En Mil om Dagen

Jag är tydligen ingen långlöpare! Upp till tre mil har gått bra förr - i dag blir det riktigt jobbigt redan efter ett par mil. Allt därutöver blir mest en plåga. I natt körde jag ett långpass. Allt kändes bra fram till 19 kilometer ungefär - sen började det ta emot ordentligt. Benen blev stumma, det gjorde ont i vaden och i knät - och på det tog orken slut. Kan förklaras med att jag hade hållit igång hela dagen. Vid lunchtid hade jag nämligen tagit motorcykeln till Jönköping, där jag solade och badade och käkade räkmacka uppe på Tabergstoppen. Jag var rätt så trött när jag kom hem vid tiotiden på kvällen, och inte mindre trött då jag gav mig ut en stund senare... Efter 24 km nattlöpning Beachen i Jönköping. Närmare 30 grader varmt i luften och minst 20 grader varmt i vattnet. Räkmacka med utsikt från Tabergstoppen Men jag fick ihop 24 kilometer. Den sista biten var riktigt jobbig och tog sin tid att avsluta. Det fanns ingen ork kvar för någon mer löpning då jag var k

Högsommarvärmen är här och det känns gött att få en dos av den när man fortfarande har semester. Just i kväll sitter jag ute på balkongen, med datorn i mitt knä, och bara tar in av det sommarkvällen bjuder på. En ljum stilla vind, fågelsång och stadens brus. Nån mil bort ser jag silhuetten av en luftballong som långsamt drar sig bort. Det är helt enkelt en helt underbar kväll... När klockan blir tio i kväll ska jag möta min äldste son. Han ville köra ett träningspass ihop när det blivit lite svalare ute. Planen är en promenad och jag ska se om jag kan få med honom på en liten pulshöjare på Billingens sluttningar. Själv körde jag löpträning med några korta backintervaller just som det var som varmast ute. Tänkte att man måste väl kunna träna i alla former av väder - även om det är bland det värsta jag vet när det är så varmt som nu (25 grader eller mer + sol). Höll mig dock i skuggan under själva intervall-delen. Ändå var det väldigt svårt att maxa i de 40-sekunders intervaller

Min premiär av Kraftprovet i Trollhättan är nu genomförd. Och loppet genomfördes på ett relativt behagligt sätt - på ett sådant sätt som jag egentligen vill göra alla mina lopp... Det var inte alls så hemskt som jag befarade innan. Visst var det varmt och småklibbigt i luften - men inte på det sätt jag hade föreställt mig. Temperaturen låg runt 23-24 grader och solen stekte på när jag joggade mina två kilometer från dotterns lägenhet ner till starten. Kände redan då att benen svarade rätt så bra. Annars var jag ganska omotiverad och loj inför loppet. Om jag inte redan hade anmält mig skulle jag nog avstått att starta. Deltog egentligen av ren snålhet... Ville ju liksom inte kasta anmälningsavgiften i sjön - och ett träningspass skulle jag ju ändå göra den här fredagen, så varför inte tillsammans med andra löpare, med underhållning och publik. När jag stod där i startfållan och tittade på publiken kände att jag ville vara en del av dem istället. Fast hade jag varit publik skulle

Det sägs att Kraftprovet i Trollhättan är ett av Sveriges tuffaste stadslopp. Och jag kan tänka mig att det är sant - för de första två och en halv kilometerna bjuder på stadigt uppför, vilket ger löparna mer än 40 höjdmeter direkt - och sen fortsätter det 11,6 km långa loppet med ännu fler backar både uppför och nedför. I morgon ska jag åta mig denna utmaning. Galet!!! Har länge tyckt att det skulle vara kul att testa detta lopp. Vet inte om jag tycker det längre. Visst, jag gillar backar å så men väderprognosen varnar för högsommarvärme och åska. Ni vet hur luften brukar vara när det är varmt och åska i luften? Passar mig inte alls då det handlar om löpning. Men har jag tur blir det en eller annan regnskur som fräschar upp luften något. Fast okej, inte gnälla nu - det är bara att köra! Ser det här som ett bra träningspass där pannbenet får sin del av kakan. Inte fel att få lite "tävlingsnerv" också genom att delta i ett lopp. De andra löparna och publiken gör sitt till,

I dag för 50 år sedan startade Saturn V sin färd mot månen. På lördag är det lika många år sedan Neil Armstrong satte människans första fotavtryck på vår närmaste himlakropp. Jag minns äventyret som om det vore i går. För en grabb som snart skulle fylla sju år var detta en häftig upplevelse att följa. [ Klipp från Vetenskapens Värld (svt). ] Aja, min blogg ska väl mest handla om träning - men ni som följer den vet att jag går loss på såna här grejer ibland. Att det just denna jubileumsdag är fullmåne, vilken dessutom bjuder på en partiell månförmörkelse (jorden skuggar en del av månen), gör ju den här 50-årsdagen än mer speciell. Nu hoppas jag på att molnen där ute ska skingra sig så jag kan följa kvällens föreställning. Månen går upp 21:52 här i Skövde - och redan då ska man kunna se lite skugga. Runt 23:30 är skuggan som störst på månen (världens skugga alltså) och den täcker då ungefär halva månen. Ni är väl vakna och kollar då? Månen och jag - efter gårdagens 22 kilometer lö

Lila milen på Billingen har nog fått många människor att känna ångest. Det är bergets grymmaste milspår, ett spår som lätt framkallar hög puls och mjölksyra - till och med när man går. Det är en mil som inte lämnar någon oberörd. Anledningen är de många höjdskillnaderna. Lila milen börjar annars ganska flackt på skidstadion. Några mindre backar bara, några är korta och branta uppför - och några är lite längre, med långa sega motlut... De här backarna i början är överkomliga när  man är utvilad men de sätter sig i benen. Och då, när benen är så där lagom sega efter fyra pulshöjande kilometrar, dyker den första riktiga utmaningen upp: - En ordentligt brant uppförsbacke med efterföljande segt upp, upp, upp (småkuperat) en bra bit. Jodå, det är en nästan 800 meter krävande sträcka som slingrar sig fram på steniga och ojämna skogsstigar. Och så där fortsätter det tills plötsligt en vägg dyker upp framför en. Men det är ingen vägg. Det är en backe som nära nog lutar 45 grader (el

Tröskelträningen verkar ge resultat! I kväll sprang jag milen på mindre än 50 minuter igen - för första gången sedan hösten 2017. Känns jätteroligt att vara tillbaka på den nivån. Nu känner jag att jag kan springa Midnattsloppet i Stockholm utan någon som helst press. Jag vet redan att jag klarar av den där magiska gränsen. Men visst ska jag försöka genomföra en snabb mil i huvudstan... Dagens träning startade i Varnhem och sprangs sedan över Billingen in till Skövde. Ansträngningen var hög men behaglig. Precis på den där sub-tröskelnivån jag vill vara när jag ska ta i. Inte ens den inledande 6 kilometer långa uppförsbacken stoppade mig. Den här soliga men svala kvällen var tydligen vigd för bra löpning. Efter 12 kilometer var jag i Skövde, och då hade sträckan snittats i 4:50-tempo. Sprang samma sträcka hösten 2017 - då i fina 5:09-tempo (som jämförelse). Första milen gick på 48:42 i dag. Men den bästa milen gjorde jag mellan 2-12 km: på 47:48. Personligt årsbästa alltså. Ursäkta