Känner ingen press med min löpning längre
På kvällens löptur hade jag sällskap av Anna och eftersom vi tränade i ett lugnt tempo så fanns orken att prata en del också, bland annat kom vi in på olika krav som man kanske ställer på sig själv vad det gäller att prestera i löpspåret. Och så pratade vi om Winterrun i Göteborg...
För Anna var med i Winterrun i lördags, där hon slog till med ett personbästa på 10k, och det på en bana med vinterväglag och ett par riktigt tuffa backar. Tiden hon fick, 48:04, var en riktigt fin tid tycker jag. Och hon höll en otroligt jämn och fin fart loppet igenom. Imponerande! Stort grattis Anna till ett väl genomfört lopp! Vi pratade som sagt en hel del om det här med förväntningar och krav runt det man presterar på löptävlingar och motionslopp. Så jag tänkte att jag skulle berätta lite här om hur jag har sett på det här och hur jag ser på det i dag.
När jag hade löptränat ett tag så märkte jag att tiderna började att komma så smått. Efter ett par månader kunde jag jogga en hel mil och dessutom klara det med 15 sekunders marginal under timman. Jag satte då upp ett nytt mål - att klara milen på mindre än 50 minuter. Det var ett tufft mål och jag låg i och tränade så gott det gick. Ibland långt, ibland kort och då och då sprang jag riktigt snabba intervaller för att skapa en skillnad mot mina normalt ganska snabba löppass. För att i stort sett varje gång jag var ute så var jag fast besluten om att jag skulle springa snabbt. Jag jämförde gärna mina olika träningsresultat med varann (vilket tempo jag höll) och om jag inte var tillräckligt snabb på nån träning så ansåg jag mig själv vara smått kass. Rätt dumt tänkt, om jag får säga det själv. Och helt fel!!! Även detta upplägg gav resultat, men med det följde även en del skador och därmed några långa uppehåll, vilket sabbade min träning . Jag körde på för hårt helt enkelt. Och jag blev besviken av att jag inte orkade och att kroppen inte svarade.
När jag la några välinvesterade kronor på ett konditionstest hos Träningskonsulten i Skövde fick jag inte bara veta min var jag befann mig konditionsmässigt utan även att jag i huvudsak skulle lägga upp mina träningspass med lång löpning med låg puls. Detta skulle förbättra min kondition liksom ge mig snabbhet. Rådet var att jag skulle kombinera detta med att ibland stoppa in ett och annat högintensivt löppass där pulsen gick upp mot max. Det lät både bra och lite konstigt att jag skulle kunna bli snabbare av att springa långsamt. Men det har visat sig att det faktiskt funkar och just så där tränar jag i dag. De långa lågintensiva passen förbättrar verkligen konditionen och kroppen lär sig successivt att springa allt snabbare med bibehållen låg puls (läs mer om detta här). Dessutom är ju dessa långsamma pass inte så påfrestande för kroppen. Så "peppar peppar, ta i trä" - jag har inte haft nån allvarligare skada eller överansträngning sen i somras.
Dessutom har resultaten kommit sen jag la om träningen i april 2014. Redan en och en halv månad efter konditionstestet blev det personbästa på Göteborgsvarvet med 25 minuter, och ett par månader senare kom jag under 50 minuter på milen för första gången. I dag är jag nära att klara milen på under 45 minuter - och det har inte ens gått ett år sedan jag la om min träning till dagens upplägg. Men grejen är att jag inte längre tränar för att slå några tider eller nödvändigtvis sätta något nytt personbästa. Jag sticker inte under stol med att det är väldigt roligt när det händer - men det är inget uttalat mål längre. Tiderna jag gör när jag tränar betyder inte så värst mycket längre. Möjligvis jämför jag dem över tid för att se tendenser i vilket håll utvecklingen går. Men jag får aldrig känslan av något misslyckande. Det som betyder något är dock ATT jag tränar, ATT jag mår bra och ATT jag har roligt när jag gör det. Borta är den här "psykiska pressen" om att "prestera tider" på träning. Har jag tränat så har jag presterat, oavsett hur träningen gick.
