En Mil om Dagen

Runt nyår brukar jag ju ta tillfället i akt att sammanfatta året som gått. Det här året vill jag helst glömma, så jag börjar med en kort sammanfattning: Året startade rätt bra. Löpträningen rullade på fint, och målet var inställt på att klara milen på mindre än 45 minuter - vilket inte kändes omöjligt - sen kom CORONAN med alla dess restriktioner, lidande och död... Det kändes som en smäll i magen. Jag tappade allt på några dagar. Det var så ledsamt det som hände...  Lopp efter lopp ställdes in. Det var väl inga större bekymmer med det i jämförelse med allt annat, men det gjorde inte helheten bättre. Jag drogs med diverse hälsoproblem (rygg/knä), och löpträningen blev lidande. Styrketräningen fungerade dock bättre än på länge det här året. Tja, det var den korta sammanfattningen. Hälsoproblemen började egentligen redan under hösten 2019, och fortsatte under vintern, våren och sommaren. Orkeslöshet, ryggbesvär och knäsmärtor. Alltså, jag vet inte hur många inlägg jag skrivit om min orke

Vi skriver lördagen den 26 december i dag, och dagen har blivit drygt 2 minuter längre än i måndags (årets kortaste dag). Solen går dessutom ner ungefär 5 minuter senare än vad den gjorde förra lördagen, så visst kan man säga att det redan nu börjar märkas att vi går mot ljusare tider. Redan den 16 december "vände det" på eftermiddagen mot ljuset. Tidsangivelserna gäller för Skövde. Varför tar jag upp detta nu igen då? Jo, för att jag i måndags lyckades ta mig ut på min nittonde solståndslöpning i obruten följd. Min vana trogen sedan vintersolståndet 2011, då allt började. Har alltid tyckt att det varit smått galet, men nu är det mer en kul grej. I år inföll vintersolståndet exakt klockan 11:02:16, och precis i det ögonblicket sprang jag på Blåbärsstigen i Skövde - samma sträcka som jag sprang då jag för första gången gav mig ut på en löprunda för ganska exakt tio år sedan... Då, i december 2010, hade jag bestämt mig för att börja löpträna regelbundet. Första rundan blev en b

God luciamorgon på er! Har ni någon känsla av att vi närmar oss jul, eller känner ni som jag - typ ingenting? Det gråa väderläget har ju inte direkt hjälpt till med aty skapa någon julig stämning precis... Men vem vet, vi har 11 dagar framför oss innan det blir julafton, så kanske, kanske en viss julkänsla hinner infinna sig. Många kommer tyvärr inte uppleva den här julen som så värst bra, då livet redan nu är piss och elände. Coronaviruset Covid-19 har ställt till det för oss alla. Man kan (och ska) inte julhandla som vanligt. Inte träffas och ta en julfika tillsammans. Inte samlas för många. Det kommer bli ovanligt många som blir ensamma denna jul. Mest lider jag av att inte kunna besöka min gamla mor, dels för att jag varit sjuk en längre tid - men även för att det är besöksförbud på hennes boende. För hennes sociala tillvaro är jag glad för att hon har både personal och andra boende runt omkring sig. Dock innebär det en högre risk för smitta. Men jag vet också om hennes stora behov