En Mil om Dagen

Det kan vara svårt att lyssna på kroppen när den säger att den måste få vila. I går sa min kropp ifrån att den inte alls ville vara med om varken styrketräning eller löpning. Då fick det bli så - fanns liksom inga alternativ... Torsdagen var en sådan där dag då all ork var som bortblåst. Dagen innan längtade jag verkligen efter en skön löprunda, så det var en märklig upplevelse då allt var som förbytt den här dagen. Tvekade in  i det sista men till slut var dagen över och det var försent för vare sig styrketräning på gymmet eller en löprunda i skogen. Tänkte, "kroppen ville det här så det var nog rätt och riktigt att vila". Ärligt talat så fanns inga alternativ. Min egen vilja hade inte klarat av att besegra kroppens förfall den här dagen. Men ur förfallet har jag tänkt att resa mig så fort jag är redo. Förhoppningsvis blir det med en liten pulshöjande löprunda efter jobbet i morgon. I kväll har jag försökt inspirerar mig själv med att se på ett NRK-program från backloppe

Då det gäller löpträning har den här veckan varit lite upp och ner - så varför inte stänga den på samma inslagna väg, tänkte jag... I tidigare inlägg har jag berättat om ett långpass som fick en bitter eftersmak i form av smärta i ländryggen och en bit nedåt - men också om en kortare löpning med bra känsla. I fredags skulle jag testa Norska superintervaller i milspåret på Billingen. Efter uppvärmningen ökade jag tempot i den första fyra-minuters-intervallen. Försökte tänka på att inte springa hårdare än att jag skulle klara av tre intervaller till i ungefär samma tempo, men när jag hade sprungit en liten bit in i den andra intervallen märkte jag hur orken försvann mer och mer. Blev inte direkt glad över detta, men efter en kort överläggning med mig själv tog jag beslutet att inte ge upp intervallen och att fortsätta med de andra intervallerna utan att ta i alltför nära max. Det blev bra! Kortade ner den totala distansen också vilket kändes positivt. Egentligen blev det här ett &quo

Efter dagens långa arbetspass snodde jag på mig trailskorna och tog en kort löptur uppe på Billingen. Ville gärna skaka liv i kroppen efter dagens stillasittande och testa hur ryggen skulle reagera. Fick sällskap av Anna och vi startade klockorna och joggen redan vid parkeringen. Så ivriga var vi på att få komma iväg. Vi hade bestämt oss för att springa det röda fyra-kilometers-spåret - en lagom utmanande runda med flera pulshöjande backar. Själv hade jag flaggat för att öka tempot på den tredje kilometern till 4:50-5:00-tempo ungefär. Vi började med två kilometers mysjogg ihop. Sen startade jag min planerade "snabba kilometer". Till en början kändes det riktigt bra och jag sprang några hundra meter med bra tempo och en skön känsla. Sen kom första rejäla uppförsbacken och tröttheten satte snabbt in. Men jag höll igång, väl medveten om att det inte var så länge som jag skulle ta i så här mycket, och hann att fixa Furhoffsbacken och halva Volvobacken innan kilometern var fu

I det här inlägget tänkte jag filosofera över den perfekta löpkänslan, om backträning och om min ålderdom... I inledningstexten överst i den här bloggen skriver jag om den perfekta löpkänslan. Men vad menar jag med det egentligen? Tänkte att jag skulle berätta om just det här den här gången. Föreställ dig att du springer fram på lätta ben, med låg puls och i ett hyfsat högt tempo. Ungefär som när man springer snabbt i en lätt lutad nedförsbacke. Du upplever det inte speciellt jobbigt, andhämtningen är inget att tala om och du bara myser dig igenom passet i en mil eller två... Dessutom har du inte blivit speciellt trött heller trots att tempot varit på den nivån som du normalt blir ganska trött av. Du har nått ett slags Runners High... För mig skulle den här drömmen vara runt ett fem-tempo per kilometer. Fast det är förmodligen en utopi i mitt fall, men drömmen finns där. En dröm som får mig att vilja lägga det där lilla extra i min vardagliga träning. Styrketräning, långa löpningar,

