En Mil om Dagen

Usch å fy vad jobbigt det va... Det känns verkligen inget bra nu! Kvällens långpanna på Billingen var fruktansvärd, speciellt den sista halvan. Jag började med att gå och jogga hemifrån och upp mot bergets topp. En riktigt utmanande stigning som känns ordentligt i benen. Där uppe sprang jag först två varv på  Gröna milen och sedan nästan ett helt på Gula femman, innan jag vände hemåt igen. Allt uppdelat på fyra stycken 40 minuter långa intervaller och lika många "powerwalk-sträckor"á fem minuter. Pulsen skulle hållas låg hela tiden. Efter halva löpningen började det ta emot ordentligt, och det blev bara värre och värre. Mot slutet blev gångpartierna allt fler. Jag orkade helt enkelt inte. Misstänker att min dåliga andningsförmåga (pga pollenallergi) gör att för lite syre når ut till musklerna. Benen var som gjorda av betong, men jag kämpade trots allt ihop drygt 28 kilometer. Den sammanlagda tiden jag var ute och tränade (3.22) var nog bland de längsta jag gjort.

Långfredagens långlöpning var mitt första träningspass efter ett par veckors uppehåll pga sjukdom. Det var skönt att komma igång igen, men det är en lång väg att ta sig tillbaka till den form jag hade innan uppehållet. Att springa den kuperade Lila milen med låg puls passade mig bra, för när pulsen gick upp för högt då gick jag (+ tre stycken planerade 5-minuters-promenader), och det var skönt. Fick ihop 13 kilometer gång och jogg, och där fick det stanna för den här helgen. Den gamla versionen av Lila milen har på sina ställen fått sig ett lyft, men jag kan sakna naturkänslan på dessa ställen. I det stora en riktigt trevlig slinga... På långfredagen hann jag med ett besök hemma hos mor också. På påskaftonen firade vi vår hund Selma som fyllde 10 år, och sedan blev det årspremiär på motorcykeln (Selma fick stanna hemma). Vi hamnade på några riktigt besvärliga grusvägar och det blev en rejäl utmaning så här i premiären. Speciellt med passagerare på... I dag har hela familje

Nu känns det som det kanske är på väg att vända. Det har varit sega dagar med pollenallergi och förkylning, och det är en bit kvar innan jag kan sätta igång med löpträningen på allvar igen. Men någonstans ska man börja - och i dag blev det en utmanande promenad uppför berget med Selma. När vi tagit oss upp via "Indian-stigens" kraftiga motlut var vi väl uppvärmda och tog oss an en betydligt lättare slinga runt Åsbotorpssjön. "Indian-stigen" på Billingens östra sluttning Det var en skön runda. Selma ville bada - men husse var elak och förbjöd henne. Vi tog gott om tid på oss och de cirka fem kilometerna tog en bit över en timma. Så här får det nog bli nu dagarna innan påsk. Lugna men utmanande promenader. Perfekt för Selma också. Hon gillar ju inte att springa lika mycket som hon gjorde förr. Till påsk kanske jag testar löpning igen.

Inta bara vädret bjöd på ett bakslag i dag - även min kropp har gjort det. Redan i torsdags förra veckan fick jag ställa in min löpträning då kroppen inte kändes bra. Misstänkte allergibesvär, men visst kunde det vara en vanlig förkylning också. I lördags kväll slogs jag ut helt och hållet. Orkade ingenting! Sedan dess har jag varit liggande. Hoppades på bättring men det har rört sig långsamt. En bokad tid för byte till sommardäck på bilen klarade jag av i dag, liksom ett par korta promenader med Selma. En bild från i förmiddags, då jag skulle åka iväg med bilen för att få på sommardäcken... Tänkte på det när vi vad ute och gick i dag - vad mycket det är man tar för givet. Springa två, tre mil är normalt inga problem. Nu blir jag trött av att gå en långsam kilometer. Man ska vara glad och nöjd för att man kan röra sig överhuvudtaget. Jag har sovit i princip dygnet runt sedan lördagskvällen. Jag börjar tröttna på det nu, och längtar efter att få komma ut och springa igen...

Fy vad det är kämpigt med löpningen just nu. Det här brukar jag ju skriva om i stort sett varje vår, för pollensäsongen påverkar mig mer eller mindre varje gång det är dags för hassel och björk. Orken att springa finns liksom inte där. Kroppen vill inte svara när jag springer, och jag blir hur trött som helst, utan att vare sig tempot eller pulsen är speciellt hög. Sen är mitt högerben rätt stumt fortfarande, så jag får ta det försiktigt med det också. Vårblommor som tittar fram hör till den här årstidens höjdpunkter. Pollen hör inte till höjdpunkterna... Under förra veckan fick jag ihop tre löpträningar och totalt 37 kilometer. Tisdagens pass innehöll långa och korta tempohöjningar (fartlek) och kändes rätt okej. Värre blev det på torsdagens sena långpass - en halvmara - som jag upplevde som oerhört jobbig. Sprang med låg puls, i ett väldigt modest tempo, men var så trött, så trött. Mot slutet fick jag "ge upp" och gå en hel del. I förrgår var det återigen dags för

Jag skulle ju kunna dra till med ett klatschigt aprilskämt här i dag - men det gör jag inte. Orka... Ibland känns hela livet som ett skämt och det märker ni väl på hur jag skriver här i bloggen. Nu är den sköna nattperioden på jobbet över. Verkligheten kryper sig på, med minst en månads dagarbete. Fler timmar och fler arbetspass ska göras. Mer stress! Träningsschemat anpassas till de nya tiderna och jag får vänja mig vid att gå upp tidigt på morgnarna igen - men inte förrän nästa måndag... Dagarna och veckorna kommer rulla på den här månaden. Förutom jobb så är det mor som behöver hjälp en eller ett par  dagar i veckan. Ska stötta äldste sonen i en grej också, och nu på lördag är jag bjuden på 50-årsfest. Längre fram blir det en tur till Karlstad också. Så vill jag ju hinna med att träffa mina barn och mitt barnbarn med. Ett till är på väg förresten (barnbarn alltså!!!). I april har jag totalt tre stycken dagar "utan förpliktelser", dagar helt för mig själv och hunden. Påsk