Nytt personbästa på halvmaran...
Jag kände mig trött och hängig under hela fredagen. Hade vilat mig från all träning sen tisdagen - men kände mig inte ett dugg piggare för det. Var därför ytterst tveksam om jag skulle ställa upp i Läckövarvet, som jag hade tänkt, eller inte. Jag bestämde mig till slut för att åtminstone åka till Kållandsö och ta beslut där.
På vägen dit gjorde jag en förberedande repris från Wings for Life World Run i Kalmar: Köpte en liten kopp svart kaffe och en stor kanelbulle. Åt och drack i bilen på väg mot Lidköping och Kållandsö. Det smakade fint. Jag var framme vid fem och hade en timma på mig att anmäla mig. Starten skulle gå klockan 19:00 och efteranmälan var öppen till 18:00. Förutom 21,1k fanns två andra distanser att välja på; 5,1 och 8,55 kilometer. Även om jag hade funderat lite på dessa tidigare på dagen så hade jag slagit dem ur hågen vid det här laget. Det var halvmaran som gällde - annars fick det vara.
Gick runt lite på Hagavallens idrottsplats alldeles utanför byn Otterstad. Tog in av atmosfären och inspirerades av alla löpare som förberedde sig på gräsplanen runt start- och målområdet. Kände efter hur jag mådde och så bestämde jag mig. Jag skulle köra! Betalade, fick min nummerlapp och tärningen var kastad... Bytte om, vilade lite, gick på toaletten och sen direkt ut till starten. Vi var ett rätt så stort gäng kvinnor och män som stod där och väntade på att speakern skulle räkna ner till start. På "noll" bar det av...
Hade en tanke om att jag skulle försöka att hålla mig runt fem-minuters-tempo. Om jag klarade det skulle jag göra en riktigt bra tid. I vilket fall ville jag som vanligt hålla ett tempo som kändes bekvämt och lagom ansträngande för dagen. De två första kilometerna gick i 4:30-tempo och det kändes faktiskt helt okej. Fick bra draghjälp av många snabba löpare omkring mig. Men det var många av dem som var betydligt snabbare och uthålligare än vad jag var så det stora gänget löpare jag hade omgett mig av tunnades snart ut. En del hamnade bakom mig och en hel del framför. Det var ingen som höll mitt tempo där ett tag. Efter fyra fem kilometer hade vi spridits ut ganska ordentligt och jag hade bara några få att ta rygg på - och dom var ca 100 meter framför mig. Så småningom kom jag ifatt en löpare som jag kunde hänga ihop med ett tag. Han var lite äldre och väldigt duktig, så jag fick kämpa för att hänga med. Men det gick bra och vi höll ett tempo på under fem minuter per kilometer.
Banan var ganska kuperad och den gick på både asfaltsvägar och grusvägar. Inga större backar men det var hela tiden korta upp- och nedförslut. Det kändes! Banan beskrivs av många som "ganska krävande och tuff". Får nog hålla med där. Jag försökte tänka mycket på min teknik, och fick korrigera mig flera gånger. Framförallt tänkte jag på att ha en stolt hållning, vara lätt, lätt framåtlutad och inte pendla för mycket med överkroppen i sidled eller springa med för långa steg. Det fanns en del publik utmed banan som hejade och muntrade upp oss på olika sätt vinkade jag till, gav applåder eller en "tummen upp". Det var dom värda - för all uppmuntran var guld värd!
När vi hade nått en mil visade min klocka på strax under 47 minuter. Då hade jag ändå stannat upp vid tre stycken vätskekontroller - vilket jag fortsatte med under resten av loppet. Drack vatten och vilade lite vid varje kontroll (som fanns på var tredje kilometer utmed hela banan - väldigt bra ordnat av arrangören).