Dagarna har rullat på, träningen likaså, fast det har allt värkt en del i kroppen efter sviterna av Billingestafetten och SLA-loppet förra veckan. Men jag är så glad över att den gamla kroppen fortfarande håller, även om den egentligen befinner sig ungefär på gränsen mellan sensommar och höst... Har haft en ganska lugn vecka på träningsfronten. Försöker hitta mitt flow i konsten att springa varannan dag och det har gått bra hittills. Har inte sprungit speciellt långt - och det har inte heller varit meningen så här i början av tillvänjelsen. Sen har det varit gött för kroppen att vila efter förra veckans två tävlingar, så av den anledningen upplever jag "att ta det lugnt" är dubbelt rätt. Men nu något helt annat! Ni missade väl inte Mikael "Bengt" Svensson på radion i går? Det handlade om skidåkning på hjul och vem är väl då inte bättre än Skid-Micke att hjälpa radions reporter att lära sig ta sig fram på rullskidorna? Vad jag kunde förstå så hade hon knappt ståt

Målet var att greja SLA-loppet på cirka 22:30 i år. Om jag hade en bra dag... Åtminstone under 25 minuter. Men i fredags var det som om något virus hade flugit i kroppen. Jag hade ont i leder och muskler, var trött och hade huvudvärk. Det var högst oklart om jag skulle kunna starta i loppet på lördagen... När det är så där så blir det riktigt motigt. Tog en sväng till gymmet för en genomkörare och sen gick jag hem och försökte äta mat, få i mig c-vitaminer, ta huvudvärkstabletter och sova. Däckade på eftermiddagen och var helt väck när jag yr och halvflummig vaknade upp ur dvalan (aja, nu säger den lustige att jag brukar vara "helt väck, yr och halvflummig" i normala fall). Det blev en kort fredagskväll innan jag somnade igen. När jag vaknade på lördagsmorgonen så kände jag mig mycket piggare. Åt frukost, tog med mig hunden på en promenad till STC i SLA-huset där jag hämtade nummerlapparna till mig och tre vänner. Vi var nämligen fyra deltagare från lag "Bengts vänne

På tiden 1.10:27 sprang vårt lag "Bengts vänner" in över mållinjen i Billingestafetten i går kväll. Då hade alla fem i vårt lag gett allt i tre svettiga kilometer var, och därmed sprungit 15 kilometer sammanlagt och placerat laget på en 19:e plats bland de 83 tävlande lagen (93 anmälda). Vi var vansinnigt nöjda och tyckte själva att vi gjort en riktigt stark insats! Dimman låg tung och blöt på Billingen men humöret på lagmedlemmarna var som sommarens soligaste solsken. Ja, det var en härlig stämning bland Bengts vänner och alla kände sig laddade och taggade inför uppgiften som väntade för var och en av oss - nämligen att springa tre kilometer allt man bara orkade i skogen! Något vi hade gemensamt var att ingen av oss kände sig i riktigt bra form den här kvällen. Vi var lite allmänt smådassiga och Micke (som vi ibland kallar för Bengt - därav namnet Bengts vänner) dras med besvär i vaden och hade redan innan varnat att han skulle nöja sig med att springa i 5:00/5:15-tempo

Nu märks det att hösten är här. Körde en tur till Landvetter flygplats i dag och vädret var grått och regnigt - ja, så där riktigt höstligt ni vet. När jag var hemma igen var det skönt att lämna regnet och komma in i värmen för en stunds träning inomhus. Men jag höll mig inte torr... I morgon springer jag Billingestafetten tillsammans med fyra kollegor från jobbet. Vad jag minns har jag inte sprungit någon stafett sedan grundskolan på 70-talet, så det här ska bli kul. Ser verkligen fram emot det. Samtidigt som man vill prestera både för sig själv och laget så känner jag mig ändå skönt avslappnad inför uppgiften. Det är ju på kul alltihop och meningen är att vi ska trivas och ha roligt ihop. I kväll slängde jag gymväskan över axeln och gick ner till Actic - Arena Skövde. Rev av ett snabbt och lätt styrkepass och lät hela kroppen få en genomkörare. Det var gött. Tycker om att göra så före ett lopp - det får en att känna sig lite spänstigare och lite lite starkare. Minns inte när jag