En Mil om Dagen

 Det var för 25 dagar sedan som resan mot lite mindre av mig själv startade. Det går långsamt framåt, eftersom jag inte vill göra några dramatiska uppoffringar, men ett par kilo lättare har jag blivit. Det känns som en lagom takt - fast ännu bättre har det gått för vår hund Selma. I augusti 2019 konstaterade veterinären att Selma vägde ungefär sju kilo för mycket. Vi hade märkt att hon var hängig och inte mådde bra, och efter beskedet bestämde vi oss för att hjälpa henne så gott vi kunde för att komma ner i vikt. Med hjälp av ett bra (och dyrt) dietfoder tappade hon kilo, och blev allt piggare. I dag, ett och ett halvt år senare, väger hon nio kilo mindre - och mår hur bra som helst. Det är en förändring på ca 27 procent - och skulle jag själv skulle försöka gå ner motsvarande procentsats som hon hade det blivit 24 kilo... 😲 Grymt bra jobbat, Selma!!! Selma fick en god belöning efter vägningen på Ekens djurklinik. Min egen viktresa kommer fortsätta ett bra tag till - men några 24 kil

 Tänk vilken lyx att bo ett stenkast från fina vandringsleder i vacker natur. Bara en dryg kilometer att gå hemifrån, och så är man där - på Billingeleden... Att gå hela leden är en vandring på 57 kilometer, och det är inget man gör på en kafferast precis. Av dagens åtta kilometer var jag på leden (eller dess "sidospår") i ungefär tre kilometer. Resten gick på andra stigar eller skogsvägar eller vägar i stan. Snön låg krispigt vit runt oss, men överallt var det fina stigar upptrampade, så det var väldigt lätt att gå ändå.  Kan inte annat än att rekommendera var och en att ge sig ut och njuta av naturen. Det är otroligt vackert, och inte jättebesvärligt att gå - inte ens nu när snön ligger på bergssluttningen. Utsikten från höjderna vid Våmbs ängar är magnifik

 Detta år är en löprunda på 6 kilometer ett långpass. Den distansen grejade jag i dag (jogg varvat med gång), vilket är årsbästa på distans. Behöver inte göra så värst mycket innan kroppen upplever en riktigt hög ansträngning, och så var det även i dag. Nu några timmar efter träningen har jag fortfarande ont i bröstet. Hm, det vill nog till att ta det här framåt med små försiktiga steg... 

 Ska väl inte tjata för mycket om mitt hälsoläge, men oundvikligt då hälsan styr stora delar av mitt liv just nu. Någon löpträning har jag inte orkat med i veckan - men i dag klev jag upp ur sängen och stack ut och sprang en runda på några kilometer.  Det blev bara en kortis. Jag vet tydligen inte riktigt hur man gör när man tar det lugnt. Det känns inte så ansträngande när jag startar, men sen ser jag på klockan att det går lite för fort i förhållande med vad jag orkar just nu. Så även i dag, vilket resulterar i att jag inte orkar springa så länge. Konditionen och uthålligheten finns inte - men det fattar inte min tröga hjärna... Skulle verkligen behöva någon som hjälpte mig hålla ett lägre tempo... Men, men, bara att kämpa på! Gårdagens hemlagade lunch: lax, potatis, sockerbönor och romsås.  After run

 Tänkte få gnälla lite igen. För livet känns inte bra just nu, och det är inte mycket jag kan göra utan att måendet försämras betydligt. Jag har en slags ständigt närvarande hjärndimma, en hjärntrötthet, där alltför häftiga rörelser, ljud eller synintryck utlöser yrsel och/eller en ännu starkare trötthet. Det är som om hela livet går i slow motion, som att någon hällt bromsolja i hjärnan som bränsle. Mitt allmänna mående är i och för sig lite bättre än för t ex någon månad sedan - men bara om jag tar det väldigt lugnt och inte är alltför aktiv. Det är liksom inte jag  att vara sådan - och ni anar inte vilken längtan som finns att få komma igång med ett normalt liv igen, med träning och allt annat som gör det värt att leva... Det är dag 76 med detta tillstånd. Under den här tiden har det varit mest promenader som gäller som träning. Sedan den 21 december även löpning nån gång i veckan, styrketräningen klarar jag inte alls. Hjärnan fixar inte den påfrestningen! Yrsel och huvudvärk kommer

