Åtta lugna och en snabb
Ett lugnt A1-pass med en snabb kilometer. Faktum är att det var den snabbaste kilometern jag någonsin mätt upp för min del! Det blev facit av förmiddagens löpträningspass innan jobbet.
Jag hade sett till att få i mig en stadig frukost den här gången - ett par timmar innan träningen skulle börja. Men magen var av någon orsak i olag och gjorde ganska ont. Den kändes spänd och det var en lätt obehaglig krampkänning. Hade två pass att välja på. Veckans tuffa intervallpass eller det pass som valet föll på: ett långsamt pass med låg puls. Planen var att försöka trycka på lite extra under den sista kilometern (om jag orkade) precis innan nedvärmningen.
Det var en gråmulen förmiddag och stora snöflingor som mötte mig och Selma när vi först promenerade till platsen där vi skulle starta själva löpningen. Det är en nödvändighet att ta det lugnt först, så att hon hinner nosa och göra ifrån sig. När jag startade pulsklockan var jag fortfarande på en sträcka där jag behövde ha henne kopplad. Det blev ett antal stopp till, och en riktigt långsam första kilometer, innan jag kunde släppa henne och springa fritt. Ökade farten och det gjorde ganska ont i magen vid det laget - men jag tänkte "att jag får ta det lilla lugna, anpassa löpningen till hur det känns".
Vi sprang på järnvägsbanken genom Våmb och fram till Stenberget där vi vände. Då var vi fem kilometer hemifrån. När vi hade sprungit sex kilometer var jag väl inte helt sugen på att öka tempot, men det fick bära eller brista... Jag gjorde ett försök. Fördelen var att det var lätt utför och vi gav allt vi kunde, Selma och jag. I alla fall sistnämnde! Det kändes verkligen att jag slet på mitt max för dagen och när jag bara hade några hundra meter kvar av min snabba kilometer fick jag se att en gångare som var på väg i min riktning. Herregud, sa jag tyst, ville inte stanna upp och koppla Selma! Det hade ju sabbat min snabba kilometertid. Som tur var fanns en liten stig till vänster (ett "stickspår" - hö, hö, hö) vilken jag kunde svänga av till precis innan jag mötte gångaren.
Sprang som en dåre och gjorde min snabbaste kilometer någonsin. Det hade jag inte räknat med och blev glatt överraskad. Fick gå en bit direkt efter den för att få ner pulsen och sen joggade jag resten av vägen hem. Det blev ett bra pass på en dag som började med att jag funderade om jag skulle springa överhuvudtaget...
Kommentarer
Skicka en kommentar