Feelgood-träning
Dagens feelgood-upplevelse blev helt klart då jag fick springa IFK Skövdes 'Proppen' tillsammans med en arbetskamrats 8-åriga dotter. För första gången skulle hon springa den långa banan (2,5 km) och hon genomförde loppet med bravur...
Hennes pappa frågade om jag ville följa med henne i loppet, då han själv var lite orolig för att inte orka hålla hennes tempo så långt. Och det var klart att jag ville det. Passade perfekt som ett "mysträningspass" då kroppen har känts lite sliten efter den senaste tidens löpträningar. Dessutom hade jag sprungit lopp tillsammans med henne tidigare och då var det hur trevligt som helst.
Det blev en fin runda - och åttaåringen sprang riktigt bra, och hon gjorde det dessutom med ett stort leende på läpparna. Det är inte ofta man springer tillsammans med någon som i princip skrattar sig igenom ett helt lopp. Ibland tog det emot förstås. Till exempel i någon av de brantare uppförsbackarna eller när kroppen signalerade håll ett par gånger. Då gick vi en liten stund. Sammantaget hade vi väldigt trevligt på vår löprunda.
Och det är väl precis så här träning ska vara. Glad och lustfylld. Jag måste i alla fall lära mig att lägga in fler sådana pass i min träningskalender. Det behöver inte alltid vara så fokuserat på ett visst tempo, en viss puls eller distans - utan bara ge sig ut och köra såsom kroppen känner för stunden. Och även om jag har tanken att i grunden löpträna varannan dag, så är det bra om man lyssnar till sin kropp och vilar eller kör alternativ träning några extra dagar då och då. Det blev i alla fall tydligare för mig i dag...
PÅ GÅNG: På tisdag ska jag och några arbetskamrater springa Billingestafetten här i Skövde. Det är en tävling där man ställer upp med ett lag om fem löpare och där var och en springer tre kilometer. Vårt lag kallar sig "Bengts vänner" och vi springer mest för att vi tycker det är kul. Nog kommer vi vara lite tävlingssugna när det väl gäller - men målet är att få träffas, springa och ha roligt tillsammans. Mitt måltempo per kilometer är något vågat och egentligen lite för snabbt i förhållande till den form jag har i dag: 4:20 (12:59).
Lite senare samma vecka, på lördagen, springer jag förhoppningsvis SLA-loppet. Det är nog den värsta typen av lopp som jag kan tänka mig. Man vill ju gärna hålla ett tempo som är lite snabbare än ens miltempo (f.n. 4:45/k) - men fy tusan vad plågsamt det är. Man tar slut i typ första minuten av loppet... Förra året fick jag ryggskott dagen innan SLA-loppet, så det var med blandade känslor jag fick avstå från att vara med. Aja, drygt 20 minuters lidande handlar det om - sen är det över. Eller så ser jag till att inte lida alls (eller åtminstone inte så mycket) den här gången, utan tar det lite lugnare... Mitt måltempo per kilometer är inte riktigt lika vågat som på Billingestafetten: 4:30-tempo kan funka om jag har en bra dag och då blir sluttiden 22:30. Då lär jag nog få lida en del...
Hennes pappa frågade om jag ville följa med henne i loppet, då han själv var lite orolig för att inte orka hålla hennes tempo så långt. Och det var klart att jag ville det. Passade perfekt som ett "mysträningspass" då kroppen har känts lite sliten efter den senaste tidens löpträningar. Dessutom hade jag sprungit lopp tillsammans med henne tidigare och då var det hur trevligt som helst.
Det blev en fin runda - och åttaåringen sprang riktigt bra, och hon gjorde det dessutom med ett stort leende på läpparna. Det är inte ofta man springer tillsammans med någon som i princip skrattar sig igenom ett helt lopp. Ibland tog det emot förstås. Till exempel i någon av de brantare uppförsbackarna eller när kroppen signalerade håll ett par gånger. Då gick vi en liten stund. Sammantaget hade vi väldigt trevligt på vår löprunda.
Och det är väl precis så här träning ska vara. Glad och lustfylld. Jag måste i alla fall lära mig att lägga in fler sådana pass i min träningskalender. Det behöver inte alltid vara så fokuserat på ett visst tempo, en viss puls eller distans - utan bara ge sig ut och köra såsom kroppen känner för stunden. Och även om jag har tanken att i grunden löpträna varannan dag, så är det bra om man lyssnar till sin kropp och vilar eller kör alternativ träning några extra dagar då och då. Det blev i alla fall tydligare för mig i dag...
PÅ GÅNG: På tisdag ska jag och några arbetskamrater springa Billingestafetten här i Skövde. Det är en tävling där man ställer upp med ett lag om fem löpare och där var och en springer tre kilometer. Vårt lag kallar sig "Bengts vänner" och vi springer mest för att vi tycker det är kul. Nog kommer vi vara lite tävlingssugna när det väl gäller - men målet är att få träffas, springa och ha roligt tillsammans. Mitt måltempo per kilometer är något vågat och egentligen lite för snabbt i förhållande till den form jag har i dag: 4:20 (12:59).
Lite senare samma vecka, på lördagen, springer jag förhoppningsvis SLA-loppet. Det är nog den värsta typen av lopp som jag kan tänka mig. Man vill ju gärna hålla ett tempo som är lite snabbare än ens miltempo (f.n. 4:45/k) - men fy tusan vad plågsamt det är. Man tar slut i typ första minuten av loppet... Förra året fick jag ryggskott dagen innan SLA-loppet, så det var med blandade känslor jag fick avstå från att vara med. Aja, drygt 20 minuters lidande handlar det om - sen är det över. Eller så ser jag till att inte lida alls (eller åtminstone inte så mycket) den här gången, utan tar det lite lugnare... Mitt måltempo per kilometer är inte riktigt lika vågat som på Billingestafetten: 4:30-tempo kan funka om jag har en bra dag och då blir sluttiden 22:30. Då lär jag nog få lida en del...
Kommentarer
Skicka en kommentar