 Förra gången skrev jag om årets längsta löprunda. Den gångna helgen innehöll årets absolut kortaste löptur, bara en dryg kilometer lång (ja, eller kort då). Men strunt samma tänkte jag - det viktiga var att komma ut och få springa lite. Eftersom jag visste att det bara skulle bli en kort tur höll jag upp tempot lite mer än vanligt. Mot slutet blev det riktigt kämpigt, då jag fick slita hårt i snömodden, i en ca 200 meter lång, brant uppförsbacke. Jag var riktigt slutkörd efteråt, men orkade mig ändå upp till Simsjön för ett 3 sekunder långt bad i en isvak. Mitt sällskap, för det är viktigt att man inte vinterbadar i iskallt vatten själv, påstod att jag nog var i vattnet i 5 sekunder. Det var mitt absolut första bad i en isvak, men förmodligen inte mitt sista. Det var rätt skönt faktiskt. Kanske kan klara 10 sekunder nästa gång... Veckan slutade med 90 001 steg (12 857 steg i snitt per dag = 10 km). Så här såg det ut. Hon som är i vattnet har betydligt mer erfarenhet av vinterbad än v

 Tänk att man skulle få sätta den rubriken när man har sprungit fem kilometer. Men så är det! Det är inte så tokigt, faktiskt riktigt längesen jag sprang längre än så. Vi får gå tillbaka ända till den 3 november 2020, då jag sprang sju kilometer. Några dagar efter det blev jag sjuk, och sviterna av den sjukan hänger fortfarande i...  Men peppar, peppar, ta i trä - den här veckan har det känts ganska okej ändå. Inte helt hundra, och inte såpass att jag vågar köra bil än, men det är lite stabilare. Jag orkar göra mer. Orkar fixa så smått här hemma. Har kraft att ta tag i saker och ting och få det gjort. Har lite mer energi, och det känns bra! Förutom min "långlöpning" - som precis som förra gången blev ett ofrivilligt tröskelpass - hann jag också med en kort promenad med Selma. Nu på eftermiddagen är matte och "lillhusse" ute med henne igen. Selma störs inte så mycket av kylan, men med dagens temperaturer under minus tio grader fick det räcka med en knapp timmas prome

 Naturen i går, staden i dag. Vi varierar våra promenader, jag och Selma. Det brukar vi göra. Oftast vill hon gå uppför berget - så hon är lika mycket för backträning som jag är. Men den här gången blev det ingen promenad uppåt. Istället gick vi genom Vasastaden och Centrum. Hon är van vid både stad och skog, å alltid lite kul med något nytt att nosa på...   Snöfallet... ...var kortvarigt - och det klarnade upp Skövde Stadshus Selma "scannar av" Hertig Johans torg  Sankta Helena kyrka Skolgatan, västra stambanan och Volvos D1-fabrik  Vasagatan. Här har man kört backintervaller många gånger.

 Det har varit en bra dag i dag... En lång och skön promenad med Selma på förmiddagen, en löprunda vid lunch och en eftermiddag i soffan. Den där löpningen var tänkt som en lätt joggingtur, men efter nån kilometer märkte jag att ansträngningen var ganska hög, vilket också bekräftades av klockan som visade den höga pulsen. Det var ju inte riktigt meningen, men jag klarade av att hålla löpsteget genom mina tänkta fyra kilometerna. Efteråt belönade jag mig med en kanna vatten och en skön dusch. Sen njöt jag av en riktigt god lasagne och ett stort glas mjölk! Kändes riktigt gött! I kväll ska jag festa på säsongens första semla. 😊 Här nedan bjuder jag på ett bildsvep från promenaden. ❤ Selma ❤