Känslan av ett misslyckande

I kväll var min tanke att löpträna i tröskeltempo (A3). Ville få upp pulsen runt 160-165bpm och ligga där och plågas med mjölksyrasprut i åtminstone 5 kilometer. Men fy tusan vad svårt det var! Kanske var det lite mindre lyckat att jag sprang i utförsbacke till en början.

Jag hade jobbat hela dagen men tyckte nog att det kändes okej att kunna köra på efter min plan. Om jag inte skulle orka hålla tröskeltempot i fem kilometer så skulle jag ändra mig "under resans gång" så att säga och övergå till korta eller långa intervaller istället. Det blev till slut en salig röra av alltihop. Ingenting stämde. Uppvärmningen var seg. Hade ingen ork under tröskelförsöket och efter 500m återhämtning med gång försökte jag återigen få upp pulsen genom att springa uppför - men inte ens det funkade. Pulsen låg i stort sett under 160bpm hela tiden. Jag vet att det kan låta fånigt men känslan av misslyckande hänger tungt över mig just nu...

Vilka bekymmer man skapar egentligen. Det här är väl ändå inte hela världen? Men jag kan inte låta bli att leva mig in i min träning och löpkänslan jag har. På något sätt speglar den hur jag mår. Funkar löpningen så mår jag bra, funkar den inte så... Tankarna går nu till Seedningsloppet nästa söndag, då jag helst av allt vill få en tid under 50 minuter. Men en sån prestation känns väldigt långt borta för tillfället. Jag får nog sikta på att bara ta mig runt. Om jag går ut lugnt och sen hittar en bra löpkänsla under loppet så kanske det går att fixa en bra tid trots allt. Ska jag ta med mig något positivt från kvällens träning så får det bli insikten om mina begränsningar och den ödmjukhet jag känner inför loppet. Positivt är också att det blev ett träningspass, med allt som det ger. På måndag blir det en lugn och skön mil - precis som inför loppet i Malmö när jag satte personbästa på milen. Ett lätt gym på tisdag och en mycket kort, lätt jogg på lördag. Jag hoppas att det upplägget plus all vila ger mig dom krafter som behövs på söndag...