Tidig långlöpning
God förmiddag alla läsare.
Det känns riktigt bra i dag efter gårdagens långa löpträning. Med förrförra söndagens långlöpning i minnet, då kroppen överbelastades och jag knappt kunde gå på 24 timmar efter, hade jag bestämt mig för att springa 8 kilometer kortare den här tidiga lördagsmorgonen. Även denna gång var Stefan med som sällskap, och det är faktiskt rätt gött å springa ihop med någon på så här långa pass. Tiden går fort när man kan tjôta lite och sen är det lättare att hålla igång tempot också.
Strax innan soluppgången, när klockan var 07:15, träffades vi utanför mitt och stack iväg, i riktning mot solen... Regnet hade precis upphört och nu låg 18 kilometer lätt löpning framför oss - med ett enda mål: att låta kroppen få vänja sig vid långa distanser. Min egen tanke var att vi skulle ligga runt 6:15-6:30-tempo ungefär. Det skulle visa sig under loppets gång att det inte skulle bli så.
Rundan vi sprang gick genom stan och ut på Varolavägen för att sedan vika av söderut på en mindre asfaltsväg mot Öms bygdegård. Där såg vi Billingen och stora delar av Skövde till höger om oss. Det var väldigt vackert, speciellt då solens strålar så småningom började smeka hela berget. Vi höll jämt tempo, men vi sprang bra mycket snabbare än vad jag själv hade tänkt från början. Men det kändes bra, det kändes lätt och rätt.
Efter en stund tog asfalten slut och grusvägarna över P4:s vidsträckta karga övningsfält tog över. Den sträckan är mer kuperad också, och rent allmänt går det mest uppför på vägen tillbaka in mot stan. Till motsats hur det var att springa ut ur stan. Vi lyckades hålla samma tempo som tidigare trots att det gick uppför och benen hade avverkat nån mil redan. När vi kom tillbaka till stan tryckte vi på lite extra på vår allra sista kilometer.
När vi var klara infann sig funderingar på hur det skulle kännas i kroppen efteråt - men det var inga bekymmer. Det gjorde inte ont när jag sprang och det har inte varit några problem efteråt. Såklart känns det i benen att jag har sprungit men jag kan gå och det gör inte ont någonstans. På så vis känns det som att jag varit rätt ute i val av träningsdistans. Nu är målet att försiktigt öka distansen på långpassen framöver. Tre mil vill jag kunna springa utan att få ont. Den här lördagen snittade vi löpningen i 5:33-tempo, vilket var snabbare än tänkt, men är en bit från det 5:13-tempo som jag vill klara av på halvmaran (21,1 km) om ett par månader. Det kan bli tufft men är nog inte helt omöjligt...
Efter löpningen blev det en god frukost hemma och sen en tur med bilen till mor. På kvällen var jag och Selma ute på en underbar långpromenad på Billingen. Två timmar tog den, där även en pulshöjande tur i Strupen ingick. Lägger man till morgonpromenaden med Selma så blev det här en lördag med många många steg...
Ha nu en riktigt bra söndag! :)
Det känns riktigt bra i dag efter gårdagens långa löpträning. Med förrförra söndagens långlöpning i minnet, då kroppen överbelastades och jag knappt kunde gå på 24 timmar efter, hade jag bestämt mig för att springa 8 kilometer kortare den här tidiga lördagsmorgonen. Även denna gång var Stefan med som sällskap, och det är faktiskt rätt gött å springa ihop med någon på så här långa pass. Tiden går fort när man kan tjôta lite och sen är det lättare att hålla igång tempot också.
Strax innan soluppgången, när klockan var 07:15, träffades vi utanför mitt och stack iväg, i riktning mot solen... Regnet hade precis upphört och nu låg 18 kilometer lätt löpning framför oss - med ett enda mål: att låta kroppen få vänja sig vid långa distanser. Min egen tanke var att vi skulle ligga runt 6:15-6:30-tempo ungefär. Det skulle visa sig under loppets gång att det inte skulle bli så.
Rundan vi sprang gick genom stan och ut på Varolavägen för att sedan vika av söderut på en mindre asfaltsväg mot Öms bygdegård. Där såg vi Billingen och stora delar av Skövde till höger om oss. Det var väldigt vackert, speciellt då solens strålar så småningom började smeka hela berget. Vi höll jämt tempo, men vi sprang bra mycket snabbare än vad jag själv hade tänkt från början. Men det kändes bra, det kändes lätt och rätt.
Efter en stund tog asfalten slut och grusvägarna över P4:s vidsträckta karga övningsfält tog över. Den sträckan är mer kuperad också, och rent allmänt går det mest uppför på vägen tillbaka in mot stan. Till motsats hur det var att springa ut ur stan. Vi lyckades hålla samma tempo som tidigare trots att det gick uppför och benen hade avverkat nån mil redan. När vi kom tillbaka till stan tryckte vi på lite extra på vår allra sista kilometer.
När vi var klara infann sig funderingar på hur det skulle kännas i kroppen efteråt - men det var inga bekymmer. Det gjorde inte ont när jag sprang och det har inte varit några problem efteråt. Såklart känns det i benen att jag har sprungit men jag kan gå och det gör inte ont någonstans. På så vis känns det som att jag varit rätt ute i val av träningsdistans. Nu är målet att försiktigt öka distansen på långpassen framöver. Tre mil vill jag kunna springa utan att få ont. Den här lördagen snittade vi löpningen i 5:33-tempo, vilket var snabbare än tänkt, men är en bit från det 5:13-tempo som jag vill klara av på halvmaran (21,1 km) om ett par månader. Det kan bli tufft men är nog inte helt omöjligt...
Efter löpningen blev det en god frukost hemma och sen en tur med bilen till mor. På kvällen var jag och Selma ute på en underbar långpromenad på Billingen. Två timmar tog den, där även en pulshöjande tur i Strupen ingick. Lägger man till morgonpromenaden med Selma så blev det här en lördag med många många steg...
Ha nu en riktigt bra söndag! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar