En Mil om Dagen

J aha, då blir det ett litet uppehåll i min "varannan-dags-löpträning" ett tag... Kroppen känns otroligt bra trots några rätt tuffa pass det senaste. Ibland kan benen bli blytunga efter hård träning, men så är det inte nu. Benen ska i alla fall få vila fram till startskottet i Österlenmaran smäller av på lördag kväll. Är riktigt nöjd med de senaste träningspassen. Kroppen och flåset har svarat bra. I lördags sprang jag hem från jobbet. En lugn tur genom stan och upp för bergssluttningen. I mer än fyra sammanhängande kilometer gick det uppför och en stund senare väntade ytterligare nästan en kilometer uppförsbacke till. Det som var riktigt gött var att jag höll hyfsat högt tempo och behöll det i stort sett hela vägen - och det kändes inte ens jobbigt. Snittade de sju kilometerna i 5:11-tempo. I dag blev det fem stycken supertusingar i Tibro. Jag var där och hjälpte min kära mor med att handla och fixa årets sista gräsklippning. Solen sken, så bra förutsättningar, men tyvär

Nu är jag mitt uppe i förberedelserna inför Österlenmaran den 4 november. Ska bli himla kul att få springa ett långt lopp (ca 22 km), kanske i regn, blåst och mörker - och med pannlampan på skallen. Men hur förbereder man sig då? Är väl lite av en "kontrollmänniska" och vill vara så förberedd jag bara kan. Tycker det är kul, även inför ett sånt här lopp - ett så kallat "fun run" - där det egentligen bara handlar om att genomföra loppet och ha trevligt, före att jaga några personbästa. Fokuserar just nu på följande: Omständigheterna! Österlen är oerhört vackert. Speciellt på sommaren när solen skiner. Förutsättningarna kommer att vara lite annorlunda denna kväll i november. Starten går klockan 18:00 och då har solen hunnit en bra bit under horisonten - det är mörkt! Så mörkt blir det knappt där nån gång på dygnet under sommaren * . Vi springer nära havet och där brukar det ju vara, just det, b l å s i g t... Det är inte helt osannolikt att det regnar också. Me

Att "springa på känsla" är något som jag gärna praktiserar i min träningsvardag - men även i många av de lopp jag ställer upp i. En del i min omgivning provoceras av uttrycket och tycker det låter flummigt och menar på att allt bara är trams - medan flertalet säger sig tycka att det låter som en sund tanke och ett bra upplägg. Det tycker jag också, och tror att de som är skeptiska egentligen inte förstår hur jag menar - men vad menar jag då? (...) Tänkte ägna några ord i ämnet i just det här inlägget. Det är inte så flummigt som det kanske låter, tycker jag. Men det kanske du tycker? Vi får väl se om jag lyckas förklara mig någorlunda i den här texten, som kommer här: För mig betyder "springa på känsla" att jag tränar  eller tävlar utefter hur kroppen och knoppen mår  just för dagen. Det blir en blandning av tuffa och lätta pass, där fördelningen bestäms av min känsla. Jag följer inga träningsprogram och jagar inte heller några personbästa. Däremot variera

Börjar det här inlägget med att berätta om nästa inlägg... För i det inlägget tänker jag skriva lite om vad jag menar med, och om hur det är att "springa på känsla". I dag var jag taggad för att ta ut mig och göra en snabb kilometer. Med mitt misslyckade försök från sommaren i tankarna tryckte jag på i ett någorlunda kontrollerat högt tempo - på känsla såklart. I onsdags studerade jag kartan över Skövde och försökte hitta en kilometerlång sträcka som var så flack och "störningsfri" som möjligt. Det var inte det enklaste men på cykelbanan utmed Gamla Mariestadsvägen fann jag en, liksom på cykelbanan utmed Gustav Adolfsgatan på Norrmalm. Förstnämnda sträckan såg bäst ut för den hade bara ett enda övergångsställe att passera. Efter uppvärmningen nådde jag startpunkten där och satte fart. Kände att det gick fort men försökte tänka på den där gången i somras då jag tog slut efter 500 meter. Det ville jag absolut inte göra den här gången. Nu skulle det hålla hela väge

Vad är en vilodag för dig? För mig är det en dag då jag är aktiv men inte behöver dra på mig några träningskläder för att vara det. Fast i framtiden kan jag tänka mig att en vilodag även kan innehålla någon lättare variant av löpträning... I går sprang jag några ganska tuffa tröskelintervaller. Det blev ett superbra pass på nästan nio kilometer. Intervallerna var sju minuter långa och tre till antalet. Fyra minuters återhämtning efter varje.  Jag ökade på antalet tröskelpass i mitt träningsupplägg i somras och har fortsatt på den nivån. Å jag tror banne mig att det upplägget har utvecklat min löpning en del. Har nog blivit lite snabbare och lite uthålligare, i alla fall på kortare sträckor. Målet är att orka hålla min tröskel (med bra tempo) allt längre och längre framöver. Efter ett hårt pass är det skönt att vila ett tag. För mig personligen är det nödvändigt för att slippa förslitningsskador. Så i dag har jag "vilodag". Ingen hård träning. Men som jag antydde i ingress

Mössebergslunken har ett avslappnat och avväpnande namn tycker jag. Därför gjorde det inte så mycket att jag inte mådde bra på morgonen - för jag hade bestämt mig för att bara "lunka runt" på Mössebergs kuperade stigar...  Jag hade aldrig sprungit Mössebergslunken förut trots att det här var den 46:e upplagan. Men i år skulle det alltså bli av  för mig att vara med i detta anrika terränglopp. Falköping bjöd på bra väder för löpning med en molnig himmel och lagom temperatur (runt 8-10 grader med en småkylig vind). Många glada löpare i alla åldrar var på plats, inte minst Anna som var där och också skulle springa loppet. Efter vi hämtat ut våra nummerlappar värmde vi upp en stund. Nä,det kändes inte alls bra! Jag joggade några hundra meter i typ 5:30-tempo och blev helt slut av det. Startpistolen brann av med ett rejält skott och alla vi tiokilometerslöpare lunkade iväg i olika tempo. Många i hög fart men jag höll mig till planen och tog det lugnt. Blev lite förvånad då jag

I detta blogginlägg, nummer 500, blir det massor av snack om backträning, lopp och olika lutningar i backar häromkring och längre bort. Är ju inne i tanken att träna en del i backar nu - och det har jag också gjort i mina senaste pass. I går blev det till och med ett kombinerat backpass med distans- och tröskellöpning. I fredags berättade jag om motbacke-loppet "Oslos bratteste". Löpning uppför har lockat mig länge samtidigt som jag får världens ångest inför tanken att springa långt i ett brant motlut. Benen och flåset tar slut på nolltid och upplevelsen blir fruktansvärd. Jag är nog inte skapt för dylika utmaningar för hjärnan skriker "sluuuta" redan innan start, men av någon konstig anledning lockar det mig. I Oslo-loppet springer man upp i en backe som till en början har 22 procents snittlutning. Det är lika brant som i Strupen här i Skövde - i alla fall i den delen som går från stigen mot Rhododendron-dalen och sedan 100 meter upp till den kommande högerkurvan