Nu hade vi blivit tre löpare som sprang ihop sen ett tag tillbaka. Det var gött! En hade kommit ikapp oss och jag låg sist av oss tre nästan hela tiden. Hade inte krafterna till att dra. Han som hade kommit ikapp oss ökade tempot efter ett tag och försvann iväg på grusvägen strax efter att vi hade passerat Otterstad för andra gången (vid ca 12k). Men jag och den andre löparen hängde fortfarande ihop och han drog det tunga lasset precis framför mig. När vi närmade oss Spiken, ungefär vid fjorton kilometer, märkte jag att det var dags att springa om. Kanske släppte han för att han ville att jag skulle dra ett tag? Kanske var det för att han slog av på tempot på grund av trötthet eller kanske var det för att jag kände mig lite starkare när det var flackt och lite lätt utför emellanåt? Jag sprang förbi honom men han hängde inte på. Jag var nog stark där... ;) Strax före vätskekontrollen vid 15k närmade jag mig löparen som hade dragit ifrån oss vid 12. Ett par snabba löpare sprang förbi mig men det brydde jag mig inte om. Jag höll det tempo som jag kände att jag kunde hålla för tillfället.
Vid vätskan var jag ikapp honom men jag stannade och drack å han fortsatte. Fick förresten en fin tid på 15k - 1.11:11 - vilken femetta, va. Lätt att komma ihåg om inte annat... Det tog inte så lång tid förrän jag var i rygg på honom igen, och då var vi på den leriga grusvägen mellan Spiken och Läckö slott. Kossorna intill tittade förundrat på oss där vi klafsade framåt på den ordentligt leriga och blöta traktorvägen. Ett tag funderade jag på om det var Tjurruset vi sprang. Jag såg inga andra löpare än just han som var precis framför mig. Bakåt tittade jag aldrig under loppet men framåt kunde man ändå se en bra bit just där. Jag tog mig förbi honom i alla fall och fortsatte stadigt i 4:30 - 4:40-tempo ungefär, trots att jag närmade mig 16k. Så fort, så länge, hade jag aldrig sprungit förr. Nu närmade jag mig dessutom några bekantas sommarboende (där delar av min familj också befann sig) och just där ville jag ju naturligtvis verka vara extra stark. Men det var svårt att trycka på nått mer då jag var rätt så trött efter det höga tempot jag haft så här långt i loppet. Jag fick glada tillrop av ett ganska stort gäng som hade samlats när jag passerade dem. "Kom igen Jan!" "Heja, heja" och "Du springer ju åt fel håll" var sånt jag hann att uppfatta. Det var kul! Det gav energi! När jag hade passerat kikade jag på klockan som visade 4:22-tempo och att pulsen var farligt nära 170bpm (då är jag på mjölksyrenivåer). Jag hade tagit i ordentligt och blev vansinnigt trött av tempoökningen förbi dem, så jag var tvungen att slå av på takten ordentligt i slutet av den lilla uppförsbacken som var där. Men då var jag ju utom synhåll från åskådarna förstås...
Nu var jag helt ensam på banan, men när jag vek av framför Läckö slott närmade jag mig en yngre kille som jag såg gick och joggade om vartannat. När jag kom ikapp peppade jag honom; "kom igen, kämpa nu!". Han sa att han var trött men att han skulle försöka hänga på ett tag. Jag svarade (helt ärligt) att jag var rätt så sliten jag med men att jag gärna tog sällskap. Vi sa nästan ingenting efter det. Vi bara flåsade och stönade av trötthet båda två. Tyvärr gav han sig efter några hundra meter. Jag försökte peppa honom igen men han svarade att han inte orkade. Jag fortsatte att mala på men med ungefär tre kilometer kvar var jag tvungen att slå av på takten igen och till och med gå ibland. Jag var rejält sliten nu och hade ingen inspirerande draghjälp av andra löpare. Men de korta gång-partierna gav mig dock en snabb återhämtning för att jag skulle orka hålla ett ganska högt tempo mellan promenaderna. På så vis hamnade jag aldrig så mycket över mitt tänkta fem-tempo per kilometer. Tror det bara hände tre gånger under hela loppet. Jag hade som sagt inte en endaste löpare i sikte, och jag fick helt förlita mig till mitt eget pannben. Det kändes rätt ensamt och det enda som vittnade om att jag sprang ett lopp var några skyltar, vätskekontrollerna, en och annan funktionär och några få åskådare lite här och var. Ett tag funderade jag på om jag var sist i loppet. Hade de andra bakom mig brutit? Men jag tittade aldrig bakåt - bara framåt. Den andra milen gjorde jag på fyrtioåtta och en halv nånting och nu det var bara nån kilometer kvar...
