Gissa min löprunda
Ett långpass per vecka har börjat bli vardag nu. Den stora utmaningen numera är att hitta nya utmanande rundor - men i dag blev det i alla fall en tur på vägar där de flesta av de 19 kilometerna gick där jag aldrig sprungit förut. Kan du, utan att tjuvkika på träningspasset först, gissa vilken väg jag sprang - bara genom att läsa mina små ledtrådar och kolla på bilderna?
Det mesta av min löpträning består av pass med låg puls, så kallade A1-pass. Det betyder att jag låter pulsen avgöra hur mycket jag ska ta i. Långpassen är alltid A1-pass, där pulsen varierar mellan 68-78 procent av min maxpuls. Ibland ligger jag riktigt lågt (max 73 procent) men i dag tillät jag mig att gå upp till min maximala nivå i A1-zonen, 78 procent (145bpm). Och jag blir mer och mer lyrisk över hur mycket de här långpassen faktiskt ger mig. När jag går in och jämför med tidigare pass, där jag har samma upplevda ansträngning och medelpuls, så ser jag hur tiderna förbättrats med nästan en minut per kilometer när jag springer 15 kilometer eller mer. Bara på några månader... I dag sprang jag milen på under 52 minuter. Och då kallar jag passet MYSjogg... För ett år sedan fick jag verkligen kämpa för att få en tid under 55 minuter på den distansen. Det känns fantastiskt med den utvecklingen.
Träningen i dag började lite väster om centrum i en av Skaraborgs mest kända städer - men det tog inte så många minuter att springa igenom stan med domkyrkan och snart var jag ute på landet. Solen värmde skönt och den asfalterade cykelbanan som bar österut hade bara en knappt märkbar uppförslutning. Men jag lunkade på i ett tempo som låg strax över fem minuter per kilometer och allt kändes toppen. Lätt, och utan nån större ansträngning. Det blev varmt och utmed det här röda planket som skiljde cykelbanan från den stora vägen intill blev det ännu varmare.
Efter att jag nästan hunnit springa igenom det första lilla samhället (som är granne med två av Skaraborgs mest kända anläggningar) så nådde jag milen. Med låg puls hade jag sprungit tio kilometer på precis under 52 minuter. Det var häftigt! Tittade ut över den stora heden och såg en dam komma gående med sin hund där. Tänkte att det skulle vara fint att åka dit med min Selma nån dag. Tror inte att hon har varit där. Turen gick vidare mot nästa lilla samhälle och jag tog sikte mot det karaktäristiska kyrktornet som syntes genom den lilla allén framför mig. Orten är väl känd bland Arn-älskare och innan jag kom fram dit började det blåsa en del. En sidvind förvisso men den gav mig även en halvjobbig motvind. Kom och tänka på att vinden spelade en stor roll här när en stor brand härjade här 1979. 21 byggnader brann den där olycksaliga majdagen och det var kommunens räddningstjänst som orsakat den. Tragiskt för alla som drabbades - likväl för räddningstjänsten. När jag kom fram till ortens centrala delar vek jag av lite från min tänkta rutt och sprang förbi ett speciellt hus och tog en selfie med just det huset i bakgrunden... Ingen ledtråd för den breda allmänheten men väl för några av mina bekanta kanske.
Från kyrkan (en stor turistattraktion) i den lilla orten började så den kraftigaste uppförslutningen. De sista fyra och en halv kilometerna gick stadigt uppåt, från ca 146 m.ö.h. till 273 m.ö.h. Det är 127 höjdmeter det... För att hålla pulsen under 145bpm fick jag minska på tempot rejält. Fick till och med gå några meter när den gick över 150. Nu blev det en bit grusväg, men det var torrt och fint och när jag så nådde asfaltsvägen i den långdragna byn var skor och tights fortfarande rena och fina. Hejade på folk som var ute å påtade i sina trädgårdar och blev utskälld av en del hundar. Jag fortsatte att lunka på uppför i ett behagligt tempo och en stund efter att jag passerat 18 kilometer bestämmer jag mig för att öka tempot och strunta i pulsmätningen. Gjorde sista kilometern på under fem minuter uppför - stängde av pulsklockan och pustade ut efter tokansträngningen och väntade in grabben som kom med bilen och hämtade upp mig. Det var skönt att ta ut sig det där sista... Förresten - har du listat ut vilken väg jag sprang? Svaret finns annars på nedanstående länk.
