En Mil om Dagen

Det har passerat ett par dagar utan träning, så i kväll var det dags. Tillsammans med Åsa och Jacob blev det intervaller i backe - även denna gång vid Ryds grottor. Nu vill jag väl inte påstå att jag varit helt overksam på mina vilodagar heller. Promenaderna med Selma blir många och långa å gärna uppför berget. Det gäller att passa på att fixa några (icke dokumenterade) höjdmeter i smyg... På tal om Selma. I dag var vi hos veterinären för andra gången på kort tid. Hon blev halvt sövd och fick vara där hela förmiddagen. Vid lunchtid hämtade jag en lätt desorienterad och matt liten Selma. Hon har inte riktigt varit sig själv på hela dagen men det ska förhoppningsvis bli bättre i morgon. Annars började onsdagen bra med solsken för första gången på (som det känns) väldigt länge. Nåväl, träningen då? Åsa och Jacob hämtade upp mig här hemma och sen körde vi till Hasselbacken för att ta en uppvärmningspromenad därifrån till den branta delen av backen mot Ryds grottor. Jacob ville gärna ge

När jag tittade ut genom fönstret i morse och såg hur regnet vräkte ner var inte lusten för löpning alltför stor. Den ökade inte heller när jag konstaterade att det bara var två grader varmt (eller rättare sagt kallt) ute. Isvindar från norr sved i mina kinder på vägen till bilen... Anna och jag hade bestämt oss för att dra iväg till Falköping för en löprunda på Mösseberg. Det är trevligt att träna på andra platser än de vanliga här hemmave´ och i dag var inget undantag. Regnet piskade på framrutan och temperaturen gick ner och låg precis över nollan. När vi närmade oss Falköping övergick regnet till snö och vi tittade smått förskräckta på varann. Det här var ingen av oss riktigt beredd på. Uppe på Mösseberg var det nollgradigt så det tog en liten stund innan vi blev varma. Vi joggade den lila kuperade milen och det regnade och snöade om vartannat - å på sina ställen blåste en rejäl motvind. Det var blött och lerigt men för egen del blev det en perfekt mental träning inför Kullaman

När det tar emot för egen del så gäller det att hitta andra positiva saker att fokusera på. Som t ex att glädjas åt andras framgångar i löpspåren. Sånt inspirerar och ger förhoppningsvis rätt sorts energi för egna framtida framgångar. När det är motigt kan man ju passa på att ta det lite lugnare också... Det är alltid kul när det går bra för andra. Det är rätt trevligt när det går bra för en själv också, men just nu när det inte är så har jag glatt mig lite extra åt några andras utveckling och framgångar. En av dem är Ola. En jobbarkompis som springer en hel del och som det verkligen har släppt för det senaste. Han springer snabbt och han springer långt. För inte så längesen persade han på milen och förbättrade tiden med nästan två minuter. Och efter ett par mils löpning känner han att han vill fortsätta ett par till. Så häftigt! Så har vi Stefan. Även han en person som jag känner genom jobbet och som jag sprungit ihop med flera gånger. Normalt befinner vi oss på ungefär samma ni

Min inställning är att aldrig ge upp i ett lopp som jag har startat i. Även om jag märker att det inte går så bra som jag har tänkt mig så vill jag inte förlora mot mig själv genom att avbryta. Jag slutför! Om jag inte blir skadad eller så. Just nu är hela mitt träningsliv i en sådan fas där ingenting går så bra som jag vill eller har tänkt mig... Men även när det gäller träning är det bara att hänga i. Inte ge upp. Inte lägga av! Mala på så gott det går men kanske inte på samma sätt som vanligt. Det viktigaste är att träningen blir av, vara kylig och invänta att kroppen ska börja svara igen. Det är fruktansvärt tungt just nu och min kropp är påverkad av något. Till följd av detta har jag dragit ner en del på antal pass mot normalt och tagit det lite lugnare på de pass jag kört. I dag testade jag att springa några få korta, snabba intervaller (3x3, 30/30). Det blev väldigt tydligt hur illa ställt det är - både i själva löpningen, känslan i kroppen och resultatet av det klockan visad

