Hela livet går i slow motion

 Tänkte få gnälla lite igen. För livet känns inte bra just nu, och det är inte mycket jag kan göra utan att måendet försämras betydligt. Jag har en slags ständigt närvarande hjärndimma, en hjärntrötthet, där alltför häftiga rörelser, ljud eller synintryck utlöser yrsel och/eller en ännu starkare trötthet. Det är som om hela livet går i slow motion, som att någon hällt bromsolja i hjärnan som bränsle. Mitt allmänna mående är i och för sig lite bättre än för t ex någon månad sedan - men bara om jag tar det väldigt lugnt och inte är alltför aktiv. Det är liksom inte jag att vara sådan - och ni anar inte vilken längtan som finns att få komma igång med ett normalt liv igen, med träning och allt annat som gör det värt att leva...

Det är dag 76 med detta tillstånd. Under den här tiden har det varit mest promenader som gäller som träning. Sedan den 21 december även löpning nån gång i veckan, styrketräningen klarar jag inte alls. Hjärnan fixar inte den påfrestningen! Yrsel och huvudvärk kommer som ett brev på posten då jag tar i. De korta löpturerna och de lite längre promenaderna funkar hyfsat. Fast på dagens promenad gick jag utmed en starkt trafikerad väg i en halvtimme ungefär - och alla intryck av rörelse och ljud blev för mycket. Blev yr, det liksom malde i huvudet, och jag var så utmattad att jag slocknade så fort jag kom hem. 

Hjärnan är som sagt trög, och det var svårt att hitta orden till det här inlägget. Det tog lång tid att skriva. Nu längtar jag bara efter att det här ska ta slut nån gång... 😕 Jag vill få hjärnan fylld med raketbränsle istället. Jag vill att livet blir normalt igen!

En bit av dagens promenad gick genom en lantlig miljö - bra för hjärnan 😍

Plusgrader gav slaskigt och småhalt väglag

Selma trivdes bra, och var mycket piggare än husse (trots att hon är 12 år snart). Totalt gick vi 12 km i dag (8+4). 😋