Om att ge allt i ett lopp
"Har man krafter kvar för en spurt i slutet då har man inte gett allt i loppet!" Den kommentaren fick jag höra efter SLA-loppet, och den var inte alls illa ment och sas med glimten i ögat, men den fick mig att reflektera lite över min syn på detta...
Fast först vill jag berätta att jag var ute på en tur på rullskidorna i måndags och en löptur på berget i tisdags. Rullskideturen stakades igenom samma sträcka som senast. Jag hann köra mina fem kilometer ganska lagom innan det blev mörkt. På den första delen fokuserade jag mycket på tekniken i stakningen. Att spänna bålen och ta den mesta kraften därifrån var i fokus. Jag var nog på rätt spår för det kändes av i magmusklerna efteråt. Tänk, jag tycker att det här med rullskidåkning är så himla kul. Det blir roligare och roligare för varje gång.
I går blev det ytterligare ett träningspass - den här gången helt kravlös löpning. Jag hade skickat ut ett sms till alla i vår löpgrupp men det blev tyvärr ingen större uppslutning. Anna mötte upp i alla fall och vi fick till en bra runda tillsammans. Den gick på varierande stigar och spår på Billingens fritidsområde. Vi summerade åtta kilometers löpning. Kändes väldigt bra!
Så var det då det här med kommentaren om spurten... Är det verkligen så som sas? Att man inte gett allt i ett lopp om man orkar att spurta i slutet? Nja, jag tror att det där är högst individuellt. En del människor har verkligen viljan och förmågan att ge järnet och ta ut sig från första steget till det sista i en löptävling. De ligger så nära sitt max under ett helt lopp att dom helt enkelt inte har orken kvar att använda sitt absoluta max i slutet av loppet. Pulsen ligger kanske runt 95-100 procent av sitt maximala och är man inte helt slut när mållinjen närmar sig så känner man säkert att man inte gett allt. Själv trivs jag bäst med att ligga på en behaglig ansträngning hyfsat nära min gräns till vad jag orkar. Och då har jag en del krafter kvar att öka tempot i slutet av loppet. DÅ kan jag plåga mig ett tag. I SLA-loppet t ex fick jag en medelpuls på 89 procent av max och den låg precis under min mjölksyranivå (förutom i slutet av loppet då den låg en bit över 90 procent och på en nivå då mjölksyran/laktatnivån låg över 4 millimol).
Min upplevelse av "ett behagligt ansträngande lopp" är runt 17 - 18 på Borgskalan. Det fixar jag oftast i nån mil eller så. Jag kämpar verkligen då och hjärnan får ideligen jobba bort tankarna om att börja gå. Det är grymt ansträngande men inte mer än att jag klarar av det ett tag som sagt. Går jag över till 19 eller 20 på Borgskalan under löpningen justerar jag direkt tillbaka till 17 eller 18. Det känns väldigt tydligt var gränsen är. I slutet av ett lopp kan jag växla över till 19/20 och köra på där. Ibland med en kilometer eller två kvar av loppet. Ibland bara några hundra meter innan mål. Så har jag sprungit mina lopp i år och jag känner mig hemma i det. Det händer att det blir bakslag men för det mesta har jag haft framgång i detta. I Oslo sprang jag på 19/20 under de två sista kilometerna, i Stockholm på sista kilometern. Jag kan säga att jag var helt slut direkt efter målgång vid dessa två tillfällen. Framtida intervallträningar, liksom långpassen i lägre farter, kommer säkert att fortsätta lära mig hålla högre fart med samma ansträngning. Kanske det även kommer att lära mig att ligga på 19/20 på Borgskalan längre sträckor också? Kanske hela lopp? Vem vet? ;)
När vi ändå talar fart så blev det ett par nya löpskor i dag. Jag var på Löplabbet i Göteborg och provade ut ett par racingskor. Har aldrig sprungit med sådana förr så det här blir en helt ny upplevelse. Testade tre olika och valet föll till slut på ett par dämpade Asics Gel-Noosa Tri 10 som jag tänkte använda vid lite snabbare träningspass och på motionslopp/tävlingar framöver. Jag valde mellan dessa och ett par andra superlätta men valet föll på dessa till slut. Orsaken var att dämpningen var bättre i dessa och att övergången från mina nuvarande träningsskor inte blir så stor. Varje sko är 25 gram lättare än mina nuvarande Asics GT 2000 3. Inte så mycket men det kanske kan göra nån sekund i skillnad... Funkar skorna bra så kommer jag nog att överväga ett par ännu lättare nästa gång. Det var rea på de skor jag testade så jag fick det här paret för halva priset - 700 kronor. Lagom pris tyckte jag och slog till. Nu får vi se vad detta kan göra för mina framtida snabba löpningar...