Det mesta av min löpträning består av pass med låg puls, så kallade A1-pass. Det betyder att jag låter pulsen avgöra hur mycket jag ska ta i. Långpassen är alltid A1-pass, där pulsen varierar mellan 68-78 procent av min maxpuls. Ibland ligger jag riktigt lågt (max 73 procent) men i dag tillät jag mig att gå upp till min maximala nivå i A1-zonen, 78 procent (145bpm). Och jag blir mer och mer lyrisk över hur mycket de här långpassen faktiskt ger mig. När jag går in och jämför med tidigare pass, där jag har samma upplevda ansträngning och medelpuls, så ser jag hur tiderna förbättrats med nästan en minut per kilometer när jag springer 15 kilometer eller mer. Bara på några månader... I dag sprang jag milen på under 52 minuter. Och då kallar jag passet MYSjogg... För ett år sedan fick jag verkligen kämpa för att få en tid under 55 minuter på den distansen. Det känns fantastiskt med den utvecklingen.
Träningen i dag började lite väster om centrum i en av Skaraborgs mest kända städer - men det tog inte så många minuter att springa igenom stan med domkyrkan och snart var jag ute på landet. Solen värmde skönt och den asfalterade cykelbanan som bar österut hade bara en knappt märkbar uppförslutning. Men jag lunkade på i ett tempo som låg strax över fem minuter per kilometer och allt kändes toppen. Lätt, och utan nån större ansträngning. Det blev varmt och utmed det här röda planket som skiljde cykelbanan från den stora vägen intill blev det ännu varmare.
Efter att jag nästan hunnit springa igenom det första lilla samhället (som är granne med två av Skaraborgs mest kända anläggningar) så nådde jag milen. Med låg puls hade jag sprungit tio kilometer på precis under 52 minuter. Det var häftigt! Tittade ut över den stora heden och såg en dam komma gående med sin hund där. Tänkte att det skulle vara fint att åka dit med min Selma nån dag. Tror inte att hon har varit där. Turen gick vidare mot nästa lilla samhälle och jag tog sikte mot det karaktäristiska kyrktornet som syntes genom den lilla allén framför mig. Orten är väl känd bland Arn-älskare och innan jag kom fram dit började det blåsa en del. En sidvind förvisso men den gav mig även en halvjobbig motvind. Kom och tänka på att vinden spelade en stor roll här när en stor brand härjade här 1979. 21 byggnader brann den där olycksaliga majdagen och det var kommunens räddningstjänst som orsakat den. Tragiskt för alla som drabbades - likväl för räddningstjänsten. När jag kom fram till ortens centrala delar vek jag av lite från min tänkta rutt och sprang förbi ett speciellt hus och tog en selfie med just det huset i bakgrunden... Ingen ledtråd för den breda allmänheten men väl för några av mina bekanta kanske.
Från kyrkan (en stor turistattraktion) i den lilla orten började så den kraftigaste uppförslutningen. De sista fyra och en halv kilometerna gick stadigt uppåt, från ca 146 m.ö.h. till 273 m.ö.h. Det är 127 höjdmeter det... För att hålla pulsen under 145bpm fick jag minska på tempot rejält. Fick till och med gå några meter när den gick över 150. Nu blev det en bit grusväg, men det var torrt och fint och när jag så nådde asfaltsvägen i den långdragna byn var skor och tights fortfarande rena och fina. Hejade på folk som var ute å påtade i sina trädgårdar och blev utskälld av en del hundar. Jag fortsatte att lunka på uppför i ett behagligt tempo och en stund efter att jag passerat 18 kilometer bestämmer jag mig för att öka tempot och strunta i pulsmätningen. Gjorde sista kilometern på under fem minuter uppför - stängde av pulsklockan och pustade ut efter tokansträngningen och väntade in grabben som kom med bilen och hämtade upp mig. Det var skönt att ta ut sig det där sista... Förresten - har du listat ut vilken väg jag sprang? Svaret finns annars på nedanstående länk.
Kommentarer
Skicka en kommentar