I måndags föreslog Åsa och Jacob att vi skulle träna intervaller i backe - och det skulle inte ske vilken backe som helst: Grusvägen vid asfaltsverket upp mot Ryds grottor var målet. En grymt tuff backe med bitvis riktigt jobbig lutning... I kväll var det dags. Själv hade jag bestämt mig för att värma upp med en runda på berget innan vi skulle ses. Anna hängde på och vi sprang en lång väg uppför bergssluttningen för att sedan köra en vända där uppe innan vi följde Billingeleden ned till platsen för intervallerna. Åsa och Jacob var redan på plats. Vi träffades där grusvägen börjar vid Inga Karls väg och satte ganska omgående igång med den första intervallen i den branta backen (det var bara YogaJacob som var tvungen att anmärka på min vita, bakåtvända keps och hur opassande detta var för min ålder, för att sedan följa upp denna åthutning med diverse historier om någons besök i Tyskland och nått zoo). :D Vi höll olika tempo och mitt mål var att försöka hitta ett som jag skulle kunn

Visst blev det några aktiviteter på Billingen i dag med... Först genom egen träning och sen var jag uppe å kollade in alla duktiga löpare i Billingehusloppet. Kul både ock. Har länge haft Billingehusloppet i bakhuvudet som ett av de lopp jag gärna vill genomföra. Har jag inte varit förhindrad av arbete så har det varit andra lopp samma helg. I dag var det inget som krockade men eftersom min form varit så dålig det senaste hade jag helt enkelt ingen motivation att ställa upp. Däremot var det väldigt roligt att titta på. Vann huvuddistansen (10,5 km) gjorde Malin Strand från Sävedalens IF (40:11) och Yared Admasu från Hälle IF (33:51). Bästa skövdelöpare blev Sofia Smedman (44:09) och Fredrik Ousbäck (36:03). På filmklippet här nedan ser vi Yared Admasu. Visst ser löpsteget lätt ut. Riktigt imponerande! Men det var många som imponerade! Kände igen flera av de lokala topplöparna och tänkte att "den där farten ska väl inte vara så svår att hålla?" Fast när man ser vilka

I dag var jag ute på ett småsjukt träningspass. Det är nämligen fullt fokus på Kullamannen och Dödens zon den 5 november, och som den orutinerade trail-löpare jag är så tycker jag att det kan vara på sin plats att lägga så mycket träning som möjligt på galna utmaningar i skogen. Kullamannen tycks nämligen vara ett rätt galet lopp. Det har jag förstått alltmer sedan jag läst om det och sett Youtube-klipp från loppet. Speciellt Dödens zon verkar vara riktigt, riktigt sjukt. Med uppgifter om en backe som är några hundra meter lång, bjuder på 190 höjdmeter och uppskattas ha en 60 procentig lutning. I början av backen står en mysko gubbe och säger; "Välkommen till Dödens zon" och tittar upp för backen. Snacka om att mjölksyran kommer att bränna i benen där. Men i dag var det alltså träning som gällde och det var inte bara den som var sjuk. Redan efter några hundra meter kände jag hur kroppen inte ville vara med. Benen kändes helt okej - jag upplevde mig stark och orkade fint i

I kvällens inlägg tänkte jag ta upp en del om framtiden. Vad väntar egentligen? Hur kommer det att gå? Låt oss ta fram kristallkulan och kika lite...  Som ni ju vet så har det inte varit riktigt som vanligt det senaste. Men nu vill jag inte tjata mer om det, så har du missat något får du backa bland inläggen och läsa igenom allt gnäll som finns där. När du gjort det ska vi blicka framåt här istället - för det finns nämligen några mål till som jag tänkte att jag skulle nå i år. I början av november är det dags för Kullamannen Dödens Zon (21-24 km och 1.000 höjdmeter) , ett traillopp som lär bli en riktig utmaning för min del. På grund av allt som har hänt så har jag hamnat rejält på efterkälken vad gäller träning i skog och mark, men nu när oktober är här ska jag se till att köpa mig ett par trailskor och sen ge mig ut på Billingen och träna "hårt". Gissa vad som väntar då? Jo, löpning på en massa små, steniga och rotfyllda stigar. Genom våta myrar, uppför branta klipp