Tuffa intervaller i solnedgången
I kväll blev det ett sånt där löppass då det mesta bara kändes bra. Solen var på väg ner när jag gav mig ut och det hade inte hunnit bli helt mörkt när jag väldigt nöjd med mig själv kom hem efter 12 kilometers löpning.
Hade bestämt mig för ett pass med långa intervaller, men valet föll lite däremellan - på ett slags pyramidupplägg där första intervallen var 500 meter lång, nästa 1.000 meter, den tredje 1.500 meter och sen nedåt igen med 1.000 och 500 meter. Mellan varje intervall vilade jag genom att promenera 1,5 - 3 minuter. På den längsta intervallen var farten uppe i ett 4:12-tempo och på den fjärde intervallen, som var den mest krävande, höll jag ett 4:31-tempo. Herregud, trodde nästan att jag skulle avlida då. Sjukt kämpigt. När den sista intervallen var gjord berömde jag faktiskt mig själv. Var sååå värd det! (Ha, ha)
Valet av väg på nedvarvningen gjorde den delen av passet rätt så ansträngande också. Sprang den långa uppförsbacken utmed 49:an och Cementa upp till, och igenom, Våmb och järnvägsbanken. Nästa långa backe var den utmed Södra Bergvägen upp till Brandstorpsvägen. Trots en dryg mil i benen kunde jag hålla ett hyfsat jämt tempo i båda backarna. Det kändes som en riktigt bra bonus - å dessutom är det ju en sån bra träningsform också. Backträning rekommenderar jag starkt! Avslutade med skön utförslöpning i något högre tempo. Sammanfattningsvis blev det ett tufft och jobbigt pass men med hög feelgood-känsla. Så gött att få känna detta efter en ganska så motig senvinter...
Hade bestämt mig för ett pass med långa intervaller, men valet föll lite däremellan - på ett slags pyramidupplägg där första intervallen var 500 meter lång, nästa 1.000 meter, den tredje 1.500 meter och sen nedåt igen med 1.000 och 500 meter. Mellan varje intervall vilade jag genom att promenera 1,5 - 3 minuter. På den längsta intervallen var farten uppe i ett 4:12-tempo och på den fjärde intervallen, som var den mest krävande, höll jag ett 4:31-tempo. Herregud, trodde nästan att jag skulle avlida då. Sjukt kämpigt. När den sista intervallen var gjord berömde jag faktiskt mig själv. Var sååå värd det! (Ha, ha)
Valet av väg på nedvarvningen gjorde den delen av passet rätt så ansträngande också. Sprang den långa uppförsbacken utmed 49:an och Cementa upp till, och igenom, Våmb och järnvägsbanken. Nästa långa backe var den utmed Södra Bergvägen upp till Brandstorpsvägen. Trots en dryg mil i benen kunde jag hålla ett hyfsat jämt tempo i båda backarna. Det kändes som en riktigt bra bonus - å dessutom är det ju en sån bra träningsform också. Backträning rekommenderar jag starkt! Avslutade med skön utförslöpning i något högre tempo. Sammanfattningsvis blev det ett tufft och jobbigt pass men med hög feelgood-känsla. Så gött att få känna detta efter en ganska så motig senvinter...
 |
| På vilan mellan den andra och tredje intervallen tog jag en bild av de sista strålarna från solen som just hade gått ner bakom Billingen. I förgrunden syns Heden. |
Kommentarer
Skicka en kommentar