En Mil om Dagen

Hej på er! I dag ska jag ta med er tillbaka till den 17 augusti 2013. Det var dagen då jag skulle göra mitt andra Midnattslopp i Stockholm - men det var också dagen för ett lopp som inte liknade något annat av de andra lopp som jag hade sprungit innan, och inte efteråt heller för den delen... Vi var tre arbetskamrater som hade anmält oss till Maskeradgruppen, och vi hade länge funderat på vad vi skulle klä ut oss till. Till slut landade valet på "patient och vårdare". Kanske inte det mest fantasifulla - men visst var vi väl snygga? ;) Anna, jag och Elin Bild: Okänd Fördelen med att delta utklädd var att allt avdramatiserades. Vi skulle bara ut och ha kul, festa och spexa inför åskådarna utmed banan. Vad tiden i loppet blev hade ingen som helst betydelse - ingen jakt! Nu var det bara paaartyyy!!! Det här var också startskottet på vårt årliga gemensamma deltagande i Midnattsloppet Sthlm. Året innan hade jag varit där och sprungit själv, men sedan 2013 har vi allt...

Hej på er ! Den här torsdagen tänkte jag gå tillbaka i tiden, till mitt andra lopp i livet.  Det första loppet sedan min regelbundna löpträning drog igång vid årsskiftet 2010/2011. Dagen för loppet var den 27 augusti 2011 - och platsen Göteborg. Jag hade under hela min träning haft Midnattsloppet 10 kilometer som mitt mål  - med all träning - och jag hoppades på att fixa loppet under timman. Det var en regnig och kall kväll i Göteborg. Vi löpare stod i fållor på Heden och jag var minimalt klädd. Midnattsloppets orange tunna t-tröja var alldeles för liten och magen putade nog ut en del mellan den och de små svarta split-shortsen. Hmm...  Vädret liknade en höstkväll och det var definitivt fler än jag som frös. Att starten blev försenad med någon halvtimma gjorde inte saken mycket bättre. Polisen hade nämligen inte fått kontroll på alla korsningar där vi löpare skulle fram... Men säkerheten fick naturligtvis gå först och till slut var allt klart och vi kom iväg! Jag...

Läckövarvet 2015. Min bästa halvmara någonsin och det lopp jag nog är allra mest stolt över. Det tänkte jag berätta kort om i dagens inlägg - och länka till det blogginlägg som berättar om loppet i sin helhet då det begav sig. Hej på er  förresten, och välkomna till ännu en Throwback Thursday här i bloggen. En bild från Läckövarvet 2015  Om jag ska ta och berätta lite bakgrundsfakta först. Hur det var innan det här loppet. Jag hade löptränat i ungefär 4,5 år - och långt innan det hade jag försökt mig på en halvmara en gång - Broloppet 2000. Då fick jag den blygsamma tiden 2.46, men var otroligt stolt över att ha klarat distansen. När jag satte igång och löpträna regelbundet, vid årsskiftet 2010/2011, var milen "min distans" och jag slet järnet för att komma under 50 minuter på den distansen , tills det plötsligt hände efter 3,5 års träning och många försök i lopp. De halvmaror jag gjorde efter Broloppet, sedan jag kom igång med löpträningen, var Göteborgsvarve...

I dagens Throwback Thursday tar vi oss tillbaka några månader efter millennieskiftet. Platsen är Skåne och Danmark och sommaren har precis börjat. Men vad hände där då? Jo, Öresundsförbindelsen skulle snart öppnas och olika aktiviteter anordnas dagarna innan - bland annat ett löplopp. Just det loppet blev mitt första, och vad jag trodde då mitt enda lopp någonsin... Min fascination för häftiga byggnadsverk väckte genast mitt intresse då jag först hörde talas om "Broloppet 2000". Ett lopp som skulle starta i Danmark, gå genom den fyra kilometer långa Drogdentunneln till Pepparholmen (4k) och sen över den Öresundsbron (7.845 meter) till Malmö och ca 5 kilometer på fastlandet till målet vid Ribersborg. En halvmara med andra ord. Mitt första lopp någonsin skulle alltså bli en HALVMARA!!! Fast innan vi tar oss tillbaka till den tidiga sommaren år 2000 måste jag bara få nämna några ord om den här torsdagen. Förkylningen hänger i och har inte mattats av något - snarare tvärtom....

Vi reser tillbaka i tiden och hamnar i december 2010. Jag hade bestämt mig för att försöka minska i vikt och kanske få lite bättre kondition - och det skulle jag klara genom att göra något som jag egentligen avskydde - nämligen springa... Men långt innan jag satte igång med löpträningen hade jag redan kommit igång med att gå långa promenader varje dag. Bara av det rasade jag i vikt och fick bättre ork - så det var nog egentligen av den orsaken jag började fundera i banorna runt löpning. Ville utmana mig! Minns den där decemberkvällen då jag gav mig ut på mitt första löppass på väldigt väldigt länge. Jag joggade nån dryg kilometer, kanske två, och minns att jag fick gå några gånger också. Men jag var igång! Jag hann med ett par pass till och sen blev jag förkyld (feber etc). Då joggade jag i lägenheten - så motiverad var jag. Framåt februari/mars sprang jag min första mil på en tid under 60 minuter. Gissa om jag var stolt då? Men jag var en oerfaren löpare och visste inte my...

Har bara tagit det lugnt i dag. Kollat in damernas och herrarnas masstarter på 10 respektive 15 kilometer i Tour de Ski i tyska Oberstdorf. Det blev ett par händelserika tävlingar. Men det här inlägget ska inte bara handla om skidåkning. Det är ju torsdag också, så jag har tagit mig tid att blicka tillbaka på 2017. Välkomna till Throwback-Thursday-underhållningen för andra gången här på bloggen... Tävlingsmässigt var väl inte dagens Tour de Ski så lyckat - men väldigt underhållande för de med min humor. Skidåkarna föll solo och i grupp, de bröt stavar och tappade skidor. Tv-bilderna visade en röra som saknar motstycke i de skidtävlingar som jag sett. Det såg ut som plockepinn emellanåt. Men som vanligt så var det norrmän (i både dam och herr) som tog sig igenom de här speciella loppen bäst och hamnade högst upp på pallen. Grönt i går, vitt i dag Selma på promenad Anledningen till att jag tagit det så här lugnt i dag är att huvudet inte hänger med. Yrseln är kvar och den ...

Vissa torsdagar i framtiden tänkte jag dela med mig av något minne från dåtiden. Tar och öppnar med mitt personbästa på milen... Det var egentligen smått otroligt det som hände en aprildag i Oslo 2015. Att lyckas springa en kuperad mil på under 45 minuter var en avlägsen dröm för mig. En dröm som jag hade svårt att tro skulle kunna bli verklighet. Från starten på Karl Johan Men på något sätt lyckades jag hålla tempot loppet igenom. Avgörandet var nog målmedvetenheten och att viljan vann över huvudet som skrek "nej, nej, nej" vid 5/6 kilometer och på de två sista. Minns att jag tänkte på vad Micke/Bengt skulle gjort i slutet av ett lopp. Vika ner sig? Aldrig! Trots att jag var helt slut lyckades jag springa i mål på 44 minuter - 44:43. Alltså, den känslan... Kände mig bäst i hela världen. Ett gött minne att ta fram ibland. I'm a winner! Mer om loppet kan du läsa här om du vill:  Sentrumsløpet i Oslo