När infarten från Läckövägen mot Hagavallen plötsligt uppenbarade sig visste jag att det inte var långt kvar. Det var en underbar syn... Men till och med då - när jag bara hade några hundra meter kvar att springa - ville hjärnan säga åt mig att jag skulle ge upp - att jag skulle gå! Men nu lyssnade jag inte! Det fanns dessutom inga taktiska skäl till att gå och återhämta sig så nära mål. Det var snart slut på loppet och det var bara att ge vad man hade mot målet. Möttes av applåder och jubel när jag helt ensam sprang in på fotbollsplanen mot den efterlängtade mållinjen. Bröt linjen på tiden 1.41:19! Nytt personbästa på halvmaran. Det trodde jag inte med den känslan jag hade haft innan loppet! Var glad att jag hade tagit beslutet att springa förstås och var väldigt glad över att jag kom runt. Extra glad var jag givetvis för den fina tiden. Och jag kunde konstatera att det var många löpare som kom i mål EFTER mig. Pratade lite med mannen jag sprang förbi strax innan 16k. Han som jag sprang ihop med ett par kilometer ni minns. Och med den unge grabben som gick och joggade vid 17/18k. Vi gratulerade varann, för det var en bedrift av oss alla! När jag cyklade mot familjen och våra bekanta vid Läckö slott mötte jag flera löpare som fortfarande kämpade. Vilka hjältar dom var! Peppade varenda en med glada tillrop och imponerades och gladdes över allas kämpainsatser...
Kan så här efteråt konstatera att jag orkade hålla ett högt tempo längre än vad jag klarade i Kalmar i maj. Framförallt på de sista sex kilometerna. Det var där som jag avgjorde mot mig själv den här gången. Uthållighetsträningen har gett resultat! Och kaffet och kanelbullen icke att förglömma... :)
På vägen dit gjorde jag en förberedande repris från Wings for Life World Run i Kalmar: Köpte en liten kopp svart kaffe och en stor kanelbulle. Åt och drack i bilen på väg mot Lidköping och Kållandsö. Det smakade fint. Jag var framme vid fem och hade en timma på mig att anmäla mig. Starten skulle gå klockan 19:00 och efteranmälan var öppen till 18:00. Förutom 21,1k fanns två andra distanser att välja på; 5,1 och 8,55 kilometer. Även om jag hade funderat lite på dessa tidigare på dagen så hade jag slagit dem ur hågen vid det här laget. Det var halvmaran som gällde - annars fick det vara.
Gick runt lite på Hagavallens idrottsplats alldeles utanför byn Otterstad. Tog in av atmosfären och inspirerades av alla löpare som förberedde sig på gräsplanen runt start- och målområdet. Kände efter hur jag mådde och så bestämde jag mig. Jag skulle köra! Betalade, fick min nummerlapp och tärningen var kastad... Bytte om, vilade lite, gick på toaletten och sen direkt ut till starten. Vi var ett rätt så stort gäng kvinnor och män som stod där och väntade på att speakern skulle räkna ner till start. På "noll" bar det av...
Hade en tanke om att jag skulle försöka att hålla mig runt fem-minuters-tempo. Om jag klarade det skulle jag göra en riktigt bra tid. I vilket fall ville jag som vanligt hålla ett tempo som kändes bekvämt och lagom ansträngande för dagen. De två första kilometerna gick i 4:30-tempo och det kändes faktiskt helt okej. Fick bra draghjälp av många snabba löpare omkring mig. Men det var många av dem som var betydligt snabbare och uthålligare än vad jag var så det stora gänget löpare jag hade omgett mig av tunnades snart ut. En del hamnade bakom mig och en hel del framför. Det var ingen som höll mitt tempo där ett tag. Efter fyra fem kilometer hade vi spridits ut ganska ordentligt och jag hade bara några få att ta rygg på - och dom var ca 100 meter framför mig. Så småningom kom jag ifatt en löpare som jag kunde hänga ihop med ett tag. Han var lite äldre och väldigt duktig, så jag fick kämpa för att hänga med. Men det gick bra och vi höll ett tempo på under fem minuter per kilometer.
