägg

Träningen flyter på

Ångestfyllda SLA-loppet

Långlöpning i Tibro