Längsta löpningen hittills
Då var det dags att berätta om ett personbästa igen. Det är alltid lika kul när det sker och den här gången handlar det om distans och uthållighet.
Det var i torsdags eftermiddag som jag sprang tillsammans med Elin, Jacob och Stefan på Billingen. Vi sprang på alla dess leder och stigar hit och dit, fram och tillbaka. Jag fick guida och valet av stig bestämde jag allteftersom. Jag hade inte gjort upp nån plan i förväg. Vi tyckte nog alla att det var ett ganska trevligt sätt att springa på.
Solen stekte från en klarblå himmel fast det var hyfsat svalt och skönt att springa i skogen. Trädens skuggor skyddade en del och det var uthärdligt. Efter nästan sju kilometer ropade Jacob att han gav upp och ville springa tillbaka till skidstadion. Vi andra vinkade av honom och fortsatte från Lasse-rundan in på Hellner-milen. Efter en stund sprang vi den i motsatt riktning och när jag frågade Elin och Stefan om de ville fortsätta på Hellner-milen (den gröna) eller ta av och följa Jansson-tian (den lila) - för att sedan ta Billingehusloppet i motsatt riktning och en tuff stigning där - så kom svaret blixtsnabbt: "Ta den tuffa vägen!" Bra där, kände jag. Här är det grymma löpare man har att göra med...
I backen kom solen åt oss ganska bra. Vi var trötta men försåg oss med vatten som jag hade med mig. Vi hade redan fyllt på med blåbär som vi plockade utmed vägen, och efter att vi tagit backen i halvsnabba intervaller fick vi tillfälle att äta hallon. Perfekt på ett löppass. Vi malde vidare och kom tillbaka till skidstadion med 15k på våra pulsklockor (17k på min klocka - jag hade joggat/gått upp på bergssluttningen innan jag mötte resten av gänget). Efter att ha fyllt på mina tre vattenflaskor med nytt, fräscht vatten och sagt hej då till Elin och Stefan, fortsatte jag min löpning mot det som var mitt ursprungliga mål - tre timmars löpning eller 25 kilometer.
Jag hittade en lång väg ner för berget och jag fortsatte på asfalterade vägar genom Skövdes villaområden. Det kändes bra och jag hade lite högre tempo än när vi sprang ihop där uppe. Fast det var ju inte så konstigt. Det var ju mest nedför... Nu hade jag bestämt mig för att försöka slå mitt distansrekord på 26,44 kilometer. Vattnet gick åt i värmen. Kroppen behövde all vätska den kunde få och jag kände att bränslet började att ta slut. Kom å tänka på att jag hade ätit en väldigt sparsam lunch för några timmar sedan och den var långt ifrån tillräcklig för den här långa ansträngningen. Men jag gick över på reserven.
Tröttheten gjorde att jag fick växla mellan att gå, springa och jogga. Benen var tunga, huvudet var segt men viljan att fixa det var större än så. Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. Passerade målet (25k) och när pulsklockan visade på nästan 27 kilometer tryckte jag på med en tempoökning vilken landade i 3:45-tempo. Det var väl ungefär samma tempo som Jonas Buud snittade på Ultravasan 90k för en stund sedan. Fattar ni!? Nio mil i nästan samma tempo som jag höll i hundra meter... Galet!
I går var det vila för mig. Det innebar tolv timmars arbete och en mycket trevlig kväll på stan tillsammans med mina goda arbetskamrater Anna och Elin - som nu gör studieuppehåll från jobbet. Det blev som ett litet "tack för den här tiden tillsammans på jobbet" och "lycka till i framtida studier". I dag är planen att det ska bli en kort löptur efter jobbet. Några kilometer bara - med några 30/30-intervaller mitt i passet. Det blir nog bra! Till sist vill jag gratulera Micke Svensson för den fina tiden han gjorde på rullskidor i Alliansloppet i Trollhättan i dag. Att köra 48 kilometer rullskidor på 1.50:26,1 är galet bra! På gränsen till sinnessjukt. OM jag ens hade klarat den sträckan på rullskidor (vilket jag inte gör) så hade det tagit mig MINST sex timmar. Bara så att ni förstår skillnaden... :)
Det var i torsdags eftermiddag som jag sprang tillsammans med Elin, Jacob och Stefan på Billingen. Vi sprang på alla dess leder och stigar hit och dit, fram och tillbaka. Jag fick guida och valet av stig bestämde jag allteftersom. Jag hade inte gjort upp nån plan i förväg. Vi tyckte nog alla att det var ett ganska trevligt sätt att springa på.
