Med Ponyhans och Harlem Shake på jobbet...
Den här dagen har varit rätt händelsefattig. En mils löpträning blev det innan jobbet, annars mest ingenting...
Inga ens några bilder värdiga att publicera här har jag heller. Kanske kan bli ett par i morgon? Tänkte nämligen ägna förmiddagen (innan jobbet) åt en långpromenad ute i naturen med Selma då. Men fram till dess kan ni få läsa om dagens löpträning.
En mil var målet men redan efter ett par kilometer funderade jag på om jag skulle nöja mig med hälften. Kroppen svarade inte och sviterna från juldagens magsjuka med magsmärtor fanns kvar. Till en början kändes varje steg som en spark i magen. Det gjorde ordentligt ont! Efter ett tag hade jag vant mig men då tog all ork tog slut. Någonstans mellan tre och fyra kilometer var jag så slut att de ofrivilliga intervallerna fick ta vid.
Jag gick, jag joggade och jag sprang. Rätt korta bitar av allt hela tiden. Men jag klarade av mitt mål - det blev en mil, om än en rätt plågad mil... Nä, jag hade definitivt inte hämtat mig från min sjukdag och jag var alltför optimistisk i början av passet. Kan man lära något av det? Japp - ta det lite lugnare på första passet efter sjukdom. Låt kroppen bestämma! Inte huvudet! Försök vara klok istället.
Kvällspasset på jobbet var lugnt. Så även för kollegan som inte hade några problem att hinna med att kolla in både Ponyhans på Instagram och Harlem Shake med Borås brandförsvar på Youtube flera gånger om... Herregud!!! Måtte kollegan ha mer arbete som sysselsättning i morgon.
Inga ens några bilder värdiga att publicera här har jag heller. Kanske kan bli ett par i morgon? Tänkte nämligen ägna förmiddagen (innan jobbet) åt en långpromenad ute i naturen med Selma då. Men fram till dess kan ni få läsa om dagens löpträning.
En mil var målet men redan efter ett par kilometer funderade jag på om jag skulle nöja mig med hälften. Kroppen svarade inte och sviterna från juldagens magsjuka med magsmärtor fanns kvar. Till en början kändes varje steg som en spark i magen. Det gjorde ordentligt ont! Efter ett tag hade jag vant mig men då tog all ork tog slut. Någonstans mellan tre och fyra kilometer var jag så slut att de ofrivilliga intervallerna fick ta vid.
Jag gick, jag joggade och jag sprang. Rätt korta bitar av allt hela tiden. Men jag klarade av mitt mål - det blev en mil, om än en rätt plågad mil... Nä, jag hade definitivt inte hämtat mig från min sjukdag och jag var alltför optimistisk i början av passet. Kan man lära något av det? Japp - ta det lite lugnare på första passet efter sjukdom. Låt kroppen bestämma! Inte huvudet! Försök vara klok istället.
 |
| En jobbig mil med "O-intervaller" - dvs "Ofrivilliga intervaller" |
Kvällspasset på jobbet var lugnt. Så även för kollegan som inte hade några problem att hinna med att kolla in både Ponyhans på Instagram och Harlem Shake med Borås brandförsvar på Youtube flera gånger om... Herregud!!! Måtte kollegan ha mer arbete som sysselsättning i morgon.
Kommentarer
Skicka en kommentar