På tävlingar och motionslopp vill jag bara att det ska kännas bra. Jag vill kunna ta ut mig - men inte så där fullständigt så att jag knappt vet vad jag heter när jag kommer i mål. Eller spyr eller blir alldeles väck i skallen. Jag föraktar absolut inte er som gör det, jag kan till och med imponeras över ert pannben för det, men "att ta ut sig totalt" passar inte mig helt enkelt. Jag är nog för lite tävlingsmänniska för det. Visst tänker jag att det kan vara kul att komma under 45 minuter på milen (eller 40 minuter med för den delen) men inte på bekostnad av att jag ska behöva ta ut mig fullständigt. Får jag en kanontid så händer det bara för att jag är i så pass bra form att jag orkar springa fort utan att "ta ut mig" totalt. Jag har inte bestämt mig för att tänka så, det har bara blivit så... Och det känns skönt!
Så de lopp jag har framför mig nu tänker jag bara njuta av och göra så gott jag klarar den dagen. Blir det en bra tid av det, "fine with me", och skulle det inte blir det - "fine with me". Om löpkänslan bara varit bra kan man inte vara annat än nöjd. Den är viktigast! Tänker tillbaka på SLA-loppet i september 2014 som ett exempel. Min löpkänsla var fruktansvärd då, redan när jag vaknade på morgonen, precis före och under loppet. Det var ett av de värsta loppen jag gjort så här långt. Det var också mina snabbaste 5.260 meter! Det var kul med en bra tid men den dåliga känslan från dagen är det jag minns mest...
Det är en härlig känsla att slippa en självskapad press över vad man ska klara av som "löpare". Att inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Nu springer jag, som sagt, lopp och tränar för att det är roligt och för att det ger mig ett välbefinnande och ett inre lugn. Så om det nu kommer att gälla ett seedningslopp eller ett SLA-lopp, så är det bara den egna känslan som kan förstöra loppet eller träningen. Inte de tider jag gör. Perfekt för en gubbe som mig...
För Anna var med i Winterrun i lördags, där hon slog till med ett personbästa på 10k, och det på en bana med vinterväglag och ett par riktigt tuffa backar. Tiden hon fick, 48:04, var en riktigt fin tid tycker jag. Och hon höll en otroligt jämn och fin fart loppet igenom. Imponerande! Stort grattis Anna till ett väl genomfört lopp! Vi pratade som sagt en hel del om det här med förväntningar och krav runt det man presterar på löptävlingar och motionslopp. Så jag tänkte att jag skulle berätta lite här om hur jag har sett på det här och hur jag ser på det i dag.
När jag hade löptränat ett tag så märkte jag att tiderna började att komma så smått. Efter ett par månader kunde jag jogga en hel mil och dessutom klara det med 15 sekunders marginal under timman. Jag satte då upp ett nytt mål - att klara milen på mindre än 50 minuter. Det var ett tufft mål och jag låg i och tränade så gott det gick. Ibland långt, ibland kort och då och då sprang jag riktigt snabba intervaller för att skapa en skillnad mot mina normalt ganska snabba löppass. För att i stort sett varje gång jag var ute så var jag fast besluten om att jag skulle springa snabbt. Jag jämförde gärna mina olika träningsresultat med varann (vilket tempo jag höll) och om jag inte var tillräckligt snabb på nån träning så ansåg jag mig själv vara smått kass. Rätt dumt tänkt, om jag får säga det själv. Och helt fel!!! Även detta upplägg gav resultat, men med det följde även en del skador och därmed några långa uppehåll, vilket sabbade min träning . Jag körde på för hårt helt enkelt. Och jag blev besviken av att jag inte orkade och att kroppen inte svarade.
