En fantastisk förmiddag på Kullaberg

Alla helgons dag är en dag för att hedra och minnas våra nära och kära som inte längre finns med oss. Men för nära 1.700 löpare var det också en dag med en tuff utmaning på Kullaberg. Jag var en av dem - och även om mitt mål enbart var att överleva "Dödens zon" och klara hela banan på mindre än maxtiden fyra timmar, så blev det en sekundjakt på slutet...

På vägen till Skåne i fredags stannande jag till vid fars grav och la dit en krans och tände ett ljus. Alla helgons dag är en fin högtid där ljusen på våra begravningsplatser brukar lysa i tusental. Jag tycker det är oerhört vackert och även om jag tänker på min far i stort sett varje dag så blir ändå den här dagen något speciellt. Jag har absolut inget emot Halloween. Vill man "spöka" på ett snällt sätt, festa och ha lite trevligt så är det helt okej, tycker jag. Men Halloween ska absolut inte förknippas med Alla helgons dag och inte heller firas då. Alla helgons dag är verkligen till för att minnas och hedra de döda.

Ett snällt spöke fångat på bild på Billingen tidigare i veckan...

Just denna Alla helgons dag hade jag även Kullamannen Trail på Kullaberg i Skåne i mina tankar. Dödens zon hette loppet - en nätt liten runda på 21 kilometer. Inget vanligt traillopp heller, utan ett lopp som bjöd på storslagen natur och ett helt underbart landskap med utmanande terräng och några otroligt branta stigningar med totalt 1.000 höjdmeter sammanlagt. En rejäl utmaning med andra ord!

Mitt enda mål i loppet var som sagt att ta mig runt. Det målet passade mig perfekt den här hösten, som mest bestått av eländes elände. Bara ta det lugnt och se till att jag skulle klara av det på mindre än fyra timmar. Trots min avslappnade inställning pirrade det ganska rejält i magen timmarna innan starten 08:40. Och så värst mycket frukost fick jag inte i mig på morgonen heller. Men vad gjorde det? Jag hade ju ätit en jättegod vietnamesisk sallad kvällen innan - det hade jag aldrig ätit förr... Hur dum får man vara egentligen?! Äta oprövad mat timmarna innan ett lopp. Magen var orolig hela natten. Det blev flera toalettbesök på morgonen innan den 45 minuter långa bilfärden till Mölle tog vid. Magen bubblade betänkligt och toalettbesöket vid starten blev inte roligt det heller.

En bild från hamnen i Mölle som vittnar om att Skåne inte bara är platt...

Minuterna före start

Bannade mig själv men det var bara att gilla läget. Vi skulle ju springa i skogen... Ja, ni fattar. Tävlingsledningen hade dagarna innan varnat för vädret, men vi som sprang loppet på morgonen och förmiddagen hade tur. Jag måste nog säga att det var perfekta väderförhållanden. Grådisigt, uppehåll och inte nån vind att tala om. Men det hade regnat på natten och tidiga morgonen så det var lerigt och halt på sina ställen - det blev en utmaning som faktiskt var riktigt rolig. Jag tog mig med viss möda runt Kullabergs dramatiska natur och magen höll sig lugn hela loppet. De nyinköpta trailskorna gjorde verkligen sitt jobb - men jag blev lite besviken när jag såg att de hade gått sönder på ett ställe. I övrigt superbra grepp i leriga upp- och nedförsbackar och klippor.

En reva på högersidan av vänsterskon vittnar om att det var ett tufft lopp ;)

Jag hade ingen koll på tiden förrän jag kom in i Mölle. Visst, jag hade kollat en gång när jag sprungit en dryg mil. Då visade klockan på 1.43 (!) Ungefär samtidigt som första man sprang i mål i "Döden". Om jag skulle gissat min tid på väg in i Mölle så hade jag trott att den låg runt 3.15 ungefär. Jag blev jätteförvånad när jag såg att pulsklockan visade på 2.55 en knapp kilometer före mål. Nu blev det plötsligt intressant att fixa loppet under 3 timmar. Men skulle det gå?

På trötta ben ökade jag tempot med hamnen och målet i sikte. Sneglade på klockan, tittade mot målet igen. Skulle jag fixa det? Kom in i ett parti där målet inte syntes. Jag var ärligt talat väldigt tveksam och kroppen var trött och benen kunde inte leverera speciellt mycket. Fick tankar om min passering vid Kullens fyr. Där tog jag det lugnt. Åt och drack. Tog några bilder. En selfie, en selfie till. Njöt av utsikten, sms:ade och sen lunkade jag lugnt vidare. Precis så som jag ville ha det i loppet! Men skulle nu detta ställa till det i mitt hastigt nyuppkomna mål? "Nä, det går inte", tänkte jag. "Eller kanske? Äsch, tiden kvittar men det vore kul..." När det var ett par hundra meter kvar hade jag kontakt med målet och koll på tiden. Då visste jag att jag skulle fixa det, bara jag behöll tempot. Korsade mållinjen och min klocka stannade på 2.59:29. Tiden i loppet blev 2.59:31. Vilken överraskning!!!

Det var inte bara jag som tog en paus vid Kullens fyr, längst ut på Kullaberg

Det blev en sefie vid Kullens fyr innan jag gav mig nedför en brutalt brant backe. Sist jag var här gick jag på kryckor. Då kunde jag inte ta mig ner för den backen...

Måste säga att jag gärna återkommer till Kullamannen Trail igen. Så imponerad av hela arrangemanget och naturen. Och just nu känner jag att jag verkligen gillar den här formen av motion/tävling. Jag är långtifrån att behärska det men det är kul! Och speciellt imponerad är jag av de som sprang Ultra-loppet. Tre varv på samma bana som jag sprang. Några kända Skövdeprofiler var där; Sofia Smedman och Rasmus Persson. Båda gjorde helt otroliga lopp (Sofia på 8.04:02 = plats 4 och Rasmus på 7.07:53 = plats 6) i Ultra. Det är svårt att fatta att man kan ta sig fram så snabbt, så långt, på en sån bana. Hatten av!

Race report från Dödens zon

I min race report får ni veta mer om det som jag tyckte var det mest besvärliga partiet