Banan var ganska kuperad och den gick på både asfaltsvägar och grusvägar. Inga större backar men det var hela tiden korta upp- och nedförslut. Det kändes! Banan beskrivs av många som "ganska krävande och tuff". Får nog hålla med där. Jag försökte tänka mycket på min teknik, och fick korrigera mig flera gånger. Framförallt tänkte jag på att ha en stolt hållning, vara lätt, lätt framåtlutad och inte pendla för mycket med överkroppen i sidled eller springa med för långa steg. Det fanns en del publik utmed banan som hejade och muntrade upp oss på olika sätt vinkade jag till, gav applåder eller en "tummen upp". Det var dom värda - för all uppmuntran var guld värd!
När vi hade nått en mil visade min klocka på strax under 47 minuter. Då hade jag ändå stannat upp vid tre stycken vätskekontroller - vilket jag fortsatte med under resten av loppet. Drack vatten och vilade lite vid varje kontroll (som fanns på var tredje kilometer utmed hela banan - väldigt bra ordnat av arrangören).
Nu hade vi blivit tre löpare som sprang ihop sen ett tag tillbaka. Det var gött! En hade kommit ikapp oss och jag låg sist av oss tre nästan hela tiden. Hade inte krafterna till att dra. Han som hade kommit ikapp oss ökade tempot efter ett tag och försvann iväg på grusvägen strax efter att vi hade passerat Otterstad för andra gången (vid ca 12k). Men jag och den andre löparen hängde fortfarande ihop och han drog det tunga lasset precis framför mig. När vi närmade oss Spiken, ungefär vid fjorton kilometer, märkte jag att det var dags att springa om. Kanske släppte han för att han ville att jag skulle dra ett tag? Kanske var det för att han slog av på tempot på grund av trötthet eller kanske var det för att jag kände mig lite starkare när det var flackt och lite lätt utför emellanåt? Jag sprang förbi honom men han hängde inte på. Jag var nog stark där... ;) Strax före vätskekontrollen vid 15k närmade jag mig löparen som hade dragit ifrån oss vid 12. Ett par snabba löpare sprang förbi mig men det brydde jag mig inte om. Jag höll det tempo som jag kände att jag kunde hålla för tillfället.
Vid vätskan var jag ikapp honom men jag stannade och drack å han fortsatte. Fick förresten en fin tid på 15k - 1.11:11 - vilken femetta, va. Lätt att komma ihåg om inte annat... Det tog inte så lång tid förrän jag var i rygg på honom igen, och då var vi på den leriga grusvägen mellan Spiken och Läckö slott. Kossorna intill tittade förundrat på oss där vi klafsade framåt på den ordentligt leriga och blöta traktorvägen. Ett tag funderade jag på om det var Tjurruset vi sprang. Jag såg inga andra löpare än just han som var precis framför mig. Bakåt tittade jag aldrig under loppet men framåt kunde man ändå se en bra bit just där. Jag tog mig förbi honom i alla fall och fortsatte stadigt i 4:30 - 4:40-tempo ungefär, trots att jag närmade mig 16k. Så fort, så länge, hade jag aldrig sprungit förr. Nu närmade jag mig dessutom några bekantas sommarboende (där delar av min familj också befann sig) och just där ville jag ju naturligtvis verka vara extra stark. Men det var svårt att trycka på nått mer då jag var rätt så trött efter det höga tempot jag haft så här långt i loppet. Jag fick glada tillrop av ett ganska stort gäng som hade samlats när jag passerade dem. "Kom igen Jan!" "Heja, heja" och "Du springer ju åt fel håll" var sånt jag hann att uppfatta. Det var kul! Det gav energi! När jag hade passerat kikade jag på klockan som visade 4:22-tempo och att pulsen var farligt nära 170bpm (då är jag på mjölksyrenivåer). Jag hade tagit i ordentligt och blev vansinnigt trött av tempoökningen förbi dem, så jag var tvungen att slå av på takten ordentligt i slutet av den lilla uppförsbacken som var där. Men då var jag ju utom synhåll från åskådarna förstås...
