Sekundjakt på 5-kilometersloppet i Mariestad
"Snabbare än 22 minuter vore drömmen", skrev jag i mitt blogginlägg i torsdags. Men skulle det bli snabbare än 22 minuter i Vinterspringet 5k i Mariestad i dag? Det blev i vilket fall en riktig sekundjakt i slutet av loppet...
Jag kan inleda med att skriva att nu sitter jag här hemma och myser över min fina tid på *fem kilometer. Är sååå nöjd! Jag tycker det är en svår distans. Man ska ge allt man tror sig klara av under hela loppet. Ett tänkt miltempo är för långsamt, men hur mycket snabbare orkar man springa under fem kilometer? Hur mycket snabbare vågar man? Det är ändå en ganska lång sträcka, det är inte bara att ge järnet. Risken finns att man (jag) stumnar och springer rakt in i väggen. Min plan var att gå ut ganska hårt på den första kilometern för att sedan försöka hålla mig runt ett mer betryggande 4:30-tempo mellan kilometer två till fyra, och om orken fanns skulle jag trycka på lite extra på den sista kilometern - speciellt i spurten. Men jag var trött. Kollade på klockan några få gånger under loppet, men i slutet orkade jag inte alls. När jag tittar så här i efterhand så ser jag att jag ändå höll mig till min plan rätt bra...
Deltagarna i Vinterspringet bjöds på fint väder och barmark. De snabbaste löparna (och de var några stycken) försvann snart i fjärran och själv lunkade jag på i ett tempo som kändes vara på gränsen till vad jag skulle klara. Jag saktade ned ibland för att återhämta mig lite och kunde trycka på igen när krafterna kom tillbaka. Det var ingen flack bana - men vi bjöds inte heller på några riktigt utmanande uppförsbackar. Däremot var uppförsbackarna ganska sega och det tog en del av orken. Jag var rejält trött, det måste erkännas, men jag var aldrig helt slutkörd. Den sista biten mot mål gick svagt utför och där tryckte jag på allt jag kunde. I det läget hade jag ingen aning om att jag stred i egen dramatisk sekundjakt. Jag hade helt enkelt inte ork att kolla på klockan. Sekunderna var på min sida och jag sprang i mål på tiden 20:59 - ett 'personbästa' med över 1 minut och dessutom inte bara ett sub22, utan även ett sub21. En sån otroligt skön känsla, och det var så häftigt att jag klarade den där sekunden som innebär att jag nu kan säga att "jag har sprungit 'fem kilometer' på tjugo minuter..."
*Enligt min pulsklocka var sträckan 4.810 meter lång. Även om arrangören menar att banan var fem kilometer lång så tar jag inte detta som nån riktig personbästatid - men tempot i loppet var bland det bästa jag presterat i en tävling. Det är jag nöjd med! :) [samma tempo på riktiga 5k = 21:50, 10k = 43:40, 21,1k = 1.32:08.]
Jag kan inleda med att skriva att nu sitter jag här hemma och myser över min fina tid på *fem kilometer. Är sååå nöjd! Jag tycker det är en svår distans. Man ska ge allt man tror sig klara av under hela loppet. Ett tänkt miltempo är för långsamt, men hur mycket snabbare orkar man springa under fem kilometer? Hur mycket snabbare vågar man? Det är ändå en ganska lång sträcka, det är inte bara att ge järnet. Risken finns att man (jag) stumnar och springer rakt in i väggen. Min plan var att gå ut ganska hårt på den första kilometern för att sedan försöka hålla mig runt ett mer betryggande 4:30-tempo mellan kilometer två till fyra, och om orken fanns skulle jag trycka på lite extra på den sista kilometern - speciellt i spurten. Men jag var trött. Kollade på klockan några få gånger under loppet, men i slutet orkade jag inte alls. När jag tittar så här i efterhand så ser jag att jag ändå höll mig till min plan rätt bra...
Deltagarna i Vinterspringet bjöds på fint väder och barmark. De snabbaste löparna (och de var några stycken) försvann snart i fjärran och själv lunkade jag på i ett tempo som kändes vara på gränsen till vad jag skulle klara. Jag saktade ned ibland för att återhämta mig lite och kunde trycka på igen när krafterna kom tillbaka. Det var ingen flack bana - men vi bjöds inte heller på några riktigt utmanande uppförsbackar. Däremot var uppförsbackarna ganska sega och det tog en del av orken. Jag var rejält trött, det måste erkännas, men jag var aldrig helt slutkörd. Den sista biten mot mål gick svagt utför och där tryckte jag på allt jag kunde. I det läget hade jag ingen aning om att jag stred i egen dramatisk sekundjakt. Jag hade helt enkelt inte ork att kolla på klockan. Sekunderna var på min sida och jag sprang i mål på tiden 20:59 - ett 'personbästa' med över 1 minut och dessutom inte bara ett sub22, utan även ett sub21. En sån otroligt skön känsla, och det var så häftigt att jag klarade den där sekunden som innebär att jag nu kan säga att "jag har sprungit 'fem kilometer' på tjugo minuter..."
*Enligt min pulsklocka var sträckan 4.810 meter lång. Även om arrangören menar att banan var fem kilometer lång så tar jag inte detta som nån riktig personbästatid - men tempot i loppet var bland det bästa jag presterat i en tävling. Det är jag nöjd med! :) [samma tempo på riktiga 5k = 21:50, 10k = 43:40, 21,1k = 1.32:08.]
 |
| Firade mina '5k' med kaffe och en bakelse på Lundstedts konditori i Mariestad. |
Kommentarer
Skicka en kommentar