En Mil om Dagen

Julhelgen är över. Startade julaftonens morgon med en kort löprunda och avslutade annandag jul med en lite längre löptur. Behövde bränna några extra "jul-kalorier" efter helgen... ;) Skämt åsido, så behövde jag träningen för att kunna bli bättre på att springa en mil snabbare. Ni vet - min utmaning för 2020. Äh, vi får väl se hur det går med allt det där. Kul att ha ett mål att träna mot. Känslolöpning gäller alla dagar. Speciellt i dag, då jag hade bestämt mig för att köra ett par tuffa intervaller - med hög intensitet så länge jag orkade. Det blev inte så länge! Tre minuter, sen fick jag lägga av. Flåset fanns inte där, benen vek sig nästan och hjärtat dunkade frenetiskt. Tre minuter räckte till drygt 700 meter (då i 4:10/4:15-tempo ungefär). Resten av passet blev en blandning av gång och jogg (pga allmän trötthet, och slutkörd efter intervallerna), men på den sista kilometern lyckades jag kraftsamla mig och bränna av en "mil-tempo-kilometer". Kändes bra, det bl...

Heisann! Den  17 maj  var  Norges dag  - men den 18 maj var dagen då jag anlände dit för en weekend i landets huvudstad, Oslo.  Vädret var kanonfint hela helgen,  och många steg blev det i staden, så man kan inte vara annat än nöjd. Det var en helg där jag bara tog det lugnt. Nja, inte "bara" förresten. På lördagsmorgonen var jag ute och körde ett intervallpass. Löpning då - med  så kallade "norska intervaller", landet till ära...  Det brukar vara ett riktigt kämpigt pass och den här morgonens hårdkörning var inget undantag. Stack ut på fastande mage innan det hunnit bli alltför varmt. Intervallerna var fyra minuter långa och fyra till antalet, och där brukar man ligga  nära sitt max under hela intervallen.  Sen är det brukligt med återhämtning under tre minuter (efter varje intervall) där pulsen helst inte ska gå under 70 procent av ens maxpuls. För min del innebar det att jag fick börja springa igen efter 1,5 - 2 minuter i å...

Då det gäller löpträning har den här veckan varit lite upp och ner - så varför inte stänga den på samma inslagna väg, tänkte jag... I tidigare inlägg har jag berättat om ett långpass som fick en bitter eftersmak i form av smärta i ländryggen och en bit nedåt - men också om en kortare löpning med bra känsla. I fredags skulle jag testa Norska superintervaller i milspåret på Billingen. Efter uppvärmningen ökade jag tempot i den första fyra-minuters-intervallen. Försökte tänka på att inte springa hårdare än att jag skulle klara av tre intervaller till i ungefär samma tempo, men när jag hade sprungit en liten bit in i den andra intervallen märkte jag hur orken försvann mer och mer. Blev inte direkt glad över detta, men efter en kort överläggning med mig själv tog jag beslutet att inte ge upp intervallen och att fortsätta med de andra intervallerna utan att ta i alltför nära max. Det blev bra! Kortade ner den totala distansen också vilket kändes positivt. Egentligen blev det här ett ...

Jag sov gott i natt och på morgonen. Jag vaknade sent och slog bort tanken på långlöpning direkt. Det fick bli ett pass med "Norska intervaller istället! Men orken för att springa hårt i 4x4 minuter fanns inte i dag. Det märkte jag rätt snabbt på den första intervallen... Hade jag ställt in både mig själv och pulsklockan på stenhård fyra-minuters-löpning gånger fyra, med en puls på 90 % av maxpuls och 19/20 i ansträngning enligt Borgskalan... Och det utan att ha ätit någon frukost på morgonen (inte så smart när jag skulle träna hårt). Jag kände rätt snart att det inte funkade. Jag kunde helt enkelt inte springa så hårt, så länge. Inte i dag i alla fall. Så jag fick lov att tänka om. Jag fortsatte springa stenhårt men jag kortade ner intervallerna till hälften. Vilan fick bli lika lång som varje intervall. Det var vad jag mäktade med i dag. Sprang förresten med mina nya snabba skor. Första löpningen. Dom kändes bra från första steget och det lär inte ta lång tid innan de...

Som jag lovade i går, skulle ju berätta vad jag hade köpt. Något med hjul på, ni vet. Något som har med träning att göra. Men först vill jag berätta vad jag gjort i dag. Den här och nästa vecka kör jag efter ett träningsupplägg som "Kulan" lagt upp. Jag fick banta ner schemat en hel del eftersom jag ansåg att det var alldeles för tufft för mig. Så i går var jag på gymmet och i dag var det ett pass med norska intervaller (köra hårt, nära max, i fyra minuter och till 70 % i tre minuter efter varje). Jag började med lätt jogg tillsammans med fyra snubbar från jobbet. Vi sprang banan för Billingehusloppet och den är ganska så kuperad. Efteråt fortsatte jag till slalombacken för att köra intervallerna där. Men jag var trött. Midnattsloppet satt kvar i benen och det funkade inte riktigt. Var kanske inte helt lyckat att springa en mil först heller, men det var skönt. Körde slalombacken upp en gång och efter tre-minutersvilan en gång i Strupen. Pulsen fick jag inte upp så hög...

Tänk er ett lopp på drygt 8 kilometer - där banrekordet är 1.07:06. Det låter ju faktiskt inte helt omöjligt att slå? Men jag tror inte jag gör det! Uppförslutningen är nämligen 22,2 % - och om jag får gissa skulle nog varje kilometer ta mig minst 25-30 minuter att genomföra... Detta norska lopp heter " Skåla 1848 meter rett opp " och går i Loen/Stryn i mitten av augusti varje år. Höjdskillnaden från start till mål är 1.820 meter och distansen är 8.2 kilometer, vilket medför en lutning på 22,2 %. Lite svårt att greppa hur fantastiskt jobbigt det måste vara att ta sig uppför där, men jag måste säga att jag blivit lite sugen på att testa. Fast det verkar vara tufft att få en plats i tävlingsklassen (tidtagning). På NRK berättade man att platserna blir bokade i stort sett samma stund som de läggs ut, så för 2015 är det redan fullt. Gör inte så mycket eftersom jag ändå ska springa Midnattsloppet i Stockholm samma dag. Men till loppet 2016 kanske man ska göra ...

När jag var i Borås i går insåg jag att det skulle bli svårt att hinna hem till Mickes tuffa skidgångspass i slalombacken i Skövde. Tog igen det i dag med norska intervaller  i löpspåret istället... Om du klickade på länken ovan så vet du nu vad dessa superintervaller innebär. Om du vill veta hur de kändes så kan jag nämna att de var jobbiga. Riktigt jobbiga!!! Pulsen på intervallerna låg mellan 85-90 procent av min maxpuls och jag lät som värsta ångloket när jag kämpade mig fram i skogen. Hade jag inte haft reflexvästen på mig hade eventuella älgjägare kunnat ta miste på mig och en brunstig älgtjur... Fick ta i från tårna för att behålla tempot uppe och sneglade på klockan gång efter gång i min förtvivlan över att de fyra minuterna aldrig tycktes ta slut. Jag sprang verkligen allt jag kunde förmå för dagen. När sen "vilan" kom tycktes de tre minuterna försvinna i ett huj. Det var som att jag bara ville spy åt allt som började med "norska" nånting... Ville aldrig ...