Fast först vill jag berätta att jag var ute på en tur på rullskidorna i måndags och en löptur på berget i tisdags. Rullskideturen stakades igenom samma sträcka som senast. Jag hann köra mina fem kilometer ganska lagom innan det blev mörkt. På den första delen fokuserade jag mycket på tekniken i stakningen. Att spänna bålen och ta den mesta kraften därifrån var i fokus. Jag var nog på rätt spår för det kändes av i magmusklerna efteråt. Tänk, jag tycker att det här med rullskidåkning är så himla kul. Det blir roligare och roligare för varje gång.
I går blev det ytterligare ett träningspass - den här gången helt kravlös löpning. Jag hade skickat ut ett sms till alla i vår löpgrupp men det blev tyvärr ingen större uppslutning. Anna mötte upp i alla fall och vi fick till en bra runda tillsammans. Den gick på varierande stigar och spår på Billingens fritidsområde. Vi summerade åtta kilometers löpning. Kändes väldigt bra!
Så var det då det här med kommentaren om spurten... Är det verkligen så som sas? Att man inte gett allt i ett lopp om man orkar att spurta i slutet? Nja, jag tror att det där är högst individuellt. En del människor har verkligen viljan och förmågan att ge järnet och ta ut sig från första steget till det sista i en löptävling. De ligger så nära sitt max under ett helt lopp att dom helt enkelt inte har orken kvar att använda sitt absoluta max i slutet av loppet. Pulsen ligger kanske runt 95-100 procent av sitt maximala och är man inte helt slut när mållinjen närmar sig så känner man säkert att man inte gett allt. Själv trivs jag bäst med att ligga på en behaglig ansträngning hyfsat nära min gräns till vad jag orkar. Och då har jag en del krafter kvar att öka tempot i slutet av loppet. DÅ kan jag plåga mig ett tag. I SLA-loppet t ex fick jag en medelpuls på 89 procent av max och den låg precis under min mjölksyranivå (förutom i slutet av loppet då den låg en bit över 90 procent och på en nivå då mjölksyran/laktatnivån låg över 4 millimol).
Min upplevelse av "ett behagligt ansträngande lopp" är runt 17 - 18 på Borgskalan. Det fixar jag oftast i nån mil eller så. Jag kämpar verkligen då och hjärnan får ideligen jobba bort tankarna om att börja gå. Det är grymt ansträngande men inte mer än att jag klarar av det ett tag som sagt. Går jag över till 19 eller 20 på Borgskalan under löpningen justerar jag direkt tillbaka till 17 eller 18. Det känns väldigt tydligt var gränsen är. I slutet av ett lopp kan jag växla över till 19/20 och köra på där. Ibland med en kilometer eller två kvar av loppet. Ibland bara några hundra meter innan mål. Så har jag sprungit mina lopp i år och jag känner mig hemma i det. Det händer att det blir bakslag men för det mesta har jag haft framgång i detta. I Oslo sprang jag på 19/20 under de två sista kilometerna, i Stockholm på sista kilometern. Jag kan säga att jag var helt slut direkt efter målgång vid dessa två tillfällen. Framtida intervallträningar, liksom långpassen i lägre farter, kommer säkert att fortsätta lära mig hålla högre fart med samma ansträngning. Kanske det även kommer att lära mig att ligga på 19/20 på Borgskalan längre sträckor också? Kanske hela lopp? Vem vet? ;)
När vi ändå talar fart så blev det ett par nya löpskor i dag. Jag var på Löplabbet i Göteborg och provade ut ett par racingskor. Har aldrig sprungit med sådana förr så det här blir en helt ny upplevelse. Testade tre olika och valet föll till slut på ett par dämpade Asics Gel-Noosa Tri 10 som jag tänkte använda vid lite snabbare träningspass och på motionslopp/tävlingar framöver. Jag valde mellan dessa och ett par andra superlätta men valet föll på dessa till slut. Orsaken var att dämpningen var bättre i dessa och att övergången från mina nuvarande träningsskor inte blir så stor. Varje sko är 25 gram lättare än mina nuvarande Asics GT 2000 3. Inte så mycket men det kanske kan göra nån sekund i skillnad... Funkar skorna bra så kommer jag nog att överväga ett par ännu lättare nästa gång. Det var rea på de skor jag testade så jag fick det här paret för halva priset - 700 kronor. Lagom pris tyckte jag och slog till. Nu får vi se vad detta kan göra för mina framtida snabba löpningar...
För mina FunBeat-vänner:
 |
| Nya dojor i originallåda |
DAGENS BLOGGTIPS!
Fettförbränning och fett som bränsle
Fettförbränning och fett som bränsle
Meget fint med tävlingsskor! Då lutar det åt sub40 på Hässelbyloppet! Snabb bana, snabba skor.
SvaraRaderaBtw, kommer inte åt dina funbeatregistreringar...
Du är rolig du, Kulan. Sub40 på milen är långt ifrån möjligt för mig. Det kan varken en snabb bana eller "snabba skor" ändra på. Har jag en riktigt bra dag så k a n s k e jag kan landa på 42/43 minuter nånting... FunBeat är bara synlig för FunBeat-vänner. #Notera
Radera