När jag la några välinvesterade kronor på ett konditionstest hos Träningskonsulten i Skövde fick jag inte bara veta min var jag befann mig konditionsmässigt utan även att jag i huvudsak skulle lägga upp mina träningspass med lång löpning med låg puls. Detta skulle förbättra min kondition liksom ge mig snabbhet. Rådet var att jag skulle kombinera detta med att ibland stoppa in ett och annat högintensivt löppass där pulsen gick upp mot max. Det lät både bra och lite konstigt att jag skulle kunna bli snabbare av att springa långsamt. Men det har visat sig att det faktiskt funkar och just så där tränar jag i dag. De långa lågintensiva passen förbättrar verkligen konditionen och kroppen lär sig successivt att springa allt snabbare med bibehållen låg puls (läs mer om detta här). Dessutom är ju dessa långsamma pass inte så påfrestande för kroppen. Så "peppar peppar, ta i trä" - jag har inte haft nån allvarligare skada eller överansträngning sen i somras.
Dessutom har resultaten kommit sen jag la om träningen i april 2014. Redan en och en halv månad efter konditionstestet blev det personbästa på Göteborgsvarvet med 25 minuter, och ett par månader senare kom jag under 50 minuter på milen för första gången. I dag är jag nära att klara milen på under 45 minuter - och det har inte ens gått ett år sedan jag la om min träning till dagens upplägg. Men grejen är att jag inte längre tränar för att slå några tider eller nödvändigtvis sätta något nytt personbästa. Jag sticker inte under stol med att det är väldigt roligt när det händer - men det är inget uttalat mål längre. Tiderna jag gör när jag tränar betyder inte så värst mycket längre. Möjligvis jämför jag dem över tid för att se tendenser i vilket håll utvecklingen går. Men jag får aldrig känslan av något misslyckande. Det som betyder något är dock ATT jag tränar, ATT jag mår bra och ATT jag har roligt när jag gör det. Borta är den här "psykiska pressen" om att "prestera tider" på träning. Har jag tränat så har jag presterat, oavsett hur träningen gick.
På tävlingar och motionslopp vill jag bara att det ska kännas bra. Jag vill kunna ta ut mig - men inte så där fullständigt så att jag knappt vet vad jag heter när jag kommer i mål. Eller spyr eller blir alldeles väck i skallen. Jag föraktar absolut inte er som gör det, jag kan till och med imponeras över ert pannben för det, men "att ta ut sig totalt" passar inte mig helt enkelt. Jag är nog för lite tävlingsmänniska för det. Visst tänker jag att det kan vara kul att komma under 45 minuter på milen (eller 40 minuter med för den delen) men inte på bekostnad av att jag ska behöva ta ut mig fullständigt. Får jag en kanontid så händer det bara för att jag är i så pass bra form att jag orkar springa fort utan att "ta ut mig" totalt. Jag har inte bestämt mig för att tänka så, det har bara blivit så... Och det känns skönt!
Så de lopp jag har framför mig nu tänker jag bara njuta av och göra så gott jag klarar den dagen. Blir det en bra tid av det, "fine with me", och skulle det inte blir det - "fine with me". Om löpkänslan bara varit bra kan man inte vara annat än nöjd. Den är viktigast! Tänker tillbaka på SLA-loppet i september 2014 som ett exempel. Min löpkänsla var fruktansvärd då, redan när jag vaknade på morgonen, precis före och under loppet. Det var ett av de värsta loppen jag gjort så här långt. Det var också mina snabbaste 5.260 meter! Det var kul med en bra tid men den dåliga känslan från dagen är det jag minns mest...
Det är en härlig känsla att slippa en självskapad press över vad man ska klara av som "löpare". Att inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Nu springer jag, som sagt, lopp och tränar för att det är roligt och för att det ger mig ett välbefinnande och ett inre lugn. Så om det nu kommer att gälla ett seedningslopp eller ett SLA-lopp, så är det bara den egna känslan som kan förstöra loppet eller träningen. Inte de tider jag gör. Perfekt för en gubbe som mig...
Kommentarer
Skicka en kommentar