Nu var jag helt ensam på banan, men när jag vek av framför Läckö slott närmade jag mig en yngre kille som jag såg gick och joggade om vartannat. När jag kom ikapp peppade jag honom; "kom igen, kämpa nu!". Han sa att han var trött men att han skulle försöka hänga på ett tag. Jag svarade (helt ärligt) att jag var rätt så sliten jag med men att jag gärna tog sällskap. Vi sa nästan ingenting efter det. Vi bara flåsade och stönade av trötthet båda två. Tyvärr gav han sig efter några hundra meter. Jag försökte peppa honom igen men han svarade att han inte orkade. Jag fortsatte att mala på men med ungefär tre kilometer kvar var jag tvungen att slå av på takten igen och till och med gå ibland. Jag var rejält sliten nu och hade ingen inspirerande draghjälp av andra löpare. Men de korta gång-partierna gav mig dock en snabb återhämtning för att jag skulle orka hålla ett ganska högt tempo mellan promenaderna. På så vis hamnade jag aldrig så mycket över mitt tänkta fem-tempo per kilometer. Tror det bara hände tre gånger under hela loppet. Jag hade som sagt inte en endaste löpare i sikte, och jag fick helt förlita mig till mitt eget pannben. Det kändes rätt ensamt och det enda som vittnade om att jag sprang ett lopp var några skyltar, vätskekontrollerna, en och annan funktionär och några få åskådare lite här och var. Ett tag funderade jag på om jag var sist i loppet. Hade de andra bakom mig brutit? Men jag tittade aldrig bakåt - bara framåt. Den andra milen gjorde jag på fyrtioåtta och en halv nånting och nu det var bara nån kilometer kvar...
När infarten från Läckövägen mot Hagavallen plötsligt uppenbarade sig visste jag att det inte var långt kvar. Det var en underbar syn... Men till och med då - när jag bara hade några hundra meter kvar att springa - ville hjärnan säga åt mig att jag skulle ge upp - att jag skulle gå! Men nu lyssnade jag inte! Det fanns dessutom inga taktiska skäl till att gå och återhämta sig så nära mål. Det var snart slut på loppet och det var bara att ge vad man hade mot målet. Möttes av applåder och jubel när jag helt ensam sprang in på fotbollsplanen mot den efterlängtade mållinjen. Bröt linjen på tiden 1.41:19! Nytt personbästa på halvmaran. Det trodde jag inte med den känslan jag hade haft innan loppet! Var glad att jag hade tagit beslutet att springa förstås och var väldigt glad över att jag kom runt. Extra glad var jag givetvis för den fina tiden. Och jag kunde konstatera att det var många löpare som kom i mål EFTER mig. Pratade lite med mannen jag sprang förbi strax innan 16k. Han som jag sprang ihop med ett par kilometer ni minns. Och med den unge grabben som gick och joggade vid 17/18k. Vi gratulerade varann, för det var en bedrift av oss alla! När jag cyklade mot familjen och våra bekanta vid Läckö slott mötte jag flera löpare som fortfarande kämpade. Vilka hjältar dom var! Peppade varenda en med glada tillrop och imponerades och gladdes över allas kämpainsatser...
Kan så här efteråt konstatera att jag orkade hålla ett högt tempo längre än vad jag klarade i Kalmar i maj. Framförallt på de sista sex kilometerna. Det var där som jag avgjorde mot mig själv den här gången. Uthållighetsträningen har gett resultat! Och kaffet och kanelbullen icke att förglömma... :)
 |
| Löparen jag hade passerat en liten stund innan den här bilden togs sen syns inte bakom mig här. Passerade familj och bekanta här i 4:22-tempo och då hade jag sprungit drygt 16k. Jag var rätt trött - men det ville jag ju inte visa då... ;) Efter några hundra meter passerade jag Läckö slott som badade i den vackra kvällssolen. Oerhört vackert! |
Kommentarer
Skicka en kommentar