Solen stekte från en klarblå himmel fast det var hyfsat svalt och skönt att springa i skogen. Trädens skuggor skyddade en del och det var uthärdligt. Efter nästan sju kilometer ropade Jacob att han gav upp och ville springa tillbaka till skidstadion. Vi andra vinkade av honom och fortsatte från Lasse-rundan in på Hellner-milen. Efter en stund sprang vi den i motsatt riktning och när jag frågade Elin och Stefan om de ville fortsätta på Hellner-milen (den gröna) eller ta av och följa Jansson-tian (den lila) - för att sedan ta Billingehusloppet i motsatt riktning och en tuff stigning där - så kom svaret blixtsnabbt: "Ta den tuffa vägen!" Bra där, kände jag. Här är det grymma löpare man har att göra med...
I backen kom solen åt oss ganska bra. Vi var trötta men försåg oss med vatten som jag hade med mig. Vi hade redan fyllt på med blåbär som vi plockade utmed vägen, och efter att vi tagit backen i halvsnabba intervaller fick vi tillfälle att äta hallon. Perfekt på ett löppass. Vi malde vidare och kom tillbaka till skidstadion med 15k på våra pulsklockor (17k på min klocka - jag hade joggat/gått upp på bergssluttningen innan jag mötte resten av gänget). Efter att ha fyllt på mina tre vattenflaskor med nytt, fräscht vatten och sagt hej då till Elin och Stefan, fortsatte jag min löpning mot det som var mitt ursprungliga mål - tre timmars löpning eller 25 kilometer.
Jag hittade en lång väg ner för berget och jag fortsatte på asfalterade vägar genom Skövdes villaområden. Det kändes bra och jag hade lite högre tempo än när vi sprang ihop där uppe. Fast det var ju inte så konstigt. Det var ju mest nedför... Nu hade jag bestämt mig för att försöka slå mitt distansrekord på 26,44 kilometer. Vattnet gick åt i värmen. Kroppen behövde all vätska den kunde få och jag kände att bränslet började att ta slut. Kom å tänka på att jag hade ätit en väldigt sparsam lunch för några timmar sedan och den var långt ifrån tillräcklig för den här långa ansträngningen. Men jag gick över på reserven.
Tröttheten gjorde att jag fick växla mellan att gå, springa och jogga. Benen var tunga, huvudet var segt men viljan att fixa det var större än så. Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte. Passerade målet (25k) och när pulsklockan visade på nästan 27 kilometer tryckte jag på med en tempoökning vilken landade i 3:45-tempo. Det var väl ungefär samma tempo som Jonas Buud snittade på Ultravasan 90k för en stund sedan. Fattar ni!? Nio mil i nästan samma tempo som jag höll i hundra meter... Galet!
I går var det vila för mig. Det innebar tolv timmars arbete och en mycket trevlig kväll på stan tillsammans med mina goda arbetskamrater Anna och Elin - som nu gör studieuppehåll från jobbet. Det blev som ett litet "tack för den här tiden tillsammans på jobbet" och "lycka till i framtida studier". I dag är planen att det ska bli en kort löptur efter jobbet. Några kilometer bara - med några 30/30-intervaller mitt i passet. Det blir nog bra! Till sist vill jag gratulera Micke Svensson för den fina tiden han gjorde på rullskidor i Alliansloppet i Trollhättan i dag. Att köra 48 kilometer rullskidor på 1.50:26,1 är galet bra! På gränsen till sinnessjukt. OM jag ens hade klarat den sträckan på rullskidor (vilket jag inte gör) så hade det tagit mig MINST sex timmar. Bara så att ni förstår skillnaden... :)
Kommentarer